Det tråkigaste med debatterna om koranbränningar är att så många omgående börjar prata om nazistiska bokbål.

Det är ett resonemang i stil med ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”. Hjärnor kortsluts.

Men inget annat är att vänta – saker som anses misshagliga i samtiden förklaras alltid leda till att snart kommer bruna bataljoner marschera på våra gator. Och i Kungsträdgården kommer Björn Söder att stapla upp en gigantisk majbrasa bestående av för honom misshagliga böcker, och medan lågorna slår mot skyn sjunger SD:s riksdagsgrupp ”… flamma stolt mot dunka skyar”.

Jag tror inte koranbränning nödvändigtvis leder till att större delen av det svenska bokbeståndet kremeras av personer i bruna uniformer. Men jag tänker inte argumentera mot just den uppfattningen. Det vore att röra sig in i fel debatt, in i diskussioner där tiotalet år i tysk historia används som mätpunkt och varningsflagga för precis allting som sker nu och som kan komma att inträffa i framtiden. Tar man sådana diskussioner begränsar man frivilligt användandet av det egna förståndet – och bevisar samtidigt hur obildad man är. Varför säger ingen i koranbrännar-debatterna saker som:

”Nej, vi får inte elda med koranen för då blir det snart som i Ghazna 1151 eller Budapest 1528 eller Mosul 2014”.

I alla de städerna nöjde sig de som tog makten inte med att bränna böcker – de brände ner biblioteksbyggnaderna. Speciellt IS-terroristernas bokbarbecue i Mosul 2014 borde rimligen vara ett mer användbart exempel i dag för den som vill varna för vart brännandet av böcker kan leda. 2014 ligger oss betydligt närmare i tid än 1933 – och andelen IS-anhängare i Sverige borde vara ganska mycket större än anhängarna av Joseph Goebbels kultursyn.

Ett återupplivande av de nazistiska bokbålen torde också vara svårt på grund av bristen på oxar i Sverige. Böckerna transporterades ofta till de nazistiska bokbålen med hjälp av oxdragna kärror – man lär inte få riktigt samma dramatiska effekt om man använder traktorer.

Men … jag är inte ute efter att försöka styra upp debatten om bokbrännande.

Jag vill snarare deklarera att det väl inte är så farligt att bränna böcker, det kan till och med vara nyttigt för den egna själen, och om det är kallt kan det vara bra för kroppen också.

Nu är det inte så att jag vill förorda brännandet av någon viss sorts böcker – jag tycker man ska få sätta fyr på vilka böcker som helst, av vilken anledning som helst och när som helst. Är du vänster kan du väl dra ihop ett gäng och hälla fotogen på Edmund Burkes samlade skrifter, är du höger samlar du dina vänner så ni tillsammans kan se hur lågorna förtär alla tre banden av Marx Kapitalet, och varför inte också det kompletterande – av Karl Kautsky redigerade – fjärde bandet om teorier kring mervärdet?

Människor som tjuter inför tanken på bokbål visar bara att de inte själva läst speciellt mycket eller har ett verkligt och levande förhållande till böcker, och de har därför inte en avklarnad syn på vad en bok är.

För mig är det helt nödvändigt att läsa, och läsa mycket. Varför vet jag inte. Det bara är så. Funderar inte så mycket på det. Men jag funderar heller inte på varför jag andas. Som sagt, det bara är så.

Om jag blivit en visare människa av allt detta läsande? Nej, förhoppningsvis har jag med åren blivit vis, men jag kan inte se att det avgörande där har varit läsningen. Den som söker sanning och vishet i böcker letar nog på fel ställe.

Detta är nog den enda sanning och vishet som man kan nå fram till genom idog och omfattande läsning utan begränsningar (jag gnager mig igenom all form av skriven text, av pur nyfikenhet). Läser man mycket betraktar man inte böcker som bärare av den uppenbarade sanningen. Man betraktar dem som en förbrukningsvara.

Människor som läser lite eller inte alls tenderar däremot istället att se böcker som något heligt. Men det beror ju på att de mycket sällan öppnat en bok, eller att de enbart läser lättare förströelselitteratur. Och eftersom de inte vet vad som står i böcker tror de böcker är heliga – och bör därför inte eldas upp.

Det hysteriska hojtandet i dag i Sverige om faran av bokbål är ganska komiskt. Betänk följande; under 1970-talet och 1980-talet präglades svensk bokutgivning av gedigen utgivning av europeisk litteratur – båda samtida sådan och klassisk. Då kom de stora översättningarna av gamla, viktiga verk. Pocketutgivningen präglades av samma sak.

Se på svensk bokutgivning i dag.

Dussindeckare, kokböcker och populärhistoria (mest om andra världskriget) står för merparten. Läser du bara på svenska är du helt avkopplad från europeisk litteratur samt kultur- och idédebatt.

Det har inte behövts några organiserade bokbål för att inleda den goda litteraturens utplåning i Sverige – det skedde mer smygande, men också effektivare.

Extra komiskt blir det av att Bonniers förlagsverksamhet varit motor i denna utveckling, samtidigt som faran för bokbål varit ett stående tema på kultursidorna i alla de tidningar koncernen kontrollerar. Medan folk jagar upp sig för att Bonniers-skribenter varnar för bokbål där viktiga böcker bränns, stryper Bonniers förlagsfolk utgivningen av just viktiga böcker.

Medan jag skriver detta sitter jag bredvid kaminen på landet, och likt Pepe Carvalho tänker jag om en stund öppna kaminluckan och slänga in en bok. Jag ser det liksom han som en form av respekt för böcker och läsande.

Får se vilken bok det blir.

Boris Benulic