Professor Mårten Gås Schultz – inställsam trappspringande örontasslare i maktens hus, alltid redo tolka lagar så de som styr blir belåtna, vill gärna fängsla dig om du uttrycker förtvivlan över utvecklingen – gillar att käka testiklar, saknar själv kulor

Vem är egentligen Mårten Schultz? Vi har granskat hans karriär eftersom Joakim Lamottes fall om grovt förtal mot Näthatsgranskaren Tomas Åberg behandlas i hovrätten efter sommaren. Mårten Schulz, professor i juridik, är utsedd till adjungerande ledamot, trots att han har kritiserat Lamotte. Schulz har dessutom delat en länk där Åberg ber om donationer till en pågående rättsprocess.

Men detta är långtifrån det enda som gör Schultz olämplig att delta i behandlingen av fallet. Frågan är om han alls borde tillåtas hålla på med juridik och rättsliga prövningar.

När de är säkra på att han inte hör, och när advokater, åklagare och domare sinsemellan samtalar, och vet att de kan lita på varandra – då kallar de Mårten Schultz för Mårten Gås.

Det beror inte på att de utgår från det gamla uttrycket ”dum som en gås”. De har heller inte inspirerats till öknamnet av talesättet ”hälla vatten på en gås”. En del tror att namnet kommer sig av Mårtens kroppsform, men inte heller det stämmer, även om man förstår hur idéen infunnit när man ser Mårten vagga fram i någon tingsrätts korridorer.

Istället kommer sig namnet av att bönder genom historien använt gäss som vakthundar. Gäss är mycket misstänksamma mot dem de inte känner igen, och som verkar inkräkta på husbondens revir. Tror gåsen att så är fallet går den till attack, den väser högljutt och ilsket, sänker huvudet, och rusar mot fienden. Ungefär på det viset betedde sig Mårten när någon ifrågasatte de politiska uppfattningarna hos dem som styrde Sverige när statsministern hette Stefan Löfven eller Magdalena Andersson. Mårten insåg tidigt att det är så man gör karriär som jurist. Man uttolkar vad makthavarna vill, och förklarar lagarna i enlighet med detta för allmänheten. Nu har en annan regering trätt till, men som Mårten förstås vet dominerar de gamla uppfattningarna fortfarande på många håll, och på alla nivåer i statsapparaten.

Just detta faktum i kombination med Mårtens läggning gör att man bland jurister som inte gillar honom är noga med vem som lyssnar när man kallar Mårten för Mårten Gås. Man vill ju inte att hans folkilskna beteende ska riktas mot en själv, eftersom Mårten med åren skaffat sig mäktiga vänner i domstolsväsendet, bland politiker och i media. Den som är användbar får lätt vänner i sådana kretsar.

Medaljerad av kungen

Mårten är förvisso inte den ende jurist som först blöter fingret och håller upp det i luften för att känna åt vilket håll vinden blåser innan han med samma finger börja bläddra i lagboken. Men att han fått den mest framträdande positionen av alla politiskt aktivistiska jurister beror på att han inte nöjer sig med att tolka lagar i enlighet med vad makten vill, han är också beredd att utvidga maktens kontroll över våra liv genom att skapa opinion och vara med och driva fram nya lagar.

Mårten har belönats rikligen för sina gärningar. Kungen tilldelade honom förra året en medalj, 8:e storleken i Serafimerordens band. Han fick den för framstående folkbildande insatser inom juridiken. Den sortens påstådda insatser gjorde också att han fick 100 000 kronor i pris av Natur&Kultur. Han har varit krönikör i DN, numera levererar han till SvD. Han skriver böcker, har en podd och dyker upp i magasin som Dagens Juridik och intervjuas ofta i medierna när det gäller lagar och domslut.

Men Mårtens viktigaste egenskap har inte varit förmågan att popularisera, det har varit förmågan att lägga sig tätt intill dem som har tunga positioner i rättsapparaten och hylla dem – men om de förlorar sina positioner är han snabb att ta avstånd från dem.

Mårten och “seriemördaren”

I inledningen av sin karriär ställde Mårten sig på samma sida som de som envist fortsatte hävda att Thomas Quick var skyldig till den serie mord han dömts för, men senare frikänts för.

