När jag såg bilden på årets vinnare av Kasper Salin-priset tänkte jag:

”Va? Parkeringshuset Elefanten? Men har de inte rivit det?”

Men det visade sig vara ett nybyggt kontorshus i Göteborg som av Sveriges Arkitekter fått landets finaste arkitekturpris. Merkurhuset är skapelsens namn.

I juryns motivering kan man läsa:

”I ett trångt läge i staden infogar byggnaden sig. På samma gång äger den sin plats – en prestation i perfekt balans.”

Att byggnaden kommer att äga sin plats är ställt utom allt tvivel, alla kommer att hålla sig borta därifrån, utom möjligen langare som vill göra affärer i fred och därför hålla till på ett ställe som undviks av alla dem som inte är i akut behov av att köpa knark.

Juryn är mäkta imponerad av husets hörn och vad som finns på byggnadens tak:

”De egensinniga gavlarna bör framhållas, tillsammans med ett slags ”takkupor” med många tolkningsbottnar.”

Nyfiket studerar jag dessa gavlar och måste väl hålla med om att de är ”egensinniga” eftersom arkitekterna valt att placera vad som ser ut som sädessilos i hörnen på byggnaden. Vad ska man lagra där? Ska huset också fungera som terminal för skepp som lastar och lossar i Göteborgs hamn? Är det därför juryn talar om hur byggnaden bidrar till att ”…återknyta det urbana rummet till Göta älv”?

Eller ska dessa silos inrymma ett års konsumtion av müsli så att komplexets kontorsslavar kan få frukost på jobbet? Frågorna som inställer sig är många, men det tycker väl juryn är bra eftersom den berömmer de många ”tolkningsbottnarna” hos vad de beskriver som ”ett slags ”takkupor”.

Jag får en känsla av att juryn faktiskt inte är riktigt säker på att det rör sig om takkupor, de gissar att det är det. Själv tror jag att det rör sig om byggnadsmaterial som blivit över. När projektet var klart skämdes byggnadsarbetarna för vad de tvingats göra och byggbasen kommenderade sina killar:

”Men för helvete grabbar, låt allt ligga kvar. Nu drar vi fort som fan härifrån och hoppas ingen ser oss. Och kom ihåg – inte ett ord om att vi var med och byggde det här. Då vill ingen ta i oss med tång”.