Oscars-galan 2023: Hugh Grant förklarar att han ser ut som en rynkig pung, och en skådis som gillar pedofilkonst får pris för bästa kvinnliga biroll – vinner gör en film som visar att Hollywood tar ett nytt steg; från mångkulturellt till månguniversellt

Vad som mest förundrar mig under varje Oscarsgala är varför vinnarnas tacktal är så usla. De som kliver upp för att ta emot statyetten ska föreställa världens främsta skådespelare – men klarar inte riktigt av att spela förvånade, överväldigade eller toklyckliga. En standardavdelning i varje tal är det avsnitt där de tackar alla som hjälpt dem under deras barndom- och ungdom, och som trott på dem.

Det blir tröttsamma uppräkningar med en hulkning inlagd då och då. Med tanke på vad som avslöjats under #metoo-åren borde en del av tacktalen också ha avsnitt där vinnaren sa saker som: ”… och så vill jag tacka producenten som jag fick ligga med för att få rollen”. Att vi inte får höra sådant beror förstås på att producenten eller regissören eller vem man nu måste ligga med sitter i publiken med sin fru. Man vill väl ha chansen på fler roller.

Den enda som visade lite självdistans när han skulle dela ut ett pris var Hugh Grant. Han ironiserade över att så många av dem som tar emot ett pris slänger in några fraser om svältande barn i Afrika eller offer för det ena eller det andra i sina tacktal. Bara för att visa att de är fina människor så säger de något som ska “väcka” människor och “höja medvetenheten om…”.

Grant förklarade att han ville passa på och höja publikens medvetenhet om vikten av att använda fuktkrämer för huden, annars kunde det sluta som det gjort för honom; man ser ut som en rynkig pung i ansiktet.

Hugh Grant raising “awareness for the use of a good moisturiser” in the best self-deprecating fashion that British humour can come in ? pic.twitter.com/mCucLzwXXR

— Dr Iris Sutter G (@IrisSutterG) March 13, 2023

Värdig vinnare?

Hur var det då med årets vinnare?

Med tanke på att Avatar-uppföljaren inte fick något stort pris är jag nöjd – och jag hade faktiskt tippat vinnaren. Den låg liksom i tiden.

Västvärlden verkar numera bestå till stora delar av människor som hela tiden sitter för sig själva muttrande: ”… tänk om”. Och så ältar de allt bra som kunde blivit följden om de en gång i tiden valt på ett annat sätt än de gjorde när det gäller allt; partner, utbildning, bostadsort. Typ, men varför gjorde jag slut med Lisa, varför utbildade jag mig inte till rörmokare, varför flyttade jag till Boden, varför blev jag så full på personalfesten på skattemyndigheten, varför glömde jag köpa yoghurt i går kväll, vad ska jag nu äta till frukosten”.

Detta evinnerliga ältande i miljoner hem och på miljoner arbetsplatser har nått sådan omfattning att det ligger där och vibrerar som ett slags ljudmoln över våra städer och samhällen. Så det är inte tinnitus du fått, du hör bara signaler från det stora gnäll- och ångermolnet däruppe i skyn.

Eftersom tidsandan är sådan var det ganska givet att filmen Everything Everywhere All at Once skulle raka hem en hel rad Oscars. Bästa film, bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare, bästa regi, bästa klippning, bästa kvinnliga biroll och bästa originalmanus.

Det är historien om Evelyn, en kinesisk immigrantkvinna spelad av Michelle Yeoh, som driver en tvättomat i USA. Hon befinner sig i skilsmässa, har problem med att hennes dotter är överviktig och lesbisk. Som om inte det räcker dyker skattmasen upp och ska kolla Evelyns räkenskaper.

Man tror till en början att det här ett socialrealistiskt diskbänksdrama, där diskbänken ersatts av tvättomatens torktumlare – men så visar det sig att det finns många Evelyn – eftersom det uppenbaras för henne att det inte bara finns ett universum utan många parallella sådana. Och i vart och ett av dem finns en variant på var och en av oss – det som vi skulle kunnat bli och vara om vi gjort andra val i våra liv.