Mårten förklarade i Dagens Juridik 2012 att han inte hade blivit övertygad om Quicks oskuld efter att ha läst Hannes Råstams monumentala genomgång av fallet. Råstam var ju den som med sina undersökningar kunde visa på hur lös grund de fällande domarna vilade.

Mårten hade två invändningar. För det första tyckte han att värdet hos Råstams bok minskade därför att Råstam gick till personangrepp mot dem som lett förundersökningar i Quick-fallen.

Men man måste väl kunna förstå Råstams hårda personliga kritik mot åklagare och poliser? Den byggde på att han faktiskt visar hur de styrde – och ibland lät sig styras av – en drogad mytoman, och hur de hängav sig åt spekulativa teorier om förträngda minnen.

Det är komplett ologiskt att hävda att bevis minskar i värde därför att den som lägger fram dem uttalar sig förklenande om motparten. Det spelar ingen roll om Råstam skulle använt könsord om åklagare och kriminalinspektörer – hans bevis måste granskas på sina egna meriter, inte på grundval av Råstams språkbruk.

Den enda rimliga förklaringen är att Mårten ville signalera till dem som hävdar att Quick är skyldig att han är deras man, att han står på deras sida – det vill säga han tillhör team Lambertz-van der Kwast-Penttinen-Christianson, han står på samma sida som en justitiekansler, en medlem av HD, en kriminalinspektör och en professor i psykologi som används som expert i rättegångar. Mårten fullgör sin uppgift som gås när han ser en respektlös journalist närma sig husbondens revir.

Mårtens andra invändning mot Råstam var att det fanns andra ”andra seriösa granskare” som förtjänade tilltro – och som ansåg att Quick var skyldig, därför kunde man inte lita på den burduse Råstam. Vare sig då eller senare har Mårten, trots uppmaningar, kunnat namnge dessa ”seriösa granskare”. En prisad folkbildare som Mårten borde väl rimligen ha ställt upp de olika parternas fakta mot varandra så att det ”folk” han är så bra på att ”bilda” kan ta ställning.

När Göran Lambertz 2015 ger ut boken Quickologi dömer Mårten ut den i SvD. Mårten förklarar att Lambertz bluffar och ”serverar lögner” i Quick-fallet. Ändå hävdar Lambertz i boken precis samma saker som han hävdade 2012. Men skillnaden är att under de tre åren har team Lambertz-van der Kwast-Penttinen-Christianson vanhedrats för sina insatser under utredningarna av fallet Quick. Den som vill göra karriär i rättsapparat och juridik gör bäst i markera avstånd till dem – Mårten gör mer än så; han går till angrepp mot dem. Byter kompisar, går över till ett annat lag.

Mårtens karaktär visade sig tidigt – nej, inte genom att han följde med sin pappa åklagaren på rättegångar redan från femårsåldern. Nu säger du förstås stopp – Mårtens pappa är väl inte åklagare? Mårten skrev ju i en nattlig tweet förra året att han hade arbetarklassbakgrund? Det gjorde han, men han tog också snabbt bort det lite senare på natten när det påpekades att åklagare kanske inte riktigt kan räknas som arbetarklass. Av detta kan vi lära två saker; för det första att Mårten gillar att positionera sig med metoder han vet fungerar – typ: jag är egentligen en enkel arbetarkille. För det andra: han suddar i sin historia både på det ena och det andra sättet –  bara han framstår i rätt dager. Ibland är han “arbetarkille”, ibland pappa åklagarens pojke.

Nej, vad jag syftade på när jag skrev att han i sin ungdom visade sin karaktär och personlighet var att han då ägnade sig åt snatteri och att klottra på andras väggar, eller som han själv vill kalla det: skapade graffiti. Mårtens tag var ”Rebel”. Han har ett antal gånger genom åren uttalat sig om att man inte får kränka den personliga integriteten när det gäller att jaga väggklottrare. Han gör varje sådan gång också utläggningar om att det är en komplicerad fråga om var man ska få klottra. Men hur komplicerad är den? Man har ingen rätt att spruta färg på någon annans vägg, vare sig det är en privatperson, ett företag eller det offentliga som äger väggen. Var ligger det komplicerade?

Mest patetiskt i det sammanhanget är en text där Mårten besöker resterna av Berlinmuren tillsammans med sina barn. De betraktar det som skrevs på muren innan den revs, och som goda turister  klottrar de dit sina egna budskap och texter på ruinerna. Mårten signerar med ”Rebel”. Han vill att hans förstörelselusta i ungdomen ska jämställas med frihetstörstande tyskars desperata ditritade paroller på den mur som då ännu inte var riven.

