När jag tog tunnelbanans blå linje hem i fredags klev en mamma på ungefär halvvägs. Hon hade två av sina telningar med sig. En låg i barnvagn, och i handen höll hon en pojke, som väl var sisådär nio år.

Rynkan mellan mammans ögonbryn och den lille pojkens hängande huvud gjorde att till och med jag förstod att något måste ha hänt.

Jag ser hur mamman verkar hålla igen, men det som bekymrar henne får henne att till slut att ändå börja tala. Hon böjer sig ner mot sin son, släpper greppet om hans hand och stryker honom längs med armen.

MAMMA: Men du, du kan väl berätta varför?

SON: Nej! (Sägs sammanbitet, på det där sättet som små pojkar pratar när de inte vill börja gråta).

MAMMA: Men A (uppenbarligen sonens lärare) ringde igen och sa att du hade rusat upp från bordet och gått och satt dig vid ett annat bord när ni skulle äta. Det är tredje gången.

SON: Mmm.

MAMMA: Men varför? Jag och A. undrar om det beror på att det bara är tjejer som sitter vid ditt bord på lunchen? Vill du inte sitta med bara tjejer?

(Tydligen har barnen bestämda platser under lunchen i skolan.)

SON: Jo, det är inte det.

MAMMA: Vad är det då?

SON: Det är D.

MAMMA: Vad är det med henne?

SON: Hon sitter och säger hela tiden att hon är feminist.

MAMMA: Men det är väl inte så farligt?

SON: Jo, men ibland säger hon att man borde döda alla killar, och så tittar hon på mig. Och sedan tittar alla de andra på mig. Och då blir jag rädd…

Mammans blick blir så där tom som den blir man förstår vad som sägs, men ändå inte riktigt fattar. Hon slutar stryka sonen längs med armen och sluter istället åter hans hand i sin.

Själv står jag och försöker att trots allt förtvivlat begripa vad jag hört. Vad har format den lilla flickan D:s tankevärld. Har mamman tagit med sin dotter på en uppläsning av Valerie Solanas SCUM-manifest så att hon fått höra att män är evolutionens missfoster – monster som bara sprider död och förödelse och som det därför är tillåtet att döda? Till och med berömvärt.

Inte vet jag, men någon eller några vuxna i barnets omgivning är uppenbarligen synnerligen olämpliga att vistas i barns närhet; även om de är föräldrar.

Numera deklarerar sig ju nästintill alla såsom varande ”feminist”. Men samtidigt som feminismen blivit något som alla bekänner sig till har kvinnors ställning försämrats i Sverige – och det på ett fullt mätbart sätt.

2007 utsattes 1,5 procent av alla kvinnor för sexualbrott.

2016 var vi uppe i 6,5 procent, och nu är vi ”nere” på omkring fem procent. Och i det fallet är de flesta överens om att nedgången nog beror på att många kvinnor som utsatts för övergrepp inser att att en anmälan inte leder någon vart. De tiger och lider.

Antalet anmälda fall av misshandel mot kvinnor och flickor var år 2021 38 851. En ökning med tio procent på tio år.

De fysiska hoten mot kvinnor har alltså ökat under feminismens segertåg.

Och som om det inte räckte med att skada kvinnor kroppsligen försöker allt starkare krafter – med transaktivister i spetsen – avskaffa de biologiskt grundade begreppen ”kvinna”, liksom givetvis ”mor”.

Nu är det inte så att jag tvivlar på att det finns män som hatar kvinnor.

De finns. Och de är rentav många.

En del av dem är också mäktiga.

Och jag kan inte annat än fundera på om inte feminismen har understötts av män som hatar kvinnor, för att försvaga kvinnor och göra dem värnlösa.

De som invänder mot min uppfattning kommer säkert att säga att den lilla flickan D. som ville döda alla killar kanske fruktansvärt nog hade utsatts för övergrepp.

Tragiskt nog kan det vara sant.

Men det är inte ett argument mot det jag säger – det är ett stöd för min ståndpunkt.

För vad har feminismen gjort för nytta om våld mot kvinnor och pedofili breder ut sig – samtidigt som nästan alla säger sig vara feminister?

Boris Benulic