HV-Leksand 2–3 (0–1, 1–0, 1–2)

Huskvarna Garden, Jönköping.

Leksand har vaknat till i serien och nu mötte man HV71, i Huskvarna Garden (som på sjuttiotalet hette Rosenlundshallen, varpå man på 2000-talet ändrade till Kinnarps Arena och för några år sedan igen till Huskvarna Garden, snyft, gäsp!) som inte var fullsatt, men där det satt ungefär 6 000 åskådare.

Det är ganska mycket folk, på en torsdagskväll. Om matchen mot HV istället hade ägt rum i Leksand, hade det kommit färre människor, högst femtusen. Å andra sidan, “byn” Leksand innehåller bara 6 000 personer, så skulle alla sitta i Tegera arena, skulle det inte finnas någon kassörska som expedierade folk på Hemköp, på Torget (å andra sidan skulle ju folk inte handla då heller, vilket löser problemet).

Nej, publiken kommer förstås från andra delar av Dalarna, i bussar och bilar och säkert också från andra delar av landet. Fast knappas så att det räcker för att fylla hallen (max 7 600 åskådare) en vardagskväll.

I Huskvarna garden var stämningen dock hög. Konstigt nog i HV:s fall, de ligger risigt till i serien, näst sist. Men de har en “galen” och trogen publik som har fått gå hem besvikna många gånger under säsongen. De har i och för sig sällan gått poänglösa härifrån, men de har inte vunnit tillräckligt många trepoängare för att placera sig på en “stabil” plats i serien.

Leksand tänkte inte heller ge bort några poäng gratis, ty efter bara två eller tre minuter åkte Emil Heineman från egen zon, rakt igenom två försvarare och la in pucken bakom HV-målvakten.

Heineman hade tänkt helt rätt när han gjorde målet, för alldeles bakom HV-målvaktens målbur, på kortsideläktaren, satt ett litet vitt “hav”, som han därmed kunde defilera förbi, efter backhandsmålet, innan han hade ett traditionsenligt “kramkalas” med sina lagkamrater.

Sedan hände inte så mycket mer i första perioden, Leksand höll på att göra fler mål men känslan var att de först främst tänkte “ta hand om” sin ledning och spela “smart.”

I den andra perioden hände något tråkigt för Heinemans leksandsklack på kortsidan, de befann sig ju lika nära HV:s 1-1-målskytt som de hade varit nära Heineman vid 0-1, när HV kvitterade efter cirka tio minuter. Men Leksand trummade på, förivrade sig inte, var fortfarande ganska täta bakåt och fler mål kom inte i period två.

Leksand fortsatte med sitt styrspel i tredje perioden, HV anföll friskt men såg inte alltför farliga ut. Känslan var att när Leksand väl “bestämde sig” för något i anfallsväg, så skulle det kunna smälla till. Det gjorde det också. I powerplay. HV hade haft flera sådana i matchen, utan att lyckas göra mål på den kolugne Armalis (det var ganska länge sedan vi Leksandsfans kund säga att vi har en “kolugn” målvakt, så tack för det, Armalis).

Men in i halva tredje perioden fick Leksand chansen, efter att Mattias Tedenby hade åkt ut. Inte långt därefter fick Leksandsfansen på kortsidan på nytt skrika sig hesa, när Cloos pangade in ledningspucken, med sin högerfattade klubba. Och snart kom 3–1, i ett nytt powerplay, av lika “högerfattade” Matt Caito.

HV reducerade i spel 6–5 när det var en minut kvar, allt för spänningen, men där tog det stopp.

Och en skön trepoängare.

Leksand-Örebro 1–3 (0–1, 1–1, 0–1)

Tegera Arena, Leksand.

Så var det då dags att möta “spöket”, Örebro. Det blev precis lika mardrömslikt som jag, och de flesta, antar jag, hade fruktat (av den anledningen var det inte helt fullsatt i Tegera heller, en lördagskväll, de som inte satt på de tomma platserna, hade väl givit upp på förhand). Leksand ställdes mot 5 stora. starka, svarta jättar som såg ut att täcka hela rinken. Och hemmalagets “svar” blev, efter två perioder och sex skjutna skott: “Oj, vi visste inte ni var på det här sättet! Kan vi spela en annan dag istället, när vi är förberedda?”

Men de var förberedda, så här har det sett ut i flera år.

