Två föräldrar skakade och drog i sitt tre veckor gamla barn. Det led flera benbrott och riskerar permanenta hjärnskador och synproblem. Straffen blir skyddstillsyn och villkorlig dom.
Pappan Wisam Youssef döms för grovt vållande till kroppsskada och misshandel. Mamman Sara Al-Saidan döms för misshandel.
Åklagaren Anna Damberg hade begärt att båda föräldrarna skulle dömas för brottet synnerligen grov misshandel. För det är stipulerat fängelse i lägst fem och högst tio år.
Efter domen säger Damberg att hon är nöjd med att de dömdes för ett uppsåtligt brott (misshandel). Hon ska läsa igenom domen och fundera på om hon ska överklaga.
Skadorna
I rättsintyget beskrivs den lilla pojkens skador enligt följande:
a. blödningar under den hårda hjärnhinnan samt vid lillhjärnan och skador i storhjärnan.
b. utbredda ögonbottenblödningar
c. fraktur på högra tarmbenet (i bäckenet)
d. frakturer på bägge skenbenens övre delar samt möjlig fraktur på vänstra lårbenets nedre del.
Blödningarna hade troligtvis uppkommit vid olika tillfällen. De och brotten på lårbenet och skenbenet är typiska för skakvåld. Brotten kan orsakas av accelerationer, decelerationer och rotationskrafter
Bäckenbrottet beror troligtvis på direktverkande trubbigt våld.
De omfattande kramperna gav pojken syrebrist i hjärnan. Han lider fortfarande av små kramper och huvudskakningar. Han får medicin mot epilepsi. Hans vänstra öga följer med dåligt när han flyttar blicken.
Första besöket på sjukhuset
Av vittnesuppgifterna framstår det första besöket på Östra Sjukhuset, den 28 april, som mycket märkligt.
Pojken mådde enligt alla i vårdpersonalen bra. Han såg frisk ut och andades lugnt och fint. Men föräldrarna var hysteriska. De menade att barnet slutade andas. Ledningsansvariga sjuksköterskan SS beskriver det så här i polisutredningen:
– Pappan var panikslagen. [Kollegan] sa att hon inte fick någon kontakt med honom; han var panikslagen och slutade inte ruska barnet. [Kollegan] förklarade att barnet mår jättebra. Hon visade att han andades, att han var en fin bebis.
Personalen sa till varandra att beteendet inte var normalt
– Även stressade föräldrar låter oss i vanliga fall ta hand om det barn de vill att vi skall rädda, men vi fick inte undersöka utan de blev hotfulla när vi skulle ta hand om barnet.
När personalen försökte undersöka pojken och kontrollera syresättningen lugnade han ned sig. Det klarade inte mamman av. Hon tog tag i huvudet på sitt barn och började skaka det för att väcka det.
– Hon håller med en hand om käkvinklarna och ruskar fram och tillbaka i sidled. Han blir då jätteledsen och börjar gallskrika igen, fortsätter SS.
Mamman var enligt personalen arg, hotfull och aggressiv, och pappan var panikslagen och hyperventilerade. De sa att pojken var blå om läpparna men personalen såg att han var fin i färgen.
Föräldrarna påstod att pojken “kollapsar”. SS försökte förklarade för dem att han inte kollapsar utan somnar. Då började mamman klappa och knuffa på honom igen och ta honom i käken tills han började skrika.
Läkarna kom sedan och undersökte honom. Därefter skickades familjen hem mot sköterskornas vilja. Läkarna lyssnade inte när de sa att föräldrarna hade varit våldsamma. Senare på kvällen skrev sköterskorna en orosanmälan.
Andra besöket på sjukhuset
Den 30 april kom familjen in akut igen. Då var pojken i mycket dåligt skick, med svåra kramper. Sjuksköterskan SS var en av få som var på plats båda gångerna. När hon förstod att det var samma pojke berättade hon om skakningarna två dagar tidigare.
– Jag var ganska upprörd för jag kände att familjen hade släppts hem och så hade detta hänt, berättar SS.
Informationen nådde akutläkaren och barnet började behandlas som en misshandlad med misstänkta inre skador.
Pojken fick lugnande medicin men krampade ändå nästan konstant i två timmar. Med små korta uppehåll där han var lealös. Vårdpersonalen hade svårt att öppna ögonen för att se pupillerna.
Föräldrarna var inte lika uppjagade denna gång. En läkare beskriver dem som “adekvat upprörda”.
