Bibliotek betalar glatt 8 000 kronor för att lady Storbröst och fröken Skamlös Vinhora* ska läsa sagor för barnen – vår idé: anlita pensionerade lärare, få 16 gånger mer sagoläsning för pengarna! Kulturchefer svarar: Nej, det har vi inte funderat på

Det har bråkats mycket om sagostunder på svenska barnbibliotek de senaste månaderna. Många har kritiserat att lady Storbröst och fröken Skamlös Vinhora åker runt i landet och läser sagor för barn under Drag Story Hour. Det har till och med debatterats i kommunala församlingar om man ska förbjuda sådana tillställningar. I Trelleborg sa den blivande ordföranden i kulturnämnden stopp, men kördes över av nämnden. Även i Kalmar och Olofström har det stridits om frågan.

Kritikerna har menat att det rör sig om en obehaglig sexualisering av sagostunder att låta två män utklädda till kvinnor läsa för barnen och framträda.

De som försvarat dessa sagostunder har sagt att det är viktigt och riktigt att barn får möta människor av alla de slag (åtminstone om det gäller representanter för hbtq-grupper).

Men en aspekt har försvunnit ur det hela.

Vad kostar det?

Förvisso sägs det att kultur måste få kosta. Men det är bara ord.

Många offentliga verksamheter har drabbats av nedskärningar de senaste åren – och biblioteken hör definitivt dit.

Enligt branschtidningen Biblioteksbladets enkätundersökning förra året hade nästan var tionde kommun krympt biblioteksbudgeten till 2022.

Visst, kultur får kosta. Men inte för mycket.

I år blir det än värre, för att inte tala om 2024. Från Svenska Biblioteksföreningen talar man om det ”stålbad” som väntar landets kommuner – och därmed biblioteken. Efter 2023 försvinner dessutom det statliga extrastödet ”Stärkta bibliotek”.

Det gäller alltså att hålla i pengarna på biblioteken, och prioritera.

När en verksamhet drabbas av nedskärningar brukar man fokusera på kärnverksamheten; i bibliotekens fall borde det rimligen innebära att man sätter följande i första hand: bokinköp, sagostunder och personal (så att man kan ha öppet). Och vart och ett av de områdena ska förstås hanteras så kostnadseffektivt som möjligt.

Kostnadseffektiviteten kan man sätta frågetecken för när det gäller Drag Story Hour. I Region Halland betalar man paret 8 000 kronor för en timme. Jag talade med Veteranpoolen i olika städer och det verkade som om man skulle kunna få till exempel en pensionerad lärare för 500 kronor i timmen.

Satsade Region Halland på den lösningen skulle de kunna få 16 sagostunder i stället för en. Man skulle dessutom få en trygg och levnadsvis person, van att tala med barn – och som liksom lite i förbigående kunde berätta om hur det var förr.

Jag antar att de på Region Halland tycker att mitt förslag låter trist – även om det ger 16 gånger mer för pengarna. På Region Halland är man mer inne på det som lady Storbröstad och fröken Skamlös Vinhora står för: ”bedårande, glittriga och fantasifulla Dragqueens som läser normkreativa sagor för barn.”

Drag Story Hour är 16 gånger mer värdefullt än en pensionerad lärare som läser en saga. Konstig inställning, eftersom man får anta att den gamle läraren någon gång väljer en äldre saga, och de är ofta normkreativa. Tänk på sagan om grodan som blev en prins när den kysstes av en prinsessa. Vad är väl ett vanligt könsbyte i jämförelse det?

Vad jag upptäckte när jag ringde till kommuner som hade bokat de två trans-fröknarna var att ingen ansvarig person verkade ha funderat i samma banor som jag, och ställt samma fråga: hur får barnen mest sagoläsning per skattekrona? Svaret blev alltid att den tanken hade ingen övervägt.

Annars är som sagt de som arbetar med kultur i kommuner alltid medvetna om att det måste sparas. Men inte i det här fallet – här ställer man inte kostnad mot kostnad. Drag Story Hour måste få kosta.

