Centerns nyvalde partiledare har fått ett mysporträtt tecknat av sin person i Aftonbladet. Intervjuaren använder pastellkritor, kanske för att det är nödvändigt för socialdemokratin att stoppa stödpartiet centerns mycket snabba marsch ut ur riksdagen.

Väljarsympatierna rör sig mot två procent. Det är 150 000 personer som är beredda att lägga sin röst på Demirok. Man ska då komma ihåg att 1978 hade Centerpartiet  141 344 medlemmar. Centerkvinnorna hade samtidigt nära 75 000 medlemmar. Då förstår man vidden av nedgången.

Så vad ska Demirok göra, han har knappt hunnit sätta sig tillrätta i partiledarstolen innan han får se hur opinionssiffrorna rasar för hans parti?

Han gör förstås som sin föregångare Annie Lööf – det gäller att få folk att tycka synd om en. Alltså berättar han för intervjuaren att som 15-åring blev han misshandlad utanför en tunnelbanestation – av skinnskallar försedda med järnrör.

Kanske måste dock hans PR-folk fila lite på den historien. Det gäller att den som läser eller lyssnar kan förstå vad som hände, och får en bild av den eller de som anfallit Demirok. Och hur länge sedan var det ni såg en skinnskalle? De har försvunnit, går inte att återfinna en på Skansen eller i någon förorts hembygdsmuseum. Såvida man passerat 50 års-åldern är det svårt att ha en levande bild av en skinnskalle.

Det är det ena problemet med Demiroks berättelse.

Det andra är frågan om varför historien framförs nu? Demirok har haft otaliga tillfällen att berätta tidigare, en rimlig misstanke är att det är påhittat eller överdrivet.

TIll den misstanken bidrar inte bara de vikande opinionssiffrorna utan också de två misshandelsdomarna mot Demirok. De avslöjades under upploppet inför valet av partiledare i Centern – och domarna kommer fortfarande ofta på tal när Demirok nämns.

Demirok och hans rådgivare har säkert tänkt att bilden av en Demirok som misshandlas av skinnskallar ska få oss glömma bilden av Demirok som två gånger döms för misshandel.

Kanske det fungerar – men då gäller det nog att Demirok filar ytterligare ett varv på historien så att allt stämmer.

För det finns ett fundamentalt fel i berättelsen.

I Aftonbladet-intervjun berättar Demirok:

– De gav sig på mig och gav mig en omgång, men jag tror att de till slut förbarmade sig över att jag var så liten.

Demirok var alltså ”så liten”.

Men knappt två år senare som 17-åring klarar den lille Demirok att banka upp en person. Hur liten var offret? Var det en vätte? En hobbit? Satt han i rullstol?

Och fyra år senare misshandlar Demirok ytterligare en person, då bland annat genom att skalla honom. Vi får väl anta att Demirok vid det laget växt till sig, såvida han inte ställde sig på en stol för att kunna skalla sin motståndare.

Men rädslan för de där skinnskallarna sägs fortfarande leva kvar hos Centerledaren.

Och visst kan det man upplever i barndom och ungdom sätta sina spår. Se bara på skådespelaren Michael B Jordan. Demirok är rädd för skinnskallar, Jordan visade sig i dagarna vara rädd för sin mamma. Jordan är frontfigur i Calvin Kleins nya kalsongreklam, och innan annonskampanjen inleddes kände sig Jordan tvungen att ringa sin mamma och berätta vad som var på gång.

Tydligen var inte mamman informerad om att sonen skulle visa upp sig i bara kalsonger i alla möjliga mediala sammanhang. Det var därför Jordan berättade för reportrar att han skulle förvarna mamman om att:

”I’m sorry. It’s out here.’ I’ve got my business all out in the streets — literally.”

Min naturliga blyghet förbjuder mig att mer begripligt översätta vad Jordan menar med att hans ”business” nu bokstavligen finns där ute på gatorna.

Jordans rädda reaktion är trots allt ändå mer begriplig än Demiroks.

Jordans mamma är ju faktiskt fortfarande i livet.

Josefin Skans
Josefin Skans