Om man är en folkbildare vill man förstås få folk att tänka kallt, klart och analytiskt – oavsett vad det gäller. I en intervju förra året förklarade Mårten:

Juridik får inte vara någonting fint som är svårt att förstå för dem som juridiken finns till för: allmänheten. Då har rättsordningen och demokratin misslyckats.

Men Mårten satsar mer på att skrämma upp folk, och förklara för dem att det de kanske vill se när det gäller lagstiftning och lagar bara leder dem och landet i fördärvet.

2015 föreslår SD en folkomröstning om invandringspolitiken. Mårten ägnar en krönika i SvD åt att diskutera om en folkomröstning är möjlig. Kommer fram till att så är fallet, men att det inte finns något som tvingar regering och riksdag att följa folkomröstningens beslut.

Det är helt uppenbart för läsaren att Mårten inte gillar tanken på en sådan folkomröstning, han gör allt för att få läsaren att tänka: ”Äh, det är ingen idé”. Men uppenbarligen är Mårten inte säker på sin övertalningsförmåga utan avrundar med:

”Migrationspolitiken är inte längre en enbart nationell angelägenhet. Den är en produkt av internationella överenskommelser. Dessa binder Sverige så länge landet inte väljer att dra oss ur. Priset för att lämna dessa överenskommelser kan bli högt.”

Mårten som säger sig vilja förklara så att folk förstår, blir här (som så ofta förr) väldigt vag. Vilka internationella överenskommelser är det vi talar om? Hur binder de Sverige? Hur kan vi dra oss ur? Inte ett ord om detta – bara en hotfull formulering om att priset ”kan bli högt”.

Och det här är en prisad och av kungen medaljerad folkbildare?

Ett annat exempel på Mårtens folkbildande insatser när det gäller juridik såg vi när politiker föreslog att det skulle bli lättare att avhysa tiggare. Då skrev Mårten en kolumn där han hävdade att tiggare skyddas av allemansrätten, och inte kan avhysas hur som helst, han gjorde dock vissa undantag:

”Äganderätten förtjänar att respekteras. Det är inte tillåtet för någon att slå upp läger på min tomt och bosätta sig där under en längre tid.”

Här blir det hela lite märkligt. Man väntar sig exakthet av en professor i juridik. ”På min tomt”? Ingen får slå läger på min tomt utan min tillåtelse – inte ens för att ta en kopp kaffe, det är något självklart och lagen ger inget utrymme för sådant beteende. Allemansrätten gäller inte på min eller någon annans tomt.

Allemansrätten gäller i skog och mark utanför staden. Den medger där övernattning under några få dygn, med vissa begränsningar; det får inte vara i närheten av bostadshus, man får inte skada naturen eller störa markägaren. Fler tält än ett kräver tillstånd av markägaren, liksom uppställande av husvagn.

Den gången blev det herrans liv över Mårtens krönika, och ovanstående invändningar restes av många mot texten – han tvingades försvara sig och menade att han bara hade velat påminna om att ”också tiggare har mänskliga rättigheter”.

”Mänskliga rättigheter”? Ingen hade väl föreslagit att tiggare skulle torteras eller på annat sätt plågas? Med mänskliga rättigheter avses vad som ses som grundläggande rättigheter som borde gälla globalt. Allemansrätten är en unik svensk företeelse, och ger människor större frihet att vistas i naturen än i andra länder – men det inbegriper inte etablerandet av mindre bosättningar. Även när han ska backa undan från sina ståndpunkter svamlar Mårten.

Varje gång man studerar en fråga där Mårten lägger ut texten ser man det som utmärker hans gärning. Han skyddar rättsapparaten (förutom då poliskåren förstås) – de dominerande där har inte fel, så länge de åtalar och dömer i enlighet med en politisk agenda som tilltalar de röstande inom Stockholms tullar och ledningen i det socialdemokratiska partiet och vänstern. De som ger honom plats i medierna gör det på grund av att Mårten argumenterar känslomässigt på ett sådant sätt att det tilltalar DN:s och SvD:s läsare i Stockholm. De läsarna blir inte bildade, de får bara sina egna uppfattningar bekräftade – och dessutom av någon som lyckats bli professor. Det ska villigt erkännas att det är en prestation att kunna få den positionen med Mårtens begränsade insikter om vad som ska vara förhållandet mellan lagstiftarna i riksdagen och domarna i statens rättsapparat.

