I dag dömdes en 17-åring för mordet på Delta Gym i Stockholm. Då sköts trebarnspappan Fredrik Andersson till döds.
Straffet?
Ungdomsvård i två år och elva månader.
Samhället är uppenbarligen sjukt. Lagarna och de som ska döma är om möjligt än sjukare.
Politiker och poliser har länge levererat sina standardsvar på våldet; de påstår att det behövs mer av allt – fler poliser, mer övervakningsmöjligheter, mer samarbete mellan skola, socialtjänst, polis, skattemyndighet och varje annan upptänklig statlig verksamhet.
Jag känner igen sättet att se på något som är sjukt eftersom jag just nu kopplar av med att läsa en biografi om den brittiska 1600-talsläkaren Thomas Willis.
Han ansåg att om var kroppen sjuk berodde det alltid på att den saknade något – som då måste tillföras. Blodpropp botades och förebyggdes med att man drack sitt eget blod blandat med ambra, pioner och kakao. Willis skapade också en universalmedicin som sades kunna bota ett stort antal krämpor: man tog pannbenet på en dödskalle, pulvriserade det och därefter rör man ihop mjölet med en moderkaka. Blunda och svälj.
Lite påminner det väl om dem som vill bota sjukan i förorterna med fikastunder där nuvarande och möjliga tillkommande gängmedlemmar får det förklarat för sig av socialarbetare och områdespoliser att man inte ska stjäla, skjuta och skolka. Och förstås inte langa knark. Man tillför något till förortens kriminella miljöer.
Hittills har det väl haft samma verkan som Willis brygder hade på sin tid.
Men Willis tillhörde en riktning bland forna tiders läkare. Det fanns två.
En som – i Willis anda – hävdade att människan blir sjuk därför att hon förlorat något hon haft tidigare (eller så har det ämnet åtminstone minskat) – alltså tillför man samma substanser från en annan människa … till exempel blod kompletterat med lite annat.
Den andra hållningen var inte inriktad på att tillföra saker som fattas kroppen, den var inriktad på att ta bort de saker på eller i kroppen som inte fungerar; ett ben med kallbrand, ett organ med en tumör (eller i bästa fall bara tumören) eller så kapar man nervbanorna mellan pannloberna och de djupare liggande delarna av hjärnan. Eller så förändrar man de yttre förhållandena på ett avgörande sätt.
Båda riktningarna bör förstås samverka för att en människa ska kunna botas.
Men i den svenska debatten om den sjuka samhällskroppen och gängkriminaliteten finns bara en linje. Willis-linjen.
Om samhällskroppen är sjuk måste något tillföras; fritidsgårdar, fotbollsplaner, bidrag eller kanelbullar, mycket kanelbullar. Och som sagt – mer poliser och mer samverkan mellan verk och myndigheter.
Den andra linjen finns inte, ingen i den offentliga debatten vågar – eller vill – hävda att det som är sjukt ska snittas bort från samhället.
Mot detta kan man invända att det trots allt finns de som pläderar för längre straff. Men det kan nog i sammanhanget jämställas med att vilja lägga ett våtvarmt omslag på tumören i den sjuka kroppsdelen eller organet.
Möjligen finns det ett land i världen där man komma att klara av att utrota gängkriminalitet – och det är El Salvador. Där genomdrev president Bukele i mars förra året undantagstillstånd, och polis och militär fick extraordinära befogenheter att bekämpa de blodtörstiga brottslingarna. Antalet mord sedan 2019 har sjunkit med 62 procent.
64 000 personer har fängslats, och det har byggts ett nytt superfängelse där 40 000 fångar ska få plats.
Här skär man bort det sjuka från samhällskroppen. Isolerar det.
Amnesty och Human Rights Watch har protesterat och klagat över att även gängmedlemmarnas vänner åker med när polisen i El Salvador rensar upp.
Cesare Mori skulle – om han varit i livet – bara ryckt på de massiva axlarna, tänt en cigarett till, tittat upp i taket och muttrat:
”Vänskap är ofta bara en form av delaktighet.”
Och vem är Cesare Mori?
I morgon (lördag) och på söndag ska jag berätta mer om Mori, mannen som knäckte den sicilianska maffian.
I en tid då många tror att de har att välja på Anders Thornberg och Dan Eliasson kan man nämligen behöva läsa om en riktig polis.
Prenumerera för 99 kr/mån!