Hon får också veta att bara hon kan rädda alla dessa universum undan onda krafters kontroll. Evelyn som tidigare dagdrömt sig bort till andra möjliga liv, börjar nu i verkligheten förflytta till sig andra existerande världar där det finns andra Evelyns, allt för att rädda oss alla i alla våra upptänkliga varianter. Hon studsar runt i detta supermultiversum och blir bland annat kampsportsstjärna, dominatrix, kock, och en kvinna som istället för händer har varma korvar.

Under detta kringskuttande mellan parallella existenser droppas det one-liners om olika filosofiska riktningar för att biobesökaren ska få känna sig lite begåvad, Trendriktig namnedropping utan substans, det behov som annars skumläsning av SvD:s och DN:s kultursidor ger dem som känner behov av att framstå som bildade utan att behöva läsa på riktigt.

Detta i kombination med rundmålningen av Evelyns vardagselände gör att betraktaren kan känna igen sig – men ändå tycka att ”riktigt så illa har jag det ändå inte”.

Och allting slutar förstås lyckligt.

En film som inte tar någonting på allvar annat än den moderna människans alltför vanliga förmåga att se sig själv som medelpunkt för allt; även om man finns i väldigt många varianter andra världar.

Snöflingor anhopade till en snödriva.

Smälter snart.

Ingen minns något av filmen nästa år.

Men det är väl heller inte meningen.

Kanske var det lite obehagligt att se Jamie Lee Curtis ta emot priset för bästa kvinnliga biroll för sin insats som skattmasen i filmen. Jag hade väntat mig att hon skulle hålla en låg profil framöver och inte visa sig offentligt efter all den kritik hon fått för den obehagliga tavla hon hade hängande på väggen hemma. Curtis gjorde ett Instagraminlägg där hon visade hur hon möblerat i ett rum med stolar hon fått med sig från inspelningen av Everything Everywhere All at Once. Men det enda de flesta lade märke till var tavlan på väggen. Den föreställde ett naket barn nedtryckt i en väldigt liten plastbalja.

En plågsam bild, som så många andra av Betsy Schneiders verk – men så har hon också fått en utställning stoppad på grund av att den ansågs innehålla bilder som kunde betecknas som barnpornografi. Schneider själv tycker att hennes bilder handlar om att ”växa upp”.

Eftersom Curtis överöstes av kritik för vad många ansåg vara en perverterad smak, backade Curtis undan, tog bort inlägget och bad om ursäkt, och förklarade att hon inte hade velat göra någon upprörd, och att för henne var det bara en bild av en flicka som lekte i en badbalja på sin bakgård. Curtis verkar vara helt i avsaknad av vanliga känslor och reflexer.  När alla andra som ser på bilden tänker: ”Vad i helvete är det som pågår? Vem har gjort så mot barnet?”, ser Curtis bara lite normalt bad-mys. Man kan nästan höra telefonsamtalet från ringledaren för pedofilerna i östra Hollywood till Curtis:

”Men Jamie! Jag har sagt åt dig! Den där tavlan får du bara ha i källaren!”

Andra tippade möjliga vinnare då?

Det gick hyfsat för På västfronten intet nytt, som bland annat vann klassen ”Bästa utländska film”. Bara man slapp alla mediakommentarer av typen: ”… det är en film som fått en brutal aktualitet på grund av kriget i Ukraina”. Bara filmskribenter är så inskränkta att de inte förstår att filmer om krig alltid har en brutal aktualitet. Världen har inte upplevt en krigsfri dag sedan Adam och Eva lämnade paradiset.

Ruben Östlund fick inga priser för Triangle of Sadness, trots att alla svenska kultursidor tippat det, men problemet med den filmen är att den riktar sig till samma kärnpublik som årets vinnare Everything Everywhere All at Once; alltså välbeställd medelklass som vill signalera att den menar väl, vill alla gott och förstår att något inte står riktigt bra till i världen.