Nyligen lärde jag mig att det finns en maträtt som heter schnitzel Karadjordje. Jag är väl bekant med schnitzel, men hade aldrig hört talas om en jugoslavisk variant. Jag förknippar schnitzel främst med Österrike och södra Tyskland. Efter en snabb sökning visade det sig att maträtten uppfanns så sent som 1959 av Mica Stojanovic, inför ett besök av högt aktade gäster från Sovjet. Han hade ingen kyckling till hands när han skulle tillaga kyckling Kiev, därför valde han kalv i stället. Rätten är i praktiken en schnitzel i form av en friterad rulle och är döpt efter serbiska revolutionären Djordje Karadjordje (1762–1817).

Huruvida rätten är accepterad som en del av det serbiska köket eller ses som en nymodighet vet jag inte. Helt klart är att minst två restauranger i Stockholm serverar den. Kanske är den litet som pasta Alfredo, en italiensk maträtt i USA, eller som svensk kebabpizza. Moderna maträtter med stort symboliskt värde, men med svagare koppling till ett historiskt kök.

Det för mig osökt in på den riktigt stora, för att inte säga enorma, kontroversen som skedde i Viaplays studio efter matchen mellan Sverige och Azerbajdzjan igår.

Sverige blev utklassade av Belgien i fredags, man förlorade med tre mål mot noll hemma på Friends arena. Pressen på förbundskapten Janne Andersson var stor, efter att ha missat VM och halkat ned i kategori C i Nations League i fjol.

Ett nytt poängtapp och han skulle suttit löst på sin position, vågar jag påstå. En något stressad Andersson fick dock se sitt lag vinna med 5–0. Två inhoppare gjorde mål, Jesper Karlsson och Joseph Elanga. I Karlssons fall var det en riktig pärla, en hård frispark rakt i mål.

I intervjun med Viaplays kommentatorer efteråt går diskussionen in på ämnet Karlsson. Han har varit stekhet i den holländska ligan senaste månaderna. Men han fick bara spela åtta minuter i matchen. Varför spelade han inte från start, frågar Bojan Djordjic, tidigare spelare och numera expertkommentator.

Efter matchen, ställde Viaplay-experten Bojan Djordjic en fråga till Janne Andersson om målskytten Jesper Karlssons speltid.

Som man kan se i klippet blev Andersson väldigt arg. Till exempel för att Djordjic menat att Andersson varit defensiv och tryckte på att han representerar hela landet.

Vad representerar du då? kontrade Andersson med. Djordjic svarade Sverige, varpå Andersson himlade med ögonen. Åh fan, svarade Andersson – innan bråket fortsatte.

Varför skulle jag inte göra det? Vad är det för grej då? Ska du säga något annat? svarade Djordjic.

Enligt Fotbollförbundets uttalande i dag var det ingen rasism i det Andersson sade. Det hade förvånat mig stort om man kommunicerat ut något annat än just det. Andersson lade sig också helt platt under en extrainsatt presskonferens under tisdagseftermiddagen.

Man kan dock ta avstamp i bråket för att belysa ett par intressanta saker i samtiden, både inom fotboll och samhället i stort.

Djordjic gav ytterligare kommentarer:

Ska jag hela tiden ursäkta mig själv? Ska jag ha mitt eget ord? Jag har folk som har min rygg och vet vad jag står för. Men det här. Jag ska ha en ursäkt.

Ska man bortförklara och leta ursäkter är det ingen mening att jag är här. Jag representerar det här landet. Jag är i Sveriges ringhörna. Jag vill att vi ska nå EM i Tyskland, inget annat. Hade jag inte velat det hade jag varit i Belgrad och rökt mina röda Marlboro.

Detta är i sig ganska kul och bygger på en stereotyp om juggar som cigarettrökare eller kanske cigarettsmugglare. Den tiden då serber specifikt kopplades till organiserad kriminalitet av olika slag är dock i det förgångna. När Jens Lapidus skrev Snabba Cash-böckerna var jugoslaverna redan på väg att konkurreras ut av andra grupperingar i det framväxande mångkulturella Sverige.