När riksdagsmannen Robert Hannah protesterar mot att en mamma som misshandlat och mördat sitt barn med narkotika bara döms till ett år och nio månader i fängelse för grovt vållande till annans död, angrips han av Mårten som menar att det är lagstiftarnas fel:

”Vad har du, som stiftar lag och har det yttersta ansvaret för dessa domar, gjort?”

Mårten låtsas inte om – eller vet inte – att maxstraffet för grovt vållande till annans död är åtta år. Det är inte lagstiftarnas fel att rätten väljer att inte döma strängare. Det är domarna och nämndemännen som bär ansvaret.

Mest bemärkt har Mårten gjort sig de senaste åren genom att kämpa mot kränkningar på nätet. Men det verkar egentligen bara finnas en sorts kränkningar i Mårtens värld, och de kommer från personer som mer eller mindre artikulerat har invändningar mot invandringen, och mot islam. Det har sig visat sig bland annat genom Mårtens angrepp på Joakim Lamotte, och i Mårtens stöd till Näthatsgranskaren Tomas Åberg, en figur som vanvårdade sina djur tills de gav upp andan och som nu försörjer sig på att stämma medellösa fattigpensionärer som delat Lamotte-inlägg på nätet.

I Mårtens värld kan det bara förekomma kränkande omdömen om muslimer, svarta, romer och tiggare samt invandrare i störta allmänhet. I hans föreställningsvärld finns inte möjligheten att till exempel ett twitter-inlägg där Annika Strandhäll angriper någon skulle kunna vara kränkande. Och precis som angrepp på islam är vanliga på nätet, är brutalt näthat mot dem som är kritiska mot islam vanligt, med hot om våldtäkt av anhöriga som ett vanligt element. Näthatsgranskaren har aldrig anmält det senare slaget av inlägg – detta eftersom han förstås vet att det inte skulle röna någon större framgång i rätten. Samma inställning visar sig i Mårtens beskrivningar av näthatet. Det är bara kritik av främmande kulturer som riskerar att stämplas som näthat.

Men den som följt Mårten genom åren minns att han själv är en person som kränkt och näthatat invandrare. I februari 2017 angrep han den invandringskritiske invandraren Tino Sanandaji och hånade Sanandajis sätt att behandla svenska språket och utmålade honom som kriminell:

”Jag håller på med en crowdfundingkampanj för min bya bok Massstormning. Tryck gilla för att swisha stöd”

”Vi sannings sägare riskerar alltid att få sparken så då är det viktigt att man måste ha säkerhets kapital”

”Den är inte klar än Jenny! Jag måste få finanser först eftersom det kommer vara en bok som utmanar etablissemanget mer än någon annan bok någonsin. (Jag har massa information!!!!!)” ”jag har fått kontakt förbud”

Mårten bad senare om ursäkt, men vi fick här en inblick i hur han egentligen ser på invandrare. Tino accepterade ursäkten.

Men vare sig Mårten eller Näthataren accepterar ursäkter från dem de stämmer, de ska pressas på sin sista skärv. Ingen nåd beviljas.

Men Mårten är inte nöjd med att driva människor vars åsikter han inte gillar på fattighuset, han vill ha dem i fängelse.

Mårten har bidragit med ett kapitel i bilagan till den statliga utredningen “Det demokratiska samtalet i en digital tid”. I sitt kapitel klagar Mårten på att näthatare så sällan döms till fängelse. Han vill att de oftare ska kunna lagföras för högmålsbrottet brott mot medborgerlig frihet.  Då blir fängelsestraff troligare, och maxstraffet är sex år.

Den dagen Mårten fått igenom en sådan förändring kommer han att fira, som så många andra gånger med en brakmiddag. Han mindes en sådan häromdagen på twitter.

”En av mina mest fantastiska måltider var på Derelict vid Norrtull. Typ femton rätter, inklusive mufflontestikel (inte så gott men spännande). En rätt var typ grillad purjo med smör och örter. Sjukt gott.”

Jag kan förstå att han fann testiklarna intressanta, det måste varit en upptäckt, han saknar ju egna kulor – vilket hans mot makten inställsamma karriär visar.