Natten på medicinavdelningen
Läget stabiliserades, vilket skulle visa sig vara tillfälligt. Han lades in på medicinavdelningen och låg där natten till den 1 maj. Den kommande morgonen skulle han behöva flyttas till intensiven.
När han låg på på medicinavdelningen förföljde pappan personalen och ville veta allt som hände. Han fick också väldiga ångestattacker och svimmade nästan av flera gånger. Barnsköterskan SB märkte att något inte var som det skulle.
Föräldrarna påstod att han hade krampat sedan födseln. SB fann det konstigt att de sökte för det först nu.
I polisförhör ger SB en utförlig beskrivning av föröldrarnas beteende under natten. Två exempel:
– Det var inte riktiga känslor om oro för barnet. Det var mer en oro för sig själva, som att de hade gjort något. För att varje gång de reagerade var varje gång vi berättade om förändringar hos [pojken]. Man tänker att föräldrar, när de hör ny information, ska känna ‘åh lilla vän, kämpa dig igenom det här nu’, men de var mer oroliga över en orosanmälan som gjorts på dem.”
– De första timmarna såg jag föräldrar enbart oroliga för sitt barn. Han var deras allt. De berättade hur de träffats unga och att deras dotter var deras allt. Sonen verkade vara deras ögonsten. Sen föll detta och de kunde inte hålla upp fasaden längre. Det kändes som att det var två olika familjer, från början av tiden till senare.”
Greps av polisen
På morgonen den 1 maj togs beslut att flytta honom till barnintensiven och lägga honom i respirator. Föräldrarna följde med och pappan fortsatte ha ångest och panik. Han mådde också illa och hulkade. Sköterskorna hade fullt upp med att hålla honom lugn.
Till slut var det läkaren KK som lade ihop pusslet med de två besöken på akuten, pojkens skador och den skickade orosanmälan. Hon polisanmälde föräldrarna vid middagstid, strax efter klockan ett. Polisen kom och grep dem runt klockan två.
Han låg fem dygn i respirator. Efter föräldrarnas gripande omhändertogs han enligt LVU och är sedan dess placerad på ett jourhem.
Rättegången
Föräldrarna nekade till att ha skadat sin son. Pappan erkände ringa narkotikabrott.
Rätten tar fasta på skakningarna som bevittnades av personalen och säger att det säkerligen har hänt fler gånger. Men den konstaterar att föräldrarna nog inte insåg skadorna som skakningarna kunde orsaka. Därför döms de inte till grov eller synnerligen grov misshandel.
De måste däremot förstått att skakvåldet orsakade smärta. Därför döms de till misshandel av normalgraden.
Föräldrarna berättade att pappan haft vanan att sträcka ut barnets ben. Rätten säger angående bäckenbrottet:
– Det måste ha varit han som vid något sådant tillfälle eller på annat sätt orsakat frakturerna. Även om han inte haft uppsåt att skada sitt barn måste han ha av oaktsamhet ha orsakat frakturerna.
Han döms därför för vållande till kroppsskada. Med hänsyn till pojkens ålder och skyddslösa ställning bedöms det som grovt.
Straffmätningen
Rätten konstaterar att straffvärdet för pappans brott är fängelse i åtta månader. Med hänsyn till hans psykiska hälsa och narkotikamissbruk menar den dock att skyddstillsyn med samhällstjänst är lämpligare. Men eftersom han genomlidit en lång tid i häkte med restriktioner finns inte skäl till samhällstjänst. Därför blir det bara skyddstillsyn.
För mammans del säger rätten att straffvärdet är fängel i en månad. Men eftersom det inte finns skäl att anta att hon på nytt skulle begå brott så kan påföljden i stället bli villkorlig dom med samhällstjänst. Då hon varit frihetsberövad i en och en halv månad finns inte skäl till samhällstjänst så påföljden blir endast villkorlig dom.
En lång polisutredning gav ett 866 sidor långt förundersökningsprotokoll. 29 vittnen har hörts i utredningen. Pappan satt häktad under flera månader och mamman i en och en halv. Deras advokatkostnader uppgår till 370 000 respektive 270 000 kronor. Pojkens målsägarbiträde ersätts med 120 000 kronor.
Pappan döms även för ringa narkotikabrott. Han hade diazepam och nordazepam i blodet och mindre mängder narkotika på sig och i hemmet.
Prenumerera för 99 kr/mån!