Julen är en tid för tradition, familj och trevliga sagor. Visst, idealbilden av julen ligger ofta långt ifrån verkligheten, men det gör alla offentliga föreställningar.
Vad är exempelvis riksdagens högtidliga öppnande om inte ett årligt gyckel ämnat att förgylla den politiska gyttja alla vet gömmer sig bakom de solkiga kulisserna? Och julen medför i alla fall tindrande barnaögon, tid för vuxna att fröjdas över god mat och dekorationer som skänker ljus i vintermörkret. Vilket förklarar varför julen är så signifikant för skandinaver jämfört med soldränkta sydlänningar.
Hursomhelst.
En förunderlig sak är varför Charles Dickens En julsaga inte ingår i svensk jultradition. Denna handlar om Ebenezer Scrooge, en rik snålgubbe i det viktorianska London vars favorituttryck om julen är ”Humbug!” då han anser att den bara kostar pengar. På julafton skickar han därför hem sin sekreterare med en hälsning om att han inte kommer få någon lönehöjning.
Samma kväll bli dock Scrooge hemsökt av vålnaden av en före detta, än gamigare affärskollega som tvingas vandra på jorden som en osalig ande nedtyngd av överfulla kassaskrin som inte ger honom glädje i efterlivet. Och han låter meddela att samma öde väntar Scrooge om han inte genast bättrar sig. Samma natt får Scrooge också besök av tre spöken. Det första kallar sig Gångna Julars Ande och minner honom om hur lycklig han var när han var ung innan han blev girigbuk. Den Nuvarande Julens Ande visar sedan se hur eländig julen är för hans sekreterare och dennes skröplige son Lille Tim. Kommande Julars Ande avslöjar slutligen inte bara att Lille Tim kommer dö det kommande året utan att Scrooge efter sin egen död inte kommer att sörjas av någon. Detta får honom att förstå att han hans liv är meningslöst och när han vaknar på juldagsmorgonen är han en förändrad man som ger generöst till välgörenhet, dubblar sekreterarens lön och sedan firar jul med försakade släktingar.
Dickens En julsaga innehåller alltså nästan allt det moderna julfirandet anses handla om. Vilket inte är så konstigt, för den fick ett stort inflytande. Firandet av Jesu födelse i England hade fram till 1800-tal av olika skäl varit på tillbakagång men börjat återupplivas. Bland annat hade det blivit populärt att sjunga julsånger, skicka julkort och självaste drottning Victoria bidrog till att sprida traditioner som att klä julgranar. Till detta skall läggas att tidens ofta miserabla levnadsförhållanden gjorde behovet av välgörenhet stort och att Dickens saga bara blev en många berättelser som gjorde välgörenhet till ett centralt tema för julen. Den första upplagan, som publicerades strax innan jul 1843, sålde slut på några dagar, och har sedan dess alltid funnits i tryck och utgör ett naturligt inslag i bland annat Storbritannien, Kanada och USA:s julfirande.
Men, Dickens saga har inte blivit en del av det svenska julfirandet. Vilket tarvar en förklaring. För filmatiseringar med excellenta skådespelare som George C. Scott och Patrick Stewart fattas inte. Vad jag kan minnas såg jag den under mina dryga 40 år i Sverige dock bara en gång på TV. Ointresset kan inte bero på att sagan är utländsk, för svenskt julfirande av idag består till stora delar av utländska påfund som Lucia (Italien), tomtar (Turkiet), lutfisk (Norge), julgranar (Tyskland) och Kalle Anka (USA). Och då svensken ser sig som världens mest solidariska varelse borde sagans budskap behaga.
Fast här tror jag vi trots allt är en förklaring på spåret.
För även om En julsaga alltså handlar om en girig kapitalist passar Ebenezer Scrooge inte det svenska politiskt korrekta materialistiska sinnelaget. För det första beror hans omvändelse från girigbuk till godhjärtad på övernaturliga väsen och speglar det kristna fräsningstemat. För det andra belyser hans agerande – och speciellt beslutet att höja sekreterarens lön så mycket att Lille Tim kan få den vård han behöver – betydelsen av individuell generositet. Eller annorlunda formulerat: Scrooge visar hur välgörenhet grundad på personlig närhet och kunskap om enskilda behov är överlägsen generella bidrag, opersonliga byråkratier och andra lösningar typiska för kollektiva välfärdssystem typ Sveriges.
Detta må låta som en tråkig och olustigt ideologisk tolkning av en simpel saga. Jag ber dock läsaren betrakta faktumet att stats-TV sedan 1975, istället för En julsaga, varje julafton visar Karl-Bertil Jonssons julafton. För även om denna senare historia äger sin egen oförargliga charm, given av Tage Danielssons oförvitliga humor, är skillnaden i budskap glasklar.
Medan Scrooge efter sin uppenbarelse anpassar sig till den engelska överklassens normer om att skänka pengar till välgörenhet och fira jul med familjen så bryter Karl-Bertil mot den svenska borgerlighetens förment kallare kultur genom att på julafton lämna sin familj och i Robin Hoods anda stjäla fadern Tykos högättade bekantas julklappar och ge dom som till stadens fattiga. Och det är först efter att ha direkt skådat glädjen i ögonen på faderlösa barn och barbröstade glädjeflickor, samt hört från bestulna rikmälingar som byrådirektör H.K. Bergdahl med sin mahognyport och husa att tilltaget är okej som den rike faderns hjärta veknar.
Med denna förhoppningsvis tänkvärda notering vill önskas läsaren God Jul och Gott Nytt År. Och jag uppmanar alla att se Dickens mästerverk!
Prenumerera för 99 kr/mån!