FRIHET PÅ FYRA HJUL OCH TVÅ KVADRATMETER – reklamaren Alex sålde lägenhet och prylar, lämnade landet för att inte förlora barnen och – han ville också bort från ett Sverige där politikerna ägnade sig åt ”ett blint söndrande av det fungerande systemet”

Du har säkert tänkt tanken, kanske flera gånger: Hur skulle det vara att ge fan i allt? Att sälja prylarna och styra in på en enklare bana, i alla fall för en tid. Den före detta reklamaren Alex Epicure gjorde det, dessutom delar han ärligt och frikostigt med sig av alla svar på frågorna du behöver för att bestämma dig. Frågan är bara vad som fäller avgörandet. I Alex fall var det risken att förlora sina barn.

De syns överallt längs den vackra portugisiska kusten; Volkswagenbussar från 70-talet som överlevt 50 års resande, blandat med hypermoderna husbilar insålda med lovord som ”beyond comfort”. Budgetalternativen har uppenbara skavanker och tillhör inte sällan surfare med solblekt hår och cannabisluktande drömmar om ett skööönt liv. På behörigt avstånd parkerar pensionärer som skjutit ut sig från ett livslångt arbetsliv och med pengar till en minibil på trailer bakom den gigantiska husbilen.

Allra längst bort, gärna svårtillgängligt och dit inga rekommendationer når, söker sig Alex. Ofta med havsutsikt, alltid i sällskap med sin Beatrice. Hon är en intensivblå Volkswagenbuss från 2001, som såldes av sin tidigare ägare i tron om att hon var slutkörd. Tji fick han, Beatrice har fört Alex runt hela Europa utan kompass, fram och tillbaka längst kusterna, upp och ner i dalar och berg. De har blivit lite som ett par, sammansvetsade av fyra års resande till saltmarinerade Atlantstränder och gnistrande skidorter.

Alex älskar sitt minimalistiska liv med Beatrice, och säger sig har aldrig känt sig så fri som han gör nu. Och han vet hur det är att leva den raka motsatsen. Det fanns en tid med familj, 16 timmars arbetsdagar och flyg mellan reklambyråers och IT-bolags kontor i Stockholm, Oslo och Köpenhamn. En tid han saknar lika mycket som det svenska vintermörkret.

1 av 5

”Du har ju hela helgen på dig”

Robert Gustafsson silar fulöl genom tubsockan, Lotto-Åke förnedrar chefen med ”du har ju hela helgen på sig” och bröderna Jepsson tycker att glass är ”gott-gotti-gott-gott”.

Den svenska reklamindustrin var kanske världens bästa på 80- och 90-talet. Det mesta händer i Stockholm. Det är högt till tak, politiskt inkorrekt och fullt ös. Bakom reklamsuccéerna finns hårt arbetande människor som dövar stressen med kvälls-shots på krogen.

Mitt i denna upptrissade cirkus befinner sig Alex, med feta restaurangnotor i ena kavajfickan och sjysta visitkort i andra. Reklambyråerna och IT-bolagen han jobbar för har kontor i flera huvudstäder och Alex respendlar med flyg, bland kunderna kan nämnas Volvo som Burger King.

Det är också ett Sverige i förändring. Göteborgsposten har till exempel bestämt sig för att satsa på webb med flera delikata problem, och de anlitar IT-bolaget Alex jobbar för.

Min uppgift var att få journalistkåren av gamla KPMLR’are att samsas under samma tack som annonssäljarna i backslick och tidningsledningens vinstintressen. En utmaning minst sagt.

Men summan av alla laster är alltid konstant, de som inte suktar efter pengar kräver efter självbekräftelse. Med den insikten lät jag journalisterna förstå att de fortfarande var tidningens ryggrad, och så var saken avklarad. Jag gjorde till och med prestationer tryckta på stora kapaplattor istället för i Power-Point.(Alex skrattar högt)

Men mitt bland alla framgångar börjar något skava hos Alex. Någonstans därinne. Tempot är för högt, timmarna för många, och pauserna obefintliga.

Idag är allt som en grå sörja. Jag minns inget. Huvudet kändes som en sten på väg att explodera.

Det var tydligt för honom varför han pressar sig så hårt, närapå plågar sig mot högt uppsatta mål.

Jag gjorde det för att visa att jag inte var en förlorare, en odugling. Min barndom var fylld av misslyckanden, där mina föräldrar stod på mina motståndares sida och hånade mig. Min självkänsla var noll.

Att komma från en universitetsfamilj men välja bort den akademiska banan var dömt att mötas av motstånd, och Alex jobbade stenhårt för att kompensera sina föräldrars missnöje. Men reklamindustrin var också var en kompromiss med livsmål och frihet.

