1914 fanns det nästan två miljoner armenier i Turkiet. Fyra år senare hade 1,5 miljoner av dem dödats av den turkiska regimen som ville skapa ett modernt Turkiet, men också ett homogent rike. Därför mördades totalt 3,5 miljoner kristna, förutom armenier, blev också bland annat greker, och syrianer offer för försöken att utplåna kristna.
24 april uppmärksammas varje år på många håll i världen dessa massakrer genom en minnesdag för offren.
I Sverige skulle riksdagens vänskapsgrupp för Armenien hålla en minnesstund 26 april.
Den kan nu komma att ställas in. Detta eftersom UD har meddelat ledarna för moderaternas, sverigedemokraternas och och kristdemokraternas riksdagsgrupper att en minnesstund kan komma att reta upp Erdogan och därmed skapa problem i Nato-förhandlingarna med Turkiet.
Björn Söder(SD), ledare för den svensk-armeniska vänskapsgruppen i riksdagen har bekräftat att UD varnat för följderna av en minnesstund.
Utrikesminister Billström medger i SvD att det begicks ”fruktansvärda övergrepp” mot det armenier och andra minoriteter 1914-1918, men svarar undvikande på frågan om det var ett folkmord:
– … enbart ett fåtal länders regeringar har offentligt tagit ställning i frågan och erkänner folkmord och Sverige är inte ett av dem.
Inget beslut är ännu fattat om minnesstunden ska ställas in – men om så sker är det inte första gången svenska politiker viker undan i frågan, trots att Nato-inträdet då inte funnits på dagordningen.
2010 fattar en riksdagsmajoritet ett beslut om att rikta ett tillkännagivande till regeringen om att massakrerna på armenier och andra kristna grupper bör betecknas som folkmord.
Stefan Löfven förklarar att han ska se till att så blir fallet om han blir statsminister.
Så blir dock inte fallet när Löfven blir statsminister.
Motsägelsefullt
När den socialdemokratiska utrikesministern Ann Linde därför 2015 får en fråga i riksdagen om varför inget händer säger hon att det är en ”mycket komplex fråga”, och hon menar att utplånandet av 3,5 miljoner kristna bäst bör betecknas som ett ”massövergrepp”.
Linde säger också i den debatten att:
– Det är främst historiker och andra forskare, inte politiker, som ska beskriva vad som har skett i historien och hur olika händelser bör benämnas. Det är viktigt att vi står upp för den akademiska friheten och låter historiker och forskare dra sina egna slutsatser och göra sina benämningar. Fri forskning och fritt kunskapssökande är nödvändigt …”.
Det Ann Linde ger uttryck för här är en rent turkisk inställning. Erdogan hävdade 2021 att frågan om vad som hände i Turkiet 1914-1918 ska debatteras av historiker – det ”är inget som politiker ska ägna sig åt”.
Men det märkliga är att samtidigt som Ann Linde förklarar att det är forskare som ska grubbla över morden på 3,5 miljoner kristna så förklarar hennes ministerkollega Morgan Johansson att man i lag bör förbjuda förnekanden av förintelsen av judar under andra världskriget.
Alltså kan den socialdemokratiska ståndpunkten uttryckas som att politiker inte ska ha ha någon åsikt om hur man bör beteckna morden på 3,5 miljoner kristna. Men politiker ska ha en åsikt om hur man betecknar morden på sex miljoner judar – och dessutom stifta lagar i frågan.
Den inställningen verkar nu ha börjat få spridning i riksdagens majoritet – och detta för att man inte vill riskera ett fortsatt turkiskt nej till Nato-inträde.
Turkiska påtryckningar och hot
Turkiet har länge angripit alla länder vars regeringar gör uttalanden där massmorden på armenier och andra kristna betecknas som ”folkmord”.
Men det finns också ett annat land som intagit samma ståndpunkt som Turkiet – och det är Israel. Både Likudledda och arbetarpartiledda regeringar har motsatt sig motioner om att det som drabbade armenier ska betecknas som folkmord – det har styrts av viljan att förbättra eller reparera relationerna med Turkiet (det har berott på vilket tillstånd relationerna har befunnit sig i vid det tillfälle då debatten kommit upp.
Men där har också funnits ett annat skäl, menar de israeler som vill se att den egna regeringen erkänner att det var ett folkmord som drabbade armenierna – och det skälet är att det finns krafter i landet som har en uttalad vilja att se folkmordet på judar som något unikt, man vill inte ha konkurrens från armenier på den fronten. Det är en analys av motståndet som framförts av bland annat den israeliske historikern Yair Auron (som behandlat folkmordet på armenier i sin studie A Perfect Injustice: Genocide and Theft of Armenian Wealth).
Turkiets inställning har också varit att det som hände 1914-1918 är en intern turkisk angelägenhet. Ett antal gånger har Erdogan och andra turkiska politiker förklarat för omvärlden att den inte ska ha åsikter om landets historia eller vad som sker där nu.
Turkiet har dock alltid förbehållit sig rätten att ha åsikter om vad som sker i andra länder.
När Frankrikes president Macron i oktober 2020 förklarade att det var dags att gå till offensiv och försvara franska värden och liv mot islamism – och bekämpa varje försök att inskränka yttrandefriheten i landet – kallades han ”mentalsjuk” av Erdogan. Den turkiske presidenten var sedan drivande i den köpbojkott och de protester mot Frankrike som spred sig i den muslimska världen.
Något som Macron ryckte på axlarna åt.
Ungefär som han gjorde när han 2019 utropade 24 april till officiell minnesdag för folkmordet på armenier – trots turkiska protester.
Då hävdade Erdogan hotfullt att Macron nu ”var räddningslöst förlorad”.
Så har uppenbarligen än så länge inte blivit fallet.
Prenumerera för 99 kr/mån!