”Han försökte fan bita honom, igen!” Det är ändå något speciellt med brittiskt våld. Se på tv-serier som Life on Mars, Ashes to Ashes, för att inte tala om Gangs of London (en tredje säsong är utlovad). Mest slår man varandra på käften, istället för som i amerikanska tv-serier där kriminella antagonister pepprar varandra med varierande träffbild. (Undantaget skulle väl vara den sevärda tv-serien Banshee, och möjligen Deputy.)

Annat är det med de brittiska tv-skurkarna. Man känner hur pugilisternas intorkade svett luktar, de petar bort alla grönsaker och musklerna byggs med kroppsarbete istället för på ett gym där antalet selfies överstiger repetitionerna med vikterna. Ja, ja. Det är inte på riktigt, det är ju bara på tv. Eller?

Storbritanniens skoningslösa värld av organiserade drängslagsmål uppmärksammas nu av nyhetskanalen YorkshireLive, som häpnar över entusiasmen från hundratals åskådare, ibland med barn i publiken. För en knapp 500-hundring är man välkommen att hetsa fram mer aggression hos kämparna, vars mål är att fullständigt förstöra sina motståndare, eller i alla fall tvinga dem att erkänna sitt nederlag.

Ett exempel var ett evenemang i kuststaden Bridlington, utanför Leeds, som var värd för Bare Knuckle Street Fighting Brawls. Ett undangömt fält, några byggstaket och höbalar, det är allt som behövs när tolv barbröstade män ska göra upp med varandra i sex matcher. Inga boxningshandskar. Bara nävar. Det finns inte särskilt många regler, men arrangörerna talar ändå om en kultur byggd på respekt.

”Det här håller våldet borta från pubarna”, säger medarrangören Andrew Smith till YorkshireLive. ”Vi ser till att allt är ordentligt organiserat, och notera respekten kämparna har för varandra.” En annan av arrangörerna, Lee Hornby, säger ”Folk har sina åsikter om det, men såvida du inte pratat med de som deltar kan du inte göra en riktig bedömning.”

Alla kontrolleras när de kommer in på fältet genom en liten grind, medan hästar och höns nyfiket tittar på. Det medicinska teamet består av Phil och Jack från UK First Aid Academy. Det är bara förnamn som gäller nu. Phil säger ”Vi har gjort en fullständig riskbedömning. Vi har allt som kan behövas, även en hjärtstartare.” Det blir oftast blåmärken, men förra gången fick en av kombattanterna ett djupt sår. ”Det blir ett ärr, men killen verkade inte ha något emot det.”

Plötsligt stillnar sorlet. Två poliser har dykt upp. Blir det inga slagsmål? Men efter att ha pratat litet med arrangörerna drar de sig tillbaka, och styr upp den myckna biltrafiken på grusvägen där många har parkerat. Ett temporärt påbud om enkelriktning löser problemet. Det var allt. Smith säger ”Se, det här kan väl inte vara barbariskt? Om det fanns ett problem, så skulle polisen ha stoppat oss.”

Nu är det dags! Publiken, långt mer än 100 personer, ger ifrån sig ett enormt vrål när en ung man vid namn Brett och hans motståndare ”Ads” kliver in i ringen omgärdad av enkla byggstaket. Journalisten får höra att de har en privat konflikt att lösa, och den råa kampen speglar läget dem emellan. Trots att Ads är betydligt större slåss de oavbrutet i 20 minuter. Ads åker in i byggstaketet. Ryggen blöder. Slag mot ögonbrynet. Det spricker. Blodet rinner ner i ansiktet.

De ramlar båda in i byggstaketet med en sådan kraft att bulten som håller fast det lossnar, och staketet åker ut bland publiken. En av arrangörerna, och några som ser på, gör en snabb reparation. Brett och Ads fortsätter utan avbrott. De börjar bli trötta nu. Ingen vill ge upp. Brett låter Ads ta några andetag i sin inhalator. Till sist står det klart att Brett vinner matchen; de går ut ur ringen, pratar med varandra och tar sikte på närmaste pub för en pint.

Så fortsätter dagen tills alla är nöjda. Någon blev biten, en annan fick näsan mosad, men det fixade de erfarna sjukvårdarna till. Mot slutet kom fler poliser till platsen, men de ville bara fråga om det var okej om ägarna till de nyfikna hästarna kunde komma förbi och hämta hem dem. Inga resultat publiceras; det är inte för ära och berömmelse man kommer hit för att slåss. Efteråt tar man en pint eller tre, pratar upp sina vinster och slätar över förlusterna. Planerar för nästa holmgång.

Brutalt? Absolut. Barbariskt? Möjligt. Men kanske att det är så här man tämjer unga män? Det är färdigbråkat när det är färdigbråkat, ungefär som det var i skolan en gång för länge sedan.

Profilbild
Lars Winterstrand