Jag ville egentligen in i konstens värld, men det blev reklam och IT. Jag kände att jag horade, att det inte var äkta kreativitet och lust, istället ett påtvingat producerande där jag var den store förloraren. Återigen.

En tid efter millenieskiftet gick det inte längre och Alex kör bokstavligen in i väggen. Han sover inte på flera månader. En slags självbevarelsedrift tar över och han fattar ett livsavgörande beslut.

Jag bestämde mig tvärt att måste ändra kurs. Situationen var så illa att jag kände döden nära, jag bara måste få gå på slör ett tag. Det jag behövde var ett land och en kultur där livsglädje värderades högre än prestationer, söder ut med sol och värme. Det fick bli Barcelona.

När han idag ser tillbaka på den hektiska tiden, liggandes tillbakalutad i sin hemmabyggda folkabuss med datorn på lut bredvid, är det lättare att se alla misstag. Med blicken mot de blå Atlantvågorna tänker han klarare. Att släppa de omöjliga och högt uppsatta målen för ett liv i takt med livet var det bästa beslut han kunde ta. Varför gjorde han det inte tidigare?

Det kom att krävas ytterligare en vända i reklamvärlden för den unga Alex innan han vågar ta steget fullt ut.

Sverige krymper

Att behandla utbrändhet kan kräva olika lösningar. Den klassiska vägen med psykologbesök och eventuella tabletter var inget för Alex. Han valde streetart, och lek med modeindustrin i Katalonien. Ett vinnande koncept skulle det visa sig.

I Barcelona hittade jag det jag sökte. Det var nära till bergen, nära till surfing, och kulturlivet sprudlade av livsgläde. Precis som Barcelonas kvinnor, och som lång, blond svensk var det lätt. Dessutom lärde jag mig ett spanska och släpptes in genom porten till den latinska kulturen. Det stärkte mitt självförtroende så klart.

Efter några år i Katalonien träffade han sin blivande fru. Hon var från Dominikanska republiken – dit de flyttade bara ett år senare. Men som en otur i turen, snart hade hans fru ett diplomatjobb i Stockholm och Alex tvingades tillbaka till Sverige igen. En olustig känsla ruvade inom honom men strax var Alex tillbaka i reklamsvängen, den här gången i egen regi. FPWA (Alex fyra förnamn) som samtidigt var en lek med den världskända byrån med snarlik förkortning, senare Alex & Friends AB. Det rullande på.

Men samtidigt stod det klart för Alex att han hade fått en ny syn på Sverige efter åren utomlands.

Jag har gjort flera längre resor i mina yngre år. Varje gång jag kommer tillbaka har det varit som om att det jag varit stolt över med Sverige har krympt. Jag tyckte mig se ett märkligt fenomen, det partier, speciellt ett av dem, det som en gång byggt Sverige verkade gå huvudstupa framåt i ett blint söndrande av det fungerande systemet. Och så är det nu också, nu än mer rabiat, som om de har tappat förmågan att se effekten av sina handlingar, förblindade av ett spel av motpoler, ett vi och dem istället för tillsammans. Och det var väl Sveriges storhet? Så var det i min värld i alla fall.

Alex tvivel på sitt hemland vid hemkomsten 2005, skolan, sjukvård och sociala skyddsnät inte minst, ökar för varje år. Snart är Sverige inte Sverige längre.

Det är 2009 och de har precis fått barn mitt i brinnande finanskris. Hans reklambyrå går på knäna, förhållandet spricker. Efter tre år av varannan vecka med barnen, och en rad misslyckande på olika uppdrag, bestämmer sig plötsligt Alex exfru för att flytta till Portugal med barnen med kort varsel. Hej då och lycka till! Sedan inte ett ljud från dem. Året är 2018.

Jag ringer svenska skolan i Portugal och får reda på att de är inskrivna där. Mer vet jag inte.

Det är nu han fattar det radikala beslutet att sälja och ge bort allt han har för att rusa efter sina barn. Den kom att förändra hans liv på alla sätt.

Kraften i havet

I Uppsala stämmer Alex träff med en hissmontör som har en Volkswagenbuss att sälja. Montören har fått nog av allt, speciellt de myndigheter som inte låter honom träffa sina barn. Han tänker dra till skogs och leva i tält för att slippa skulder, och samhället.

Mötet med hissmontören skrämde mig. Jag kände igenom hans motgångar och frustration i mina, men han slog bakut, farligt nära en mental härdsmälta som jag upplevde det som. Samhället bryter lätt ner folk som inte är i linje med vad man ska vara, jag förstod honom. Vissa blir kriminella och andra flyr skulder. Men det var inte min väg.

