Nyss skulle man censurera Roald Dahls barnböcker, nu ska man ge sig på Ian Flemings svit med thrillers om James Bond, agent 007 med rätt att döda. Det är dags för återutgivning, och då vill förlaget putsa bort allt som är ”sexistiskt” och ”rasistiskt” för att ”inte stöta sig med människors känslor” och ”kränka” människor, meddelas det från utgivarna.
”Inte stöta sig med människors känslor”!? Det är väl knappast de lättkränkta och sensitiva som söker sig till Ian Flemings Bond-böcker när de ska koppla av med lite läsning?
Jag började läsa Bondböcker när jag var tonåring, lånade dem av min äldre bror. Och jag insåg att jag ville bli som brudarna i Bondböckerna. Det där med ”sexism” förstår jag inte riktigt, jag läste om coola brudar som kunde ta hand om sig själva. De blev mina förebilder, till exempel:
• Pussy Galore i Godlfinger, sydstatstjejen som föds i så extremt fattiga förhållanden att white-trash kan jämföras med medelklass – och som rymmer med en cirkus, blir akrobat och med tiden leder bland annat ett gäng av kvinnliga fasadklättrare som tar från de rika och ger åt sig själva.
• Honeychile Rider i Doktor No, lever på att dyka efter pärlor. Blev föräldralös när familjens ståtliga herrgård på Jamaica brann ner, växte upp i en källare tillsammans med sin barnflicka, blev våldtagen – men hämnades genom att döda förövaren med hjälp av en giftspindel. Hon räddar James Bond efter det att han dödat doktor Nos tre lönnmördare och kollapsat. (När jag såg filmen, där Honeychile spelades av Ursula Andress blev jag än mer övertygad om att jag ville bli som en Bondbrud).
• Dominetta Petacchi i Åskbollen som räddar James Bond genom att harpunera Emilio Largo.
Och så där skulle jag kunna fortsätta.
Kvinnorna i Flemings böcker hamnar förvisso alltid i säng med James Bond – men de gör det av egen fri vilja, och ofta efter att ha räddat honom ur skurkarnas klor. Kvinnorna är starka och självständiga.
Jag tror att censurivrarna störs av just detta – de gillar inte starka kvinnor, de vill att kvinnor ska känna sig som offer och kräva statligt beskydd, det där som numera benämns som feminism.
Så för att få bort dem ur böckerna börjar man prata om ”sexism” på grund av att författaren beskriver Bondbrudarna inte bara som starka individer utan också deras skönhet – sådant stämplas lätt som ”sexism” numera.
När det gäller ”rasismen” vet den som läst Flemings böcker att det finns väl ingen folkgrupp som James Bond ser ner på så mycket som amerikaner. Till och med Bonds nära vän, CIA-agenten Felix Leiter, beskrivs som en förvirrad, fumlig man, alltid klädd i en illasittande kostym – jämför det med den världsvane James Bond.
Och jag tror att det här också stör de nutida censurivrarna. I Flemings Bond-böcker framstår USA som ett land som ställt till det i det brittiska imperiets forna kolonier på grund av sin brist på kultur och profithunger. När den tidigare kommandosoldaten Fleming skrev sina thrillers speglade de den brittiska bitterheten mot USA:s framtvingande av nedmonteringen av imperiet.
I dag däremot, och sedan länge, gör brittiska regeringar – oavsett kulör – allt för att vara USA till lags, och då kan man inte låta James Bond ha en nedlåtande, nästintill föraktfull inställning gentemot amerikaner.
I filmerna är de kommande ingreppen i Flemings böcker genomförda sedan länge. Kvinnorna är osjälvständiga våp, brittisk underrättelsetjänst som organisation helt underlägsen sina amerikanska herrar, och Bond opererar mer som en agent som tjänar ”västerlandets” intressen.
Vi är långt från den beskrivning Ian Fleming gör av USA i Ur dödlig synvinkel:
”Man kommer långt i USA bara genom korta grymtningar. ”Huh”, ”hun” och ”hi” i olika tonlägen, i kombination med ”sure”, ”guess so”, ”that so” and ”nuts” fungerar i nästan alla sammanhang”.
Ska man trots allt uppdatera Flemings böcker ska väl kanske just den formuleringen kompletteras med ett ”fuck”.
Prenumerera för 99 kr/mån!