Ett år efter det att raketer började regna över Kiev – vad vet du egentligen om det som sker? Människor lider och dör, Putin är galen och har pungcancer, Zelenskyj sover aldrig, hinner inte byta t-shirt? Visst är det något fel på mediernas rapportering?

Det har gått ett år och några dagar sedan kriget i Ukraina inleddes.

Eller?

Egentligen har strider pågått i Ukraina i åratal, utan att det uppmärksammats i någon högre utsträckning av media. Artilleribeskjutning och bombningar. Bortförda människor. Döda i skyttevärn. Tortyr.

Redan där borde vi stanna upp och tänka efter.

Vilken bild ger oss media av världen? Hur många artiklar har du läst om de striderna – om vad som hände då? Vad har du kunnat läsa och se om bakgrunden?

På Morgonposten har vi under det år som gått haft dagliga uppdateringar om kriget. Från och med i dag övergår vi till en annan form av bevakning av kriget.

Under året som gått har vi som arbetat med att följa kriget kunna märka en tydlig förändring i nyhetsbyråernas och därmed andra mediers rapportering.

Utlandsbevakning i dag i Sverige består i mångt och mycket av att referera vad Reuters, Bloomberg eller AFP väljer att skicka ut (det är ungefär som ekonomijournalistiken som består av referat av pressmeddelanden från företag och myndigheter).

Från början var man i medierna någorlunda noga med att i rapporterna markera när det rörde sig om uppgifter som var obekräftade – vare sig det rörde läget vid frontavsnitten eller videos som sades visa det ena eller andra. Det tillståndet varade ungefär två månader.

Sedan gick nyhetsbyråernas rapportering in i en ny fas. Tidigare hade uppgifter från Washington, Bryssel eller Kreml om kriget alltid inletts med ett ”hävdar”, ”påstår” eller ”uppger”. Som en markering av att det var en stridande part som gav sin syn på skeendet.

Nu började ”hävdar”, ”påstår” eller ”uppger” i samband med amerikanska uttalanden försvinna. ”Källor i Vita Huset” eller ”källor i Pentagon” blev i nyhetsbyråernas rapportering självklara sanningar. Den amerikanska analysen blev den gällande.

Samtidigt hängde ”hävdar”, ”påstår” eller ”uppger” kvar när det gällde uttalanden från Kreml.

En journalist utgår alltid från att de deltagande parterna i ett krig ljuger. Allt annat vore tjänstefel när det gäller dem som leder sitt land i krig, något annat ska man inte förvänta sig. Det gäller att finta och lura fienden, samt hålla moralen uppe på den egna sidan.

Men den journalist som inte utgår från att så ser verkligheten ut begår också tjänstefel. Eller är dum och lat. Eller allt på samma gång.

Eftersom de stora nyhetsbyråernas rapportering förändrades i denna riktning syntes det tydligt i svenska medier, och bilden av vad som hände – och vad som skulle kunna hända blev alltmer obegriplig.

Den senaste tiden har det hela blivit än mer absurt. När president Biden i veckan på årsdagen av krigets inledande höll tal refererades det i medierna som om Moses kommit ner från berget Sinai och uppenbarat sanningen. Ungefär samtidigt höll president Putin ett tal av samma orsak – och ett bra exempel på hur det refererades i medierna fick vi i P1:s morgonnyheter. Studioreportern frågar vad Putin sagt i sitt tal och Sveriges Radios Rysslandskorrespondent sammanfattade det ungefär så här: ”Han sa att Ukraina som stat skulle utplånas. Sedan var det de gamla vanliga lögnerna”.

Den som läst talet har mycket svårt att upptäcka någon formulering som påminner om att Ukraina skulle utplånas. Och att lite sorglöst avfärda ett långt tal uppbyggt kring historiska resonemang som ”lögner”, är lite slött. Givetvis var det ett propagandatal i eget intresse – och ska just därför analyseras, förklaras och uttolkas. Bidens tal behandlades inte alls på samma sätt utan vördsamt och underdånigt.

Underdånigt

Den journalist som ska behandla Bidens tal och inte tar i beaktande att den amerikanska administrationen de senaste årtiondena invaderat länder och ljugit om orsaken, på presskonferenser, i uttalanden och till och med inför FN – som när det gällde Irak – är inte journalist utan skulle med fördel kunna ersättas med en AI-skribent som säkert skulle vara mer tillförlitlig.

När detta skrivs pågår God morgon världen i P1. Där uppenbarar sig ett annat fenomen som varit märkbart de senaste månaderna. Den totala bristen på logik. I inledningen på programmet sägs det att ”hela världen nu står enat bakom Ukraina”. En liten stund senare diskuterar programledaren med en panel, och frågan är: vad händer om Kina mer aktivt går in på Rysslands sida?”. Nyss var hela världen enad, nu oroar man sig för vad Kina, som utgör en försvarligt stor del av världen, ska göra. Heller nämns inget om att Indien, Iran, Pakistan, Sydafrika samt större delen av Latinamerika inte visat något större intresse av att utsätta Ryssland för sanktioner.

När de som är verksamma i medierna kopplar bort den förmåga till logiskt tänkande de händelsevis begåvats med tar känslorna helt över – vilket fungerar utmärkt i medierna eftersom de helst vill få läsare, lyssnare och tittare genom att presentera faror, hot och katastrofer.

Sensationslystnaden i medierna har tidigare understött hysterin kring corona och klimat. Nu har ännu en kommande storkatastrof förts upp på listan över dödliga hot; den galne mannen i Kreml som när som helst kan trycka på den röda knappen och starta kärnvapenkrig därför att han vet att han ändå kommer att dö på grund av någon av de oräkneliga diagnoser som han begåvats med av någon notisskrivande vikarie på utrikesdesken; cancer i testiklarna, i bukspottkörteln, i sköldkörteln, tumör i hjärnan, Parkinsons, första stadierna av demens. Det är några av de diagnoser som lanserats i medierna.

I uppammande av hysteri spelar flykting- och offerintervjuer en viktig roll. Svenska journalister på plats i Ukraina (givetvis långt bakom frontlinjerna) verkar ägna all sin tid åt att intervjua flyktingar.

Ingen, absolut ingen tvivlar väl på att människor i Ukraina lider av kriget och dess följder.

Ny inriktning

Men vilken kunskap får du egentligen av att lyssna på den 412:e intervjun med någon som varit med om ett raketanfall eller tvingats lämna sitt hem?

Än mer problematiskt blir det när de intervjuade offren får göra analyser av vad som händer – och vad som kommer att hända. Hur ska vi bedöma vad de vet och förstår?

Allt detta gör att den samlade bilden av kriget bara bidrar till att det som händer blir obegripligt.

I vår fortsatta bevakning av kriget kommer vi att koncentrera oss på vad som i medierna så populärt kommit att kallas ”faktagranskning” av ”fake news”. Av någon anledning ägnar man sig inte åt detta när det gäller kriget i Ukraina. För oss spelar det ingen roll om uppgifterna kommer från Kreml, Washington, Kiev, Bryssel eller Rosenbad. Vi kommer att sträva efter att blottlägga vad som är ologiskt, opålitligt och obegripligt.

Vår uppgift som journalister är att granska alla parters påståenden om kriget, dess förlopp, och förhistoria. Inte att använda propaganda för att pumpa ut sensationella påståenden som vädjar till känslor – och som därmed skrämmer och förlamar den som läser, lyssnar eller tittar.