Men om Örebro kan ställa ut sådana här robocops mot motståndarna, borde de kunnat åstadkomma något bättre än 1–6 mot Oskarshamn i torsdags? Eller spelar de bara varannan match? Sopprötter!

Till slut fick Leksand hål på Jonas Arntzen, (ÖIK hade inte ens sin förstemålvakt, den “omöjlige” Jhonas Enroth, så hade de kommit förbi den bepansrade järnringen lite oftare hade de kanske kunnat vinna matchen) i ett powerplay i de sista sekunderna av andra perioden.

5–4-spelet fortsatte sedan i fyra minuter eftersom Örebro hade fått en “femma” för ovårdad tackling.

Men utdelningen för Leksand uteblev. Örebros bergvägg stod kvar i resten av matchen och matchen förlorades med 1–3, det sista målet i tom bur.

Inga direkta avgångskrav på Björn Hellqvist på sociala medier, idag heller. Kanske för att han “visade känslor” i intervjun efter matchen, han var “förbannad” på tvehågset spel i två perioder men nöjd över att “killarna” gjorde ett försök i tredje.

Hellqvist kanske har suttit och studerat kommentarerna på Facebook den senaste tiden, som bland annat har gått ut på att han är “nöjd” med allting, även när det går åt helvete. Då kan han blidka fansen, genom att, som nu, sätta ord på deras känslor. För det tyckte vi alla, att Leksand spelade mesigt.

Om Hellqvist vill blidka fansen, kan man inte säga samma sak om hans inställning till media. Han är inte “mediatränad.” Cmore skickar sin mest psykiskt stabile reporter till Leksands matcher, för den som bevakar dem kommer inte att få det lätt i meningsutbytena, det vill säga, om Hellqviast ens ställer upp. Är de aningens spydiga mot honom, kommer han att dröja med svaret, för att markera sin ovilja. Sedan kommer ett, “hest”, ilsket svar, som man knappt hör, eller “ser”, bakom den välansade mustaschen.

Men det viktigaste skälet till att fansen inte kräver hans avgång, är att Leksand befinner sig på “säker mark.” Och det är, för en härdad leksandssupporter, att vara på rätt sida om nedflyttningsstrecket.

Så man skulle kunna säga att Björn Hellqvist har lyckats att göra också Leksand “psykiskt stabila” på tre års tid. De kan torska matcher, som den ikväll. Men de åker inte ur. Och snart kommer Hrivik och de andra.

Notera:

Speedkulan Oskar Lang sa något, för Leksands supporterkultur på bortaplan, ganska talande. Det var nog i intervjun inför Örebromatchen. Lang sa (ungefär) att han älskade stödet som leksingarna får i alla bortamatcher. Men, tillade han, det går kanske ändå inte riktigt att jämföra med stödet de får i Tegera Arena, varpå han manade publiken att komma på lördagskvällen.

Tänk om någon från Luleå eller Oskarshamn hade sagt så, då hade de blivit utskrattade. I Oskarshamns hemmaarena lär man bli hörselskadad vid matcherna, medan bortapubliken är tämligen osynlig, eller består av tio stycken personer. Någorlunda detsamma gäller för Luleå och flera andra lag.

Men Oskar Lang jämför Leksands bortaklackar med hemma-diton!!!

Och har man, som jag, suttit på Hovet eller Globen i ett blåvitt, böljande hav, i matcher mot DIF och AIK (och Hammarby, förr i tiden!!!), förstår man ju vad han menar. Detsamma gäller bortamatcher mot Västerås och Södertälje och Örebro, vilka arenor jag har besökt genom åren.

Några som möjligen skulle kunna tävla lite med Leksand i bortamatchpublikhänseende, är Brynäs, Frölunda, HV, MoDo och Färjestad.

Men de får finna sig i att inta platserna 2,3,4,5, och 6 i den ligan.

Omgång 37, 26/1–23

Brynäs-Timrå 3–4

HV-Leksand 2–3

Linköping-Växjö 1–0

Luleå-Rögle 1–0

Malmö-Fäejestad 4–0

Skellefteå-Frölunda 4–2

Örebro-Oskarhamn 1–5

Omgång 38, 28/1–23

Timrå-Linköping 6–2

Leksand-Örebro 1–3

Malmö-Brynäs 1–2

HV-Luleå 2–5

Skellefteå-Rögle 4–1

Färjestad-Frölunda 4–1

Oskarshamn-Växjö 6–1