Problemet är att ingen kan förklara varför just Drag Story Hour måste få kosta.

När jag talar med Torbjörn Nilsson, bibliotekschef i Malmö, om vad tillställningarna kostar har han ingen aning – trots att han fått strida för dessa evenemang. Han hänvisar mig till Rebecka Eriksson som ska ha överblick om sådant, liksom att verksamheten löper i linje med vad som beslutats. Hon visar sig veta vad det kostar för Malmös del: 4000 kronor för en timme, hälften av listpristet i Halland.

Ni verkar var duktiga förhandlare.

Ja, men de är ju inte så kända.

Numera är de väl det? Hur har du upplevt det med alla stormar kring bokningarna?

Det håller jag för mig själv. Jag är tjänsteman.

Av samma skäl vill inte Rebecka Eriksson diskutera hur det kommer sig att man bokar de två fröknarna så mycket i Malmö. Hon ska bara verkställa och följa upp de beslut som tagits – och vill därför heller inte diskutera tanken på att man kunde fått mer sagoläsning för pengarna om man valt andra sagouppläsare.

Kalmars bibliotekschef Caroline Arvill – där man också haft Drag Story Hour kallar dem som angriper sagostunderna för okunniga, och har även polisanmält ett brev hon fann obehagligt.

– Man tror att alla vet vad ett bibliotek gör och står för men så är det uppenbarligen inte, säger Arvill. Det är tankeväckande att det finns folk som på riktigt tror att vi på ett svenskt bibliotek skulle ägna oss åt något annat än en sagostund när vi läser sagor för barn.

Men om det bara är en fråga om en sagostund bland andra – då är det väl definitivt en fråga om det finns mer kostnadseffektiva alternativ.

Ingen jag talar med i verksamheterna verkar förstå min fråga. Alla upprepar de i olika vändningar att: ”det är ju bestämt att vi ska arbeta med hbtq-frågor”.

Jag frågar en av tjänstemännen: Om jag ordnar fram en 75-årig pensionerad lesbisk svensklärarinna som läser sagor för 500 kronor i timmen – kör ni henne istället för Drag Story Hour? I ert fall, och med tanke på vad ni betalar blir hon 16 gånger billigare, och ni har hbtq-kvoten fylld.

Den jag frågar börjar skratta. Oklart varför. Hon samlar sig och svarar:

– Jo, men på Drag Story Hour ser ju barnen att det finns olika … vad ska jag säga, ja, att det finns mer än pojkar och flickor.

Du menar att måste synas att lärarinnan är lesbisk?

– Ja, eh … du kan väl prata med bibliotekschefen.

När det gäller Drag Story Hour verkar det ha gått prestige i det hela, bibliotekarier verkar beredda att kämpa hårt för rätten att boka just dem, och betala mer än de skulle behöva göra för sagostunder, trots att de förklarar att det rör sig om ”vanliga sagostunder” – men ändå inte.

De kämpar för något de instinktivt förstår att de förväntas kämpa för – men kan inte förklara varför. Ingen har väl sett bibliotekarier strida så här hårt förut i modern svensk tid. 435 bibliotek har lagts ner i Sverige sedan år 2000. Det står fler bibliotekarier och kulturtjänstemän på barrikaderna för lady Storbröst och fröken Skamlös vinhora än det gjorde för de där biblioteken.

Efter alla samtal får jag en känsla av att den dag det bara finns ett bibliotek kvar i Sverige – den dagen kan vi vara säkra på att Drag Story Hour finns med i programmet.

*Översättningar av namn: Drag Story Hour är ett program som genomförs av Lady Busty och Miss Shameless, och jag har valt att översätta artistnamnen till svenska för att det ska bli mer begripligt; alltså lady Storbröstad och fröken Skamlös vinhora – vilket i det senare fallet är vad personen har som sitt fullständiga artistnamn i andra sammanhang. Man kan tycka att jag i det senare fallet översatt fel – hon kallar sig ju Winehore inte Winewhore. Men jag antar att hon helt enkelt använt sig av den gammal-engelska stavningen.