GÖTEBORGS KEX: Ledningen säger upp trotjänare, tar sedan glatt farväl: ”De vinkade som om vi skulle på semester” – ilskan växer bland trogna kunder när företaget flyttar utomlands: ”Jag tänker inte köpa en enda jävla kaka från det bolaget igen”

Kungälv sörjer. I år blev dopparedan också dan efter nedläggingsdan. Kexfabriken finns inte mer.

Formellt lades Göteborgs Kex ned i fredags, men produktionen i fabriken vid Nordre älvs högra strand avstannade redan på tisdagen. På torsdagen avtackades fabriksarbetarna med en kasse kex och något mer.

– Det var en skål eller nånting, med Göteborgs Kex logga på. Jag tog den inte för jag ville inte ha något. De försöker bjuda oss på småsmulor. Jag kände mig så förnedrad som människa, berättar Nihad Topalovic som arbetat i fabriken i 22 år.

Den fantastiska vyn från tornet Mors mössas ruin blir nu en målpunkt fattigare men frasen “där låg kexfabriken” kommer att höras i många år. Besvikelsen kan också höras inne i staden:

– Det känns som när de sålde Pripps, ungefär. Ett felaktigt beslut taget på felaktiga grunder.

Mannen på gatan i Kungälv heter Henrik. Han säger att han är uppväxt i kommunen men att han bor i Göteborg sedan många år. En till synes rationell medelålders man visar nu sin lokalpatriotism:

– Jag tänker inte köpa en enda jävla kaka från det bolaget igen.

Han menar norska Orkla, som köpte upp Göteborgs Kex 1994. Den stora industrikoncernen flyttar tillverkningen av alla välkända varumärken till Riga i Lettland: Guld Marie, Ballerina, Brago. Det går inte att räkna upp alla, men några till: Singoalla, Tom och Jerry, Digestive och Saltiner.

Nu ska i stället balter knåda degarna och tillverka en miljon Ballerinakex i veckan. 300 personer i Kungälv får gå från sina jobb lagom till jul.

Det kommer dock inte som en chock för Nihad Topalovic. Den kom tidigare, för de anställda har levt med nedläggningshotet i fem år. Redan i januari 2018 sa Orkla att man ville flytta tillverkningen och bygga en ny fabrik i Riga. Fabriksområdet i Kungälv gick inte att utveckla, där det låg inklämt mellan älven och staden.

– De samlade oss i matsalen, alla tre skiften och hela ledningen. Vi trodde att det var något problem och att vi måste kämpa mer. De sa i stället att de tänker flytta produktionen till Lettland. Vi var helt chockade, säger Topalovic

Fackförbundet Livs startade ett upprop och tusentals skrev under protestlistor. Lokalpolitiker ville erbjuda ny mark i kommunen. Men då meddelade Orkla att det egentliga skälet till en flytt var lönekostnader och kostnadseffektivitet.

Hoppet försvann helt för två–tre år sedan, berättar Topalovic, när Orkla sa nej till kommunens förslag till ny placering i Rollsbo. 2020 påbörjades fabriksbygget i Riga samtidigt som Orkla lämnade in en planansökan om att få bygga bostäder på fabrikstomten invid älven.

När var din sista arbetsdag?

– Det var i går (läs torsdag), faktiskt. Vi lämnade nycklar och brickor och inget mer. Ingen från ledningen kom fram och sa tack för alla år som vi kämpat. Inte till mina kolleger som jobbat i 30–40 år. Inget. De vinkade som om vi skulle på semester.

Och fabrikschefen Ted Falkman?

– Nej, Ted sa ingenting till oss. Han var på plats med HR och hela gänget, men de bara smajlade och vinkade till oss. Vi vinkade tillbaka.

Nihad Topalovic har fyllt 62 år. Han har skrivit in sig på arbetsförmedlingen, men tror inte att han kommer hitta något jobb. Mycket bestämt hävdar han att ingen kommer att anställa honom eller några av hans äldre arbetskamrater. Före detta arbetskamrater, rättare sagt. Sedan konstaterar han att det är två år tills han kan gå i förtidspension.

Kommer du att sakna din gamla arbetsplats?

– Helt klart. Jag har jobbat 22 år där, åtta timmar varje dag. Då kan du räkna ut hur mycket tid jag tillbringat med mina kamrater. Man utvecklar en vänskap efter så många år. Vi var faktiskt som en familj, särskilt vi äldre. Jag kan inte förstå att de kunde göra så här mot oss.

Kommer du att köpa kexen från Riga?

– Nej. Att stödja någon som förnedrat oss så mycket som människor. Det tänker jag inte göra. Det är en principsak, faktiskt.

Gamla anor

Fabrikören Carl Leopold Berggren inte bara bodde i Lilla London, han ingick också äktenskap med en engelska, Ellen Birch, 1874. Det är däremot oklart om det var hon som gav honom idén att starta tillverkning av kex av brittisk snitt.

Efter en tullstrid under 1880-talet höjde riksdagen tulltaxorna på bland annat importerade kex. Då såg Berggren sin chans och tillsammans med den skotske bagaren Robert Cruickshank började han tillverka kex enligt brittiska recept. De satte igång med provbakningar 1888 och produktionen startade i Kungälv året efter. Mariekexen fanns med i sortimentet mer eller mindre från början.

När Cruickshank dog 1896 tog Berggren över hela verksamheten.

Göteborgaren Ernst Colliander, son till justitieborgmästaren Fredrik Mauritz Colliander, tog plats i styrelsen 1905 och året efter gifte han sig med Berggrens unga dotter Consuela. Så småningom tog Colliander över företaget, och under 30-talet trädde sönerna Sven och Nils in i verksamheten.

Succén Ballerina-kexet började tillverkas 1963, och Singoalla introducerades året efter.

Företaget fanns kvar i familjen Collianders ägo till 1979 då det såldes till Marabou. 1994 såldes det till Orkla.

En liten smula tröst

Det finns en liten skylt i Kungälvs centrum med Orklas och Göteborgs Kex loggor på. Det återstår att se hur länge den får sitta kvar. Där har Orkla startat ett litet provbageri där nya produkter ska tas fram.