Det var en gång för länge, länge sedan som människorna tvingades använda både mobiltelefoner och handhållna spelkonsoler, som Nintendos Game Boy och Game & Watch, för att klara av vardagen. (OK, den slimmade kostymtelefonen Ericsson T28 som släpptes 1999 bjöd på spelen Tetris och Solitare, men den svartvita skärmen var blott 101×33 pixlar stor …)

Den finska telefonjätten Nokia kombinerade 2003 dessa två produkter i en enhet, och lanserade stolt den kaxiga mobilen N-Gage varpå allt gick makalöst fel. Tanken var god, men genomförandet var … inte toppentoppen. För att kunna byta något av de 57 tillgängliga spelen måste man först plocka isär telefonen, vilket inte var det lättaste, peta in ett nytt spel, och sedan försöka få ihop den igen. Knapparna var tröga, ljudet klent som en viskning och skärmen på 176×208 pixlar saknade vettig belysning. 2004 lanserade man en uppdaterad version, N-Gage QD, men det var för sent. 2006 kastade man in handduken. Nej, låt oss inte prata om N-Gage 2.0.

Men! Kanske var det den intensiva utvecklingen av N-Gage som lade grunden till Finlands blomstrande mobilspelsindustri? Om den kortlivade telefonen inte gjort entré med sina spel, så kanske det hyfsat populära spelet Angry Birds inte funnits i en telefon nära dig.

När en ny produkt floppar totalt vill man gå vidare så snabbt som möjligt, och parkera sina uteblivna framgångar längst in i garderoben. Men Museum of Failure glömmer aldrig. Vandringsutställningen, som lanserades i Sverige 2017, har anlänt till New York där den stannar åtminstone till mitten av maj. Genom att lyfta fram mer än 150 kommersiella idéer, som av olika anledningar inte lyckades, syftar utställningen till att få igång en diskussion om att acceptera och lära av sina misstag.

Ett exempel är Coca-Cola som 1985, efter att ha fått stryk av ”The Pepsi Challenge” där läskkonsumenterna föredrog Pepsi framför Coca-Cola, lanserade New Coke som var något sötare än det klassiska originalet. Coca-Cola-konsumenterna blev rasande över att receptet ändrats, och man återintroducerade snabbt originalet som döptes om till Coca-Cola Classic. Det har ändå gått rätt bra för Coca-Cola sedan dess. (Det finns just nu, 2023, minst 42 smaker; du måste samla dem alla!) För övrigt får du hosta upp över 6 000 inflationskronor om du vill har en oöppnad, vintage New Coke från 1985. Drick den med vördnad.

Google Glass (2013–2015) är ett färskare exempel – röststyrda smarta glasögon med inbyggd kamera. Vad kan gå fel? Teknikentusiaster upptäckte snart att de betalade 15 000 kronor för en prototyp som var långt från en färdigutvecklad produkt. Folk gillade inte heller tanken på att filmas var och när som helst, och glasögonen förbjöds på flera ställen. Den inbyggda kameran väckte oro för integritetsfrågor, men det har Google säkert koll på i sina andra produkter.

Annat som kom och försvann var Pringles fettfria chips med tillsatsen Olestra, som under 90-talet blev känt för sin förmåga att orsaka ”analt läckage”, ibland mer känt som raketdiarré.

DeLorean DMC-12, med sina exotiska måsvingedörrar, är ett av de mest spektakulära innovationsmisslyckandena i historien. Bilen marknadsfördes 1981 som en lyxig sportbil, men med en underdimensionerad motor var den smärtsamt långsam, svår att hålla ren och den rostfria plåten krävde konstant polering. Konkursen var ett faktum 1982. Du ser den i Tillbaka till framtiden (1985).

Penntillverkaren Bic lyckades 2012 med bedriften att ta fram kulspetspennor särskilt anpassade för kvinnor, Bic Cristal for Her, men de verkar vara helt slutsålda.

Tandkrämstillverkaren Colgate ville av oklar anledning inte alls förse Museum of Failure med sin frysta tv-middag ”Colgate Beef Lasagne” från 80-talet. Därför skapade museet en kopia av originalförpackningen.

Och blott Sverige floppade plastcyklar har. Itera. Den lanserades med buller och bång 1982, och blev snabbt ett magnifikt misstag, inte minst för att mediernas intresse var så stort. Kanske har ingen ny svensk industriprodukt blivit så omskriven i såväl svensk som internationell press sedan dess.

”Den stora grejen med plastcykeln var att den skulle bli så billig”, sa Jan Hult, som beräknade och testade plastcykelns hållfasthet, till Lunds universitets magasin, 1995. Tanken var att sälja den för 300 kronor, jämfört med en standardcykel som kostade 1 200 kronor. ”Men då fick marknadsfolket för sig att cykeln skulle bli en verklig innepryl, och försökte sälja den för 1 500 kronor”, enligt Hult.

Hult medgav dock att floppen också berodde på att plastcykeln var fyrkantig och rätt ful. Den svajade, var tung (18 kg) och det ryktades om att trafikljusen inte slog om på grund av att den inte var gjord av metall. En bättre begagnad sportmodell med bockstyre kan bli din för en tusenlapp – du blir garanterat uppmärksammad på Vätternrundan nu i juni.

Samuel West, mannen bakom Museum of Failure, stavade först fel när han registrerade domännamnet för vandringsutställningen. (Nu är det rättat.) Gör fel, gör om, gör rätt. Framgången kommer till slut. Bara den som inte gör något alls slipper misslyckas.

Lars Winterstrand