Stjärnkalendern: Stenbocken och Vattumannen

Det kommande året kommer vår astrolog Alexander Kieding att varje månad föra oss djupare in i stjärnornas mysterier genom att resonera kring vad som kännetecknar de olika stjärntecknens perioder. Kanske ger det dig anledning att fundera mer över dig själv, tillvaron och vem du egentligen är.

Vi inleder med Stenbocken och Vattumannen.

Solen går genom Stenbocken

Tid: 21 december – 20 januari. Dygd: Mod. Nåd: Frälsning.

Stenbockens tid börjar med årets midnattstimma, det som i forna tider kallades De tolv heliga julenätterna. Under medeltiden, under de kristna krigarmunkarnas stora tid, var detta en tid för drömmar och återblickar men även för visioner och framåtblickande. I det gamla Rom var det Janus tid. Janus guden med ett ansikte mot det avgående och ett mot det ankommande. Det var en andhämtningens tid, då man besinnade hela det gångna årets erfarenheter och drog lärdom av dessa för att av denna lärdom kunna bilda ett solitt beslutsunderlag för det kommande årets nödvändiga gärningar. Återblick, besinning, prognos och beslut.

Alltså beslut även för gärningar som innebär risker och som kräver mod. Ja, kanske i synnerhet för dessa.

Det första slaget av mod som krävs för sådana gärningar är det intellektuella modet, modet att se och inse; modet att inte blunda för vad som faktiskt föreligger, och modet att dra de verkliga och följdriktiga slutsatserna av det man ser. Även om och när detta kostar på; ja även om själva livet så skulle sättas på spel.

Att våga sitt liv för det som är rätt och gott, det kräver ett ur sanningskänsla upparbetat mod. Och endast ett sådant mod skapar utrymme för befrielsen; för frigörandet av de fastlåsta tankar, de fastlåsta känslor och de fastlåsta initiativ som — det vete djupens makter hur länge — har legat nedtryckta i de delar av vårt inre för vilka vi ängsligt har blundat. Men även utrymme för de latenta mellanmänskliga angelägenheter som ligger fastfrusna i bitterhet, ängslan och feghet.

Så mycket helande väntar på vårt mod. Så mycken sorg vill förlösas.

När modets gnista föds i hjärtats dunkla rum, då kan vi ana Julens mysterium; Frälsarens födelse i den mörkaste vinternatt.

Solen går genom Vattumannen

Tid: 21 januari – 20 februari. Dygd: Diskretion. Nåd: Djup.

Kan du bevara en hemlighet? Den frågan väcker något i en. Man gör sig beredd på att ta ett moraliskt ansvar. Antingen genom att lyssna eller genom att betacka sig. Får man sådana frågor så är det för att man utstrålar den typ av integritet som kallas diskretion. Diskretion är något mer än att bara vara tystlåten. Diskretion, kan man säga, förhåller sig till tystlåtenhet på samma sätt som mysteriet till hemligheten. För att bevara en känslig hemlighet räcker det i princip med tystlåtenhet. Men för att vakta ett mysterium, exempelvis frälsningens mysterium, krävs något mer än bara tystlåtenhet. En nyfrälst och hans oombedda bekännelser lägger lätt sordin på vilken öppensinnad stämning som helst. Leendena stelnar. Och den som i själ och hjärta känner sig kristen — hur vagt och ogärna vi än definierar detta — vaktar ett mysterium. Det kan vara hur universellt som helst, det är iallafall en privatsak. Och kräver vår diskretion. Denna förädlade art av tystlåtenhet är helt omärklig. Vi kan sprudla av iver, frimod och öppenhjärtig vänskaplighet, vara brutalt självutlämnande och aldrig så ärliga, utan att de som står oss nära märker att vi vaktar ett mysterium.

Det finns en scen i Goethes Faust, där den alltför unga, och lika fromma som förälskade Margatethe plötsligt känner olust inför den världsvane Dr Faust, som uppvaktar henne. Är han verkligen kristen? Han går ju inte ens i kyrkan? Han säger att prästernas svar på existentiella frågor liknar hån. Hån? Faust tycker inte att man kan svara på huruvida man tror eller inte, och isåfall på vad; det blir platt och falskt. Margarethe är förvirrad och lite arg. Faust suckar:

“Min älskling, missförstå mig inte nu!

Vem törs kalla honom vid namn och bekänna: jag tror?

Vem bland alla, som äger förmåga att känna, har mod att säga: jag tror ej?

Allomfattaren, alluppehållaren, fattar och håller han inte dig, mig, sig själv?

Välver sig inte himlen därovan? Ligger ej jorden fast grundad härnere?

Och stiger vänligt blickande eviga stjärnor ej upp? Ser jag ej, öga i öga, dig?

Stormar ej allt mot ditt huvud och hjärta, och verkar, i evigt mysterium, osynligt synligt omkring dig?

Låt det fylla ditt hjärta till bredden, och när du är salig vorden i känslan, kalla det då vad du vill:

Lycka! Hjärta! Kärlek! Gud! Jag kan inte ge det namn!

Allt är känsla, namn är buller och rök som böljar kring himmelskt ljus.”

Allt är känsla, förkunnar Goethe. Och allt i en känsla går inte att sätta namn på.

Inte ens i en lögndetektor skulle det märkas att den diskrete förtiger något. Det beror inte på att diskreta personer blir skickligare lögnare; det beror på att de blir sämre på att minnas allt de vet, eller kanske snarare bättre på att glömma vad de inte vill belasta sitt vardagsmedvetande med. I den fascinerande boken The religion without a Name (2022) samt i intervjuer på Youtube beskriver forskaren Brian Muraresku de psykoaktiva drycker som i de gamla mysterierna kallades Minnets dryck och Glömskans dryck. Det behövs inget knark i de nya, i de kristna mysterierna. Och ändå finns det en drömlik, liksom astral motsvarighet till de fysiska drycker som i antiken användes för att minnas och glömma. Därför talar traditionen, exempelvis i romanen Zanoni (1842) av Sir Edgar Bulwer-Lytton fortfarande om minnets och glömskans drycker. Och dessa “drycker” stimulerar det endokrina körtelsystemet så att detta frigör hormoner i närmast homeopatiska doser.

Hormoner, signalsubstanser, är olika för olika mentala verksamheter och tillstånd. Ett sådant mentalt tillstånd, eller en sådan verksamhet, är att liksom vara havande med en hemlighet som inte går att uttala, och att behandla denna hemlighet med diskretion. Man kan vänja sig vid diskretion. Denna vana kan bli som ett tillägnat, kemiskt beroende: Man kommer att föredra hur man känner sig när man inte försöker säga allt. Det blir en livshållning. Med tiden gör denna hållning något med vårt väsen. Detta bäddar för en fördjupad besinning, en besinning som fördjupas till begrundan, till själva kraften att begrunda.

Så som tystlåtenhet förhåller sig till diskretion, så förhåller sig även besinning till begrundan. När man begrundar något tar man det med sig ner i den gnutta djup man har. Något djup har alla, det är medfött. Man kan besinna en hemlighet, men ett mysterium begrundar man. Man får mer djup då. Djup är en gåva som inte kan tvingas fram eller tränas upp. Den kan däremot möjliggöras. Och detta gör man genom att öva och utöva diskretion.