Jag tänker ibland att jag borde titta på mer kvalitetsfilm, särskilt dokumentärer. Särskilt från tider och platser då folk varken var rädda för att uppfattas som pretentiösa eller så himla besatta av att underhålla.

Förutom att jag läste filmvetenskap i Stockholm för 20 år sedan (av inget annat skäl än att det verkade kul) så har jag inte direkt aktivt borrat i de mindre uppenbart populära sidorna av filmens värld. Det blir mer sådant som råkar ramla över mig. En som råkat ramla över mig är den svenske dokumentärfilmaren Eric M. Nilsson. Jag har ytterst vaga begrepp om hur pass känd han är utanför cineastkretsar, men jag vill tro att han inte är jättekänd, så jag ser det här som ett tillfälle att sprida ordet lite.

Jag stötte på Nilsson någon gång runt millennieskiftet när jag av en slump kom in mitt i en jättekonstig dokumentär på SVT, som handlade om… vadå? Det var en kroppslös berättarröst som svajade runt, kastade ut frågor som sedan besvarades, eller åtminstone liksom adresserades av olika intervjupersoner. Allting var lite av ett haveri. Kameran låg konsekvent kvar alldeles för länge på en av de intervjuade så man fick se hans synnerligen besvärade ”viloläge” som var ett helt annat än det diskret leende ansikte han hade när han pratade. Några extrema tråkmånsar pratade om humor. Peter Wahlbecks gamle kumpan Mikael Ericsson gick omkring i sin saboterade ”ljudpark”. Någon random dansk. I bakgrunden svävade infernokrisens Strindberg. Allting var glitchar och glidningar, dunkla tecken och samband, disträa associationer, missförstånd och felmatchningar. Jag blev totalt förbryllad och totalt fascinerad.

Som tur var gick filmen i repris senare, så jag lyckades se hela. Nebulosan hette den, och jag lade absolut inte på minnet vem som hade gjort den, om jag någonsin ens noterade det. Jag pratade dock om filmen med folk och försökte rekommendera den.

Säkert 10 år senare, när jag hankade mig fram som frilansande översättare, hade jag en återkommande klient som hade något slags arty verksamhet i Göteborg, tror jag. Ett uppdrag jag fick var att texta ett par filmer av någon ”Eric M. Nilsson” till engelska. Jag började titta på dem och blev direkt övertygad om att det här var samma snubbe som gjort den där märkliga Nebulosan. Lite googlingar bekräftade det hela, men inte så mycket mer. Jag hittade provocerande knappt med information om Eric M. Nilsson då. Jag förstod bara att han var född i Belgien och hade gjort film sedan 60-talet, en hel del grejer till SVT på den tiden som de vågade hålla lite höjd.

Filmerna var inbördes helt olika, men ändå på något vis sammanhållna. Viktigt, viktigare, viktigast från 1972, till exempel, känns nästan före sin tid 2023 i vad den utforskar. Nilsson rör sig i Tunisien och försöker sätta fingret på skillnaden i världsuppfattning mellan araber och européer. Det är en oerhört subtil och intressant film, mestadels byggd på intervjuer. Vad som helst till synes från 1978 handlar om de så kallade situationisterna. Eller, handlar och handlar. Den rör sig vilt mellan skäggiga kommunister, obegripliga upptåg, personliga små betraktelser och franska tecknargenier som Druillet. Den får nästan den värsta sortens postmodernism att kännas kul.

Jag slogs av hur otroligt mycket Nilsson fick ut av så enkla medel. Hur han lyckades filma både människor och föremål på ett ömsom störande intimt, ömsom drömskt sätt. Vilka djupa effekter han åstadkom med lite pålagd musik och udda klippning. Hur han ena stunden höll extremt täta, intellektuella utläggningar i sina voiceovers, för att i nästa liksom sväva iväg, tappa tråden. Nästan tappa intresset.

Ytterligare några år framåt kom jag plötsligt att tänka på Nilsson, och hittade någon som lagt upp hela dvd-boxen (slutsåld och omöjlig att få tag i, vad jag vet) med urval av Nilssons filmer på Youtube – helt godtyckligt uppstyckade i entimmesbitar.

Där finns ordlösa kortfilmer där bara kameran och det upptagna ljudet berättar, tillsammans med redigeringen (Kök, Djurgårdsfärjan). Där finns ett långt, djupt, filmat samtal mellan Nilsson och hans mor där de diskuterar erfarenheten av ockupation i Belgien under andra världskriget (Dubbla verkligheter). Och så finns de ovan nämnda, mer experimentella filmerna, som förmodligen kan kallas essäfilmer, med olika klipp som binds samman med en berättarröst, ofta hans egen (Bläckfiskens bok till exempel). De är som att sitta hemma hos en intressant men excentrisk person som håller låda, och ibland avbryts av att en hund kommer in i rummet eller ett telefonen ringer. Sen måste man så småningom gå hem, och så kanske man ses någon annan dag. Eller inte. De är det perfekta motgiftet mot Netflix.

Den här totalt slumpmässiga relationen jag har till Nilsson känns fullständigt kongenial med hans verk. Jag rekommenderar alla som inte har upptäckt honom att låta sig fascineras, förargas, tråkas ut, gripas, förvirras och upplysas. Nilsson verkar för övrigt fortfarande leva, snart 90 år gammal. Om han fortfarande gör film vete fasen.

Aron Lamm