På presskonferensen efter matchen menade dock Andersson att det inte hade någonting med Djordjic serbiska ursprung att göra:

Jag vet inte vad jag sagt. Prata inte om Serbien och sånt skit. Jag orkar inte med sånt skit. Jag pratar med honom som medierepresentant. Blanda inte in något annat, det orkar jag inte. Jag kan ha uttryckt mig dåligt, Men blanda inte in det, då blir jag riktigt förbannad.

Janne Andersson har sett till att alla sjunger nationalsången inför matcherna, tidigare kunde man se Zlatan stå tyst med blicken i fjärran. Nu sjunger även han med. Det finns givetvis en ganska enkel poäng att göra här, alla ska dra åt samma håll i laget, sammanhållning är viktigt.

Samtidigt finns det också ytterligare en jugoslavisk aspekt att nysta i. De senaste tio åren har både Bosniens och Kosovos landslag tagit stora kliv. I fallet med Bosnien är man nu på en nivå där man konsekvent deltar i EM och ofta tar sig till kval, eller gruppspel, i VM. I Kosovos fall har man lämnat blåbärs-träsket och klättrat på rankningen.

Det gör också att fler spelare som fötts och vuxit upp i Sverige och fostrats inom svensk fotboll väljer bort det svenska landslaget. Två relativt sentida exempel är Anel Ahmedhodzic och Denis Hadzikadunic som tagit sig fram genom Malmö FF:s akademi. Båda representerar nu Bosnien, och inte Sverige. Ett annat exempel är Sead Haksabanovic som valde Montenegros landslag före Sveriges.

Spelare som står och velar mellan landslag blir vanligare, givetvis är det något Andersson är medveten om. Vad han tycker om det vet jag inte, men det är rätt givet att Sverige nu går miste om spelare som kanske varit givna i en svensk startelva. Frågan ”vilka representerar du?” blir därför väldigt intressant.

Kanske var det faktiskt så att Anderssons utbrott på Djordjic hade en grund i att han representerar något annat än det svenska. I praktiken är det ju så att om Djordjic på sin tid som fotbollsproffs fått frågan om att spela för det svenska landslaget (på högre nivå än u21), hade han också tvingats göra ett val.

En annan expertkommentator i svensk tv med bakgrund på Balkan är Astrit Ajdarevic. Han hade äran att vara lagkapten för Sverige i OS 2016. Men 2017 gjorde han plötsligt en landskamp för Albaniens A-landslag.

För en vanlig svensk hade ett sådant val varit omöjligt, men för Ajdarevic, som föddes i Kosovo, fanns förutom Sverige ytterligare två landslag att välja på. Hade man sagt till någon på 1950-talet att en kapten för ett svenskt landslag skulle “välja bort” det för ett utländskt, hade man blivit dumförklarad.

Men det är nu en del av den moderna fotbollen. Samtidigt är det inte politiskt korrekt att ifrågasätta någons lojalitet, på ett sätt som Anderssons utbrott tolkades som att han gjorde. Det är en jäkligt känslig fråga, speciellt för assimilerade invandrare och vissa medelklassvenskar.

En annan rolig infallsvinkel på den här härvan är att Fredrik Reinfeldt valdes till ordförande för SvFF i lördags. Ingen vet riktigt vad Reinfeldt vill göra inom svensk fotboll, förutom två saker. Han vill göra den mer ”meritokratisk” och att den ska bli ett verktyg att hjälpa invandrare.

Precis som när han företrädde en organisation inom säkerhetsbranschen “skördar” han vad han sådde som statsminister, då han motsatte sig idén om nationsgränser.

Att landslaget för Reinfeldt skulle ha någon annan funktion än en smältdegel för det nya mångkulturella Sverige, har jag svårt att tro. Kanske ser han på landslaget som en svensk variant av schnitzel Karadjordje, eller en kebabpizza helt enkelt. Kebabpizza är just en svensk mix av mellanöstern och Italien, men bara uppskattad av svenskar. Ett landslag där alla är lika men ändå olika, och ingens lojalitet blir ifrågasatt.