En torsdag i oktober förra året försvinner den trettonåriga flickan N. från sin skola i Värmland. Polisen misstänker att hon rymt och tagit tåget till Göteborg, dit hon lockats av en man som är tio år äldre än hon.
Nu inleds rättegången i Göteborg. Två män står åtalade för våldtäkt.
Men finns det inte många medskyldiga i det här fallet? Det är frågan jag ställer mig efter att ha läst förundersökningen.
Flickans försvinnande väcker stor uppmärksamhet, polispatruller i västra Sverige letar frenetiskt, liksom Missing People, på sociala media publiceras bilder och filmer som sägs visa flickan i sällskap med olika män på tåg och bussar.
Efter sex dagar återförenas hon med sin mor – det sker i Borås.
Innan dess har polisen slagit till mot en lägenhet i Biskopsgården i Göteborg och senare häktat en av dem som bor där – den 24-årige Latif Süleymanov. Han står nu åtalad för två fall av våldtäkt av barn. När polisen genomsöker lägenheten hittar de inte flickan. Det finns dock vittnesmål om att Latif och N. tidigare setts springa från lägenheten. Senare har Latif återvänt till lägenheten. Ensam.
Vad har hänt i lägenheten mellan torsdagen och lördagen?
Latif bor tillsammans med sin pappa och yngre bror i lägenheten.
Pappan säger i polisförhör att N. varit där på dagen. Men eftersom pappan säger sig inte tillåta att den tidigare våldtäktsdömde Latif låter flickor sova över – därför lämnar flickan lägenheten efter en dag.
Brodern säger däremot att flickan sov över två nätter i Latifs säng – brodern sover i samma rum.
Eftersom Latifs bror fyller år just då vandrar ett antal manspersoner, mer eller mindre berusade ut och in ur lägenheten de här två dagarna, de har alla sett flickan i lägenheten, alla utom den mest berusade (enligt egen utsago) – den 26-årige Ibrahim Fahmwai.
Pappan säger sig först inte ens minnas att Latifs bror fyllde år – och att det var fest.
Latif själv förnekar i det första förhöret N:s närvaro i lägenheten på följande sätt:
Jag förnekar helt, jag har inte träffat någon tjej. Jag har varit med mina vänner, varit ute och festat. Pappa sa att polisen hade varit hemma. Min vän körde mig hem, sen lämna han mig. När jag kom hem så hade polisen gått. Jag muckade i maj, jag är färdigbehandlad, jag skulle aldrig träffa ett barn. Hade jag gjort det hade jag erkänt. Det finns inget att säga mer, jag har varit bakom galler, jag vet hur tufft det är. Hade jag de, hade ni tagit mig med någon. gjorde ni det, nej. Jag träffa bara mina vänner, bara killar. Jag har inget mer att säga.
Men allteftersom han i förhör efter förhör konfronteras med konversationer med N. via sms och i chattforum ändrar han sin historia. Han har bara ställt upp för att ge husrum åt en flicka som är olycklig eftersom hon är omhändertagen av socialen.
N. bekräftar själv den bilden i förhör. Det tar bara två dagar av kontakter på ett chattforum innan hon rymmer till Göteborg och träffar Latif. Vi står inte inför ett långvarigt listigt groomande, men resultat blir som det brukar bli i värsta fall i sådana sammanhang.
I sitt första förhör berättar N.:
Mmm, först träffa jag han på en onlinesida, som man pratar med random folk, sen hitta jag honom där, vi pratade lite, jag sa att jag bodde på soc, sen att jag hade jobbigt och så, sen fick jag hans snabb, så börja vi skriva där, och då sa han, han kunde hjälpa mig, ute därifrån, då liksom lita jag på honom, så han köpte tågbiljett till mig, jag åkte till Göteborg och träffa honom där
Mmm … okej, och du åkte till Göteborg och träffa honom där, vad hände när ni kommer till Göteborg?