Alex köper bussen trots strul med obetalda trängselskatter, i sista sekund väljer hissmontören att betala och med det kan Alex fortsätta enligt plan. Han döper den kantstötta skåpbilen till Beatrice och bygger om den på korta två veckor nere hos hans kanske bäste vän Kent Zeiron i Åsa. Sedan ger han sig raskt av mot Portugal, mot barnen.

Under resan ner till Portugal hände något med mig. Jag träffade människor längs vägen med samma bakgrunder och sorger, de allra flesta män, inte sällan med barn de inte kom nära. Jag förstod att jag inte var ensam, och våra samtal gav mig styrka att fortsätta kämpa. Och så havet så klart, surfing i Europas blåaste vågor med några av världens bästa surfare och surfboard-shapers, visst gjorde det att mitt jag fick luft under vingarna. Väl nere i Portugal var jag som en annan, en glad människa, den bästa sortens pappa.

Men det tar över fyra månader innan han får tag på sina barn. Han tvingas vänta på dem utanför skolan, att nå dem via mamman var alltjämt omöjligt. Det blev en vidunderlig och kärleksfull återträff där barnen slängde sig handlöst om hans hals, och deras kärlek var så obestridbar att mamman inte hade mer att sätta emot.

Efter det väntade Alex utanför skolgården varannan dag, och hade de bägge döttrarna fram till sovdags. Nu drygt fyra år senare, och med barnen i en ålder att de kan kontakta sin pappa i egna mobiler har de mer flexibilitet. Alex kan åka på äventyr ett par månader, och skriva om det, men kommer tillbaka och stannar vid deras sida. Då och då sover de över hos Alex i Beatrice. Det är det bästa som finns säger barnen: “Åh, pappa. Du har gjort det så mysigt.”

Två kvadratmeter räcker

I taket surrar en solcellsdriven fläkt och hela bilen är ordentligt isolerad med gullfiber. Portugal är oftast varmt men på vintern sjunker nattemperaturen ner till nollan i vissa områden.

Det är mestadels fenomenalt underbart, men det kan också bli rätt bökigt och jobbigt. Två kvadratmeter för allt jag äger och har är ett Tetris-extraordinair när det blir blött. Och det kan det verkligen i Portugal under vintern.

Man klarar sig betydligt längre än man tror utan bekvämlighetsinrättningar. Dusch är totalt onödigt om du har en sjö eller hav nära, tvål och schampo är helt onödigt. Ja ok, man ska inte ta det för långt, som under första lockdown i södra Portugal. Det rådde vattenbrist så vi fick inte duscha i vattnet avsett för jordbruk, men vi fick inte heller ta oss till havet. Då luktade jag inte gott. Men i normala fall normaliserar sig huden. Helt övertygad om att immunförsvaret blir starkare på samma gång. Efter tre månader blev jag tvungen att köpa en ny madrass och underkläder. Blääh!

Här lite goda råd för den som vill bygga egen campervan – Ventilation är a och o för att hålla fukt och dålig lukt borta. Alex har installerat solcelldriven fläkt för utluft vid bilens högsta punkt och mekanisk inluft vid den lägsta punkten i sidan av bilen. Torrborr eller avfuktare användes till en början men är bara nödvändigt när det är riktigt illa. Kondens kommer alltid att uppstå, det viktiga är att inte bygga för tätt så att fukten kan ventileras ut.

Alex erkänner med ett skratt att det kan bli tajt när man bjuder hem en dejt, men att friheten och det enkla livet väger tyngre än till och med en flört med Miss Universum.

Ekonomi då?

Beatrices inköp och inredning blev totalt 34 000 kronor, och då utgör solpanelen och kylskåpet 10 000 av dessa. Billigt så det förslår. Det krävs alltså ingen gigantisk plånbok för att våga sig iväg.

Alex sålda lägenhet och pinaler gav pengar som skulle komma att räcka i tre år räknade han ut, vilket det också gjorde. Det har givetvis varit viktigt att hitta smarta sätt att leva, både billigt och bra. Till exempel förklarar Alex vitsen med att ha en äldre bilmodell som är mindre datoriserade och billigare att serva, 2001 till 2002 är där det slår om, välj inte nyare bilar om du inte har en fet plånbok, säger Alex.

