Strykrädda människor gillar fikastunder. Då slipper man slita med de uppgifter man ska lösa – vilka de nu än kan vara – och kan istället sitta ner och äta bakverk och delta i vad som ska föreställa samtal.

Eftersom de flesta sedan dagis är indoktrinerade till att alla ska känna sig sedda och förstådda blir samtalen aldrig intressanta. Om du är en bra medarbetare bestäms numera inte så mycket av din arbetsprestation utan av hur du beter dig på fikastunden.

En del människor befinner sig i ett tillstånd av evig fikastund. Spelar ingen roll om de är ensamma när de uttrycker något i skrift, de har har kanellängden som ryggrad och lankigt kaffe i blodomloppet.

Sällan uttrycker de förstås därför någon tanke som kan ställa till problem för dem själva – de som är riktigt bra på den sortens skrivande kan dock formulera idéer som gör att den som läser får intrycket av att fikastundsmänniskan säger något självständigt, modigt och utmanande.

Det där är en svår konst, och en som behärskar den till fullo är Aftonbladets kolumnist Peter Kadhammar.

Han ser ofta till att nämna att han dricker kaffe i sina texter, som en signal till läsaren; ”nu är det fikastund” – och han gör det förstås även i dagens kolumn: ”Jag hämtar en kopp kaffe och tänker på vår svenska regering.”

Det är inga vänliga tankar Kadhammar tänker om Kristersson och hans kollegor. Han är upprörd över att regeringen verkar likgiltig inför tanken på att Sverige inte når de uppsatta klimatmålen 2030, och citerar ogillande Elisabeth Svantesson: ”Gör vi inte det så gör vi inte det”.

Den hållningen innebär enligt Kadhammar att:

”Sverige brukar skryta med att vi är världens modernaste land.

Plötsligt har vi blivit ett av de mossigaste.”

Lite märkligt med användandet av ordet ”mossigt”. Är det i sig inte lite ”mossigt”? Men nu har ju Kadhammar aldrig varit någon större, eller ens mer egensinnig, stilist. Han arbetar istället hårt med att skriva fram en känsla av trivsel – fikastundsprosa; som i kolumnens inledning:

”Eftermiddag i vardagsrummet. Mörkret faller sakta. Borde gå ner till sjön och se om isen börjar lägga sig. Sitter kvar i fåtöljen. Blygsamma 7,2 kilometer på skidor känns när det är årets första tur.

Bläddrar i senaste numret av Economist, den politiska och ekonomiska världselitens gemensamma tidskrift.”

Så där i förbigående får vi veta att Kadhammar håller sig med samma magasin som världseliten. Det är därför han är arg på regeringen. Det är dock inte på det viset att Kadhammar har läst en artikel som angriper Kristersson – Kadhammar har tittat på annonserna i Economist och därefter ilsknat till på regeringen. När det gäller annonserna noterar Kadhammar att: ”… fem har intressant nog bäring på klimat och miljö. Infosys, ett indiskt IT-företag, gör reklam för sig med gröna blad och orden: ”Ansvar är en möjlighet”. Ett annat IT-företag lovar: ”Snabbare, mindre, grönare”.

Efter att ha försjunkit i annonserna förstår Kadhammar att reklamen visar att företagen: ”förstått att klimat och miljö är de stora framtidsfrågorna”.

Mot djupsinnet i annonserna ställer Kadhammar sedan den svenska regeringen som ”… ser som en av sina främsta uppgifter att sänka reduktionsplikten för diesel och bensin och därmed dramatiskt öka Sveriges utsläpp av koldioxid”.

Inget nämns om varför diesel och bensin måste bli billigare för den vanliga människan i dessa tider. Vad betyder väl svensk vardag för Kadhammar ställt mot elitmagasinets glättiga annonsuppslag från Infosys?

Att Kadhammar inte reagerar på att just Infosys är en av annonsavsändarna är intressant – om han nu är en sådan motståndare till fossila bränslen. Infosys är inte vilket dataföretag som helst utan har ett intimt, och lönsamt samarbete med olje- och gasindustrin.

Hade Kadhammar bemödat sig om att läsa Infosys informationsmaterial om den egna verksamheten hade han fått veta en del om Infosys partners:

“two of the top five integrated oil and gas companies, three of the top four oilfield services providers, and five of the top 10 independent upstream enterprises across the oil and gas landscape”.

Utan Infosys stannar olje- och gasindustrin, och man skryter om sin: “deep experience working with oil and gas clients… to help improve operational efficiency, reduce costs and protect revenues and margins”.

Infosys mål i det sammanhanget är att: “boost their growth journeys ahead”.

Infosys har också en ansenlig ägarandel i olika oljebolag, till exempel i Shell – och man lanserade nyligen ett strategiskt partnerskap med oljejätten med syfte att använda AI för att ”effektivisera driften” och ”öka profiten” vid oljeutvinning.

Alltså: Kadhammar tittar på en annons från ett företag som är en strategiskt sett helt nödvändig partner för olje- och gasindustrin – men har ingen aning om det. Men Kadhammar förförs av orden i annonsen om vikten av att satsa grönt – och säger sedan att stora företag ute i världen är mer miljömedvetna än den svenska regeringen som ändrar regelverk för bränsle (så folk har råd att ta sig till jobbet).

Sverige är inte världens mossigaste land.

Sverige är jämförelsevis ett föredöme i världen när det gäller utsläpp – även om vi helt avskaffar allt som påminner om reduktionsavgifter.

Vårt stora föroreningsproblem är mentalt och kommer från kolumner som Kadhammars.

Han bryr sig inte om vad som är sant eller falskt, han skriver på uppdrag – och för att skapa den där känslan av fikastund där alla är överens, typ: ”Men hörni, visst är väl grönt skönt? Ta en bulle till!”