Då så gick vi på hans gamla jobbställe till en restaurang, vi gick och käka … sen så gick vi, eller vi åkte buss, hem till hans lägenhet, så packa jag upp mina saker där, sen kolla vi på tv och sånt …
… och sen? Vad händer sen?
… sen börja han va’ på mig.
Latifs rykte som en person som våldtar barn är inte på något sätt okänt i delar av Göteborg. En av Latifs vänner förklarar i ett förhör:
Alla vet liksom, Latif, alla vet vad han gör och så.
Okej, och hur är stämningen kring det då?
Inte så bra.
Nä. Vad säger folk i Biskop?
Folk säger pedofil, våldtäktsmän, du vet såna massa grejer, du vet.
(Man kan ju undra varför den förhörde forsätter upprätthålla vänskapen med Latif?)
Alla vet, men ingen ingriper.
När Latif i senare förhör vikt ner sig i frågan om att han träffat flickan, bekräftar han bitvis hennes bild av vad de gjort tillsammans; de rör sig staden, träffar vänner, släktingar och bekanta till Latif.
Hoppade av vid Backaplan. Vid Hjalmar Brantingsplatsen och promenerade mot Sannegårdens pizzeria. Höger sida vid gymmet. Dom som jobbar där känner mig. Jag har jobbat där innan. Jag berättade för henne. Jag presenterade henne för dom som jobbar där.
Ingen reagerar på att den kände pedofilen Latif dyker upp med en ung flicka i sällskap.
Men på en punkt skiljer sig Latifs berättelse från N:s. Latif förnekar våldtäkt, han förnekar överhuvudtaget någon form av sexuell kontakt med N:
Jag skulle inte, jag har varit bakom två lås och programmerat om mig. Jag skulle aldrig ens ligga med ett barn efter två år som jag har suttit inne. Och jag är ärlig som person.
I flera förhör räknar Latif upp alla de kurser för ”omprogrammering” som han genomgått i fängelset som SAFE, Puls, Prism.
I omprogrammeringen ingick tydligen inte att lära honom av med att söka kontakt med unga flickor på internet och locka dem till möten.
Eller så ingick det i omrprogrammeringen – men terapin bet inte på Latif.
Mot hans förnekande av våldtäkt och vaginala samlag talar DNA-spår och N:s berättelse.
Men var befann sig N. dagarna efter att hon lämnat lägenheten springande?
Genom rekonstruktioner av mobilkonversationer, mobilpositioner och samtal mellan N:s mamma och en person – den person som överlämnar N. i Borås – har polisen kunnat fastställa att hon befann sig i Svenljunga i sällskap med Ibrahim Fahmwai.
Ja, just den person som förnekade att han träffat N. i Latifs lägenhet.
Latif överlämnar N. till Ibrahim efter det att Latif och N. lämnat lägenheten när Latif insett att polisen, Missing People och N:s mamma förstått att det är där N. finns.
Under tiden i Svenljunga blir N. våldtagen av Ibrahim – för detta talar hennes egen berättelse och DNA-spår.
Ibrahim nekar.
Han har å andra sidan lämnat sex olika beskrivningar av händelseförloppet och i det längsta förnekat att han överhuvudtaget varit i N:s närhet – något som motbevisas av sms-konversationer och av telefonsamtal mellan Ibrahim och N:s mamma.
Vad vi står inför är två olika miljöer.
Dels en miljö befolkad unga olyckliga flickor som på ett rent livsfarligt sätt söker bekräftelse på internet.
Dels en miljö befolkad människor som lever tillsammans med eller umgås på vänskaplig fot med pedofiler – och som inte ens lyfter på ett ögonbryn när pedofilen dyker upp med ett okänt barn.
Den första miljön kan man bara känna sorg inför.
Den andra miljön kan man bara känna vrede och förakt inför. Och jag fruktar att den miljön är mycket större än vad vi vill föreställa oss.
Prenumerera för 99 kr/mån!