Och som Alex döttrar hävdade, han har gjort det mysigt i det lilla krypinet av två kvadratmeter. Plywood skuren med balanserade proportioner, lakan, kuddar och belysning. Och så gillar Alex god mat och ännu godare viner. Det ska vara bra råvaror, gärna närproducerad/fångad kött och fisk. Förutom att det ger ett påtagligt välbehag menar Alex att han skriver bättre på ett glas eller två. Kanske är det så? Under intervjun rabblar han kända författarnamn med stor törst.

Men skämt åsido, maten och drycken är viktiga ingredienserna för ett långvarigt vanliv, enkelt är inte det samma som torftigt.

Skräpmat, nej tack. Hellre en fin firre och ett glas Sancerre, eller en lagrad Torriga Nacial och en Porco Preto. Fast, jag gillar chips. Min största last om jag ska vara ärlig. Men annars sparar jag in på godis, och annat ditt och datt. Bra mat, och vällagat, men kapar kostnaderna på allt annat.

Det är lätt imponerande att höra hur han lyckas hålla matkostnaden på runt tio euro om dagen. Maten lagas på en platta satt direkt på en medelstor gasoltub, och inne i bilen, och som regel bara en gång om dagen.

En utgift som han inte är mindre nöjd med men har svårt att ändra på är de löpande servicekostnaderna på Beatrice, som brukar landa på runt 600 euro om året. Å andra sidan dricker hon bara 0,7 kronor milen trots sin ansenliga ålder, och inredning i trä.

Han erkänner sig dock en svaghet som sväljer en del pengar. Han älskar surfbrädor.

Jag har lagt mer pengar på dem än vad jag borde. Men va fan, jag är inte felfri.

”A life well wasted”

En T-shirt med den texten hänger på ena väggen. En perfekt sammanfattning av hur andra ser på honom, och han på sig själv, säger Alex.

Idag läggs all tid på författarskapet, trots dyslexi från barndomen. Eller kanske tack vare det, listan med dyslektiska storskrivare är lika lång som den av alkoholister.

Tre böcker har publicerats, både på svenska och engelska, och på gång finns ytterligare tre. Vad än Alex skriver är det existentiella skildringar, reseberättelser och aforismer eller dikter. Och så Alex första fiction, ute tidigt 2024 om allt vill sig väl. Ja, det gäller att ha framförhållning som författare.

Alex debutroman började som en dagbok, inte alls menad att bli bok, mer för hans döttrar att läsa när de blev vuxna och undrade vad som egentligen hände. Med råg i ryggen av författande vänner tog han mod till sig och publicerade sitt alster utan omsvep. Efter det är det som att Alex inte kan sluta skriva, och han känner en stor frihet i det.

Men visst är det inte bara frid och fröjd. Under julen nu nyligen blev Alex yngsta dotter inlagd med brusten blindtarm.

Jag rusade iväg mot henne och sjukhuset, min frihet gjorde mig rörlig, mer än någon karriärmänniska vill jag mena. Och jag stannade vid hennes sida i tio dagar, morgon till kväll, med mamman hos henne över nätterna.

Alex ekonomi är kanske i svagaste laget, men han väljer att se en djupare mening med livet än mammon. Den återspeglar sig också i författarpseudonymen Epicure. Epicurus var den grekiska filosofen som i 300 verk förklarade fördelarna med ett lugnt och fritt liv omgärdat med vänner och med ambitionen att vara självförsörjande – att se glädje i det man har och inte sträva efter mer och bättre.

Någon oro för sin ekonomi känner Alex inte längre. Värre var det när han hade ”allt”.

Jag ser det som en del av friheten att uppleva upp- och nergångar. På botten försöker jag tänka att det blir härligt när solen väl skiner igen. Ibland skrattar jag åt mig själv när jag ligger under varma täcken i min överlevnadskapsel. Det är då, när det är som råast, som livet är som närmast.

Om livet inte hade varit en sinuskurva av upp och ner hade det varit en ”flat-line”, och det är inget annat än döden.

Enkla tips för dig som vill leva “vanlife”

• Gör det mysigt, och ät bra. Annars vill du tillbaka efter en vecka.
• Gör dig tillkänna på nya orter, anpassa dig efter kulturer du möter. Ingen ger sig på en människa de lärt känna. Glöm det svenska eller stanna i Sverige.
• Försök konsumera så lite plast och bränsle som möjligt. Skrytbilar är balla, om du bor i stan, ute på resa kommer de riktiga vanliferna se snett på dig. Ju mindre desto bättre.
• Se glädje i allt och alla du möter. Försök inte eftersträva glorifierade drömbilder från Instagram. Visst kan det vara så ibland, men oftast slår inget en fin bok på magen, när regnet smattrar mot taket..

Alex böcker finns att köpa på Bokus.com, Adlibris.se etc