Apor som satt och runkade, stanken av dynga i elefanthuset (vad äter de egentligen undrade jag alltid), de raggiga invånarna i björnberget som verkade titta på dig och be att få en kula i huvudet för att slippa sin misär.

Skolans utflykter till Parken Zoo i Eskilstuna var deprimerande … och lite skrämmande. Uppenbarligen kunde djur också hamna i helvetet – men de gjorde det redan under sitt jordeliv.

Upprördheten över dödandet av fyra förrymda schimpanser i Furuvik verkar vara allmän. Över en natt verkar det finnas en bred opinion som tycker man ska stänga djurparker. Den gamla vanliga reaktionen inför något människor finner obehagligt, och ingen verkar ställa frågan om varför de där djurparkerna någonsin byggdes.

Människors inställning till och föreställningar om djur har i västerlandet förändrats genom historien. Hur vi ser på djur i dag i Sverige säger ganska mycket om oss själva och samhället – men mindre om djuren.

Mycket av kritiken mot djurparker – eller mot annan dålig behandling av djur – bygger på tanken att det är synd om djur. De anses inte lika intelligenta och högtstående som vi människor, och därför har vi ett ansvar för dem, och vi ska inte låta dem lida. Det finns en slags lidandets hierarki i sammanhanget. Djur som bedöms ha något som avlägset påminner om mänskliga känslor och intelligens månar man om lite mer än djur som anses ha få eller inga likheter med människan. Eftersom många accepterar den lidande-pyramiden blir de extra sorgsna över att schimpansen Santino sköts till döds eftersom han uppvisat förmåga att planera och organisera när han samlat på sig stenar för att kunna värja sig mot obehagliga människor.

LYSANDE, SICKAN! Chimpansen Santino hade tidigare uppmärksammats världen över för sin förmåga att smida kriminella planer

Men att vi tänker fel i de här frågorna beror på att vi också är fångna i idéen om att människosläktet utvecklas och hela tiden blir klokare. För det blir vi ju inte.

Från antikens Grekland och fram till franska revolutionen förekom i Europa rättegångar där djur satt på den anklagades bänk, Nåja, satt och satt – de deltog stående, eller så prövades fallet i deras frånvaro. Jag har alltid funnit tanken sympatisk.

Men redan Aristoteles hade invändningar mot de rättegångar mot djur som hölls i de grekiska städernas prytaneion. Han såg inte riktigt poängen med rättegångarna eftersom han menade att djur befann sig så långt under människan när det gällde fattningsförmåga att de knappast kunde sägas kunna skilja mellan gott och ont.

Men det skulle dröja rätt många sekler innan Aristoteles inställning fick ett verkligt genomslag. Folkliga hedniska sedvänjor var stark rotade i människors medvetande, vad än Aristoteles tyckte – och sedan kom kyrkan att länge upprätthålla de folkliga sedvänjorna.

Från bland annat Italien, Frankrike, Rumänien, och Skottland finns domstolsdokument bevarade som visar att till exempel grisar, vargar, vildsvin, råttor, hundar, kor och åsnor ställdes inför rätta.

Uppenbarligen var det en utbredd uppfattning – förankrad i alla samhällsskikt – att djur faktiskt kunde skilja mellan gott och ont.

Eller var det frågan om en mer komplicerad inställning till djur?

Thomas av Aquino bemötte i vissa partier av sina verk Aristoteles idéer om djur – och gör att vi bättre förstår hur antikens djurrättegångar kunde fortleva i det medeltida och förmoderna Europa. Hos Thomas finns tanken att människor inte alltid är över sig bra på att skilja mellan gott och ont, rätt eller fel – och att människor och djur förenas av att varje art agerar efter sitt egenintresse. Må vara att djur inte har utvecklade och nedskrivna teorier om moral och etik som människan – men eftersom människan tenderar att inte följa de där reglerna – och dessutom bete sig som idioter i praktiska frågor är det rimligt att låta en domstol avgöra vem som felat när djur kommit på kant med människor. Den underliggande tanken var att det var ett sätt att uppfostra människor, och om så behövdes straffa människor som var sällsynt korkade.

SVINAKTIGT. I franska Lavegny stod i januari 1457 en sugga och hennes sex kultingar åtalade för att ha dödat och ätit ett barn – suggan fälldes men kultingarna friades då de ansågs för unga för att vara straffmyndiga

Ett utmärkt exempel på detta är en rättegång som hölls i den då portugisiska kolonin Brasilien i början på 1700-talet. Franciskanermunkar anklagade termiter för att ha begått ett brott. Termiterna sades ha ätit sönder grunden till munkarnas kloster, som till slut hade rasat samman. Kyrkan ordnade en rättegång, och termiterna fick självklart en försvarsadvokat. Denne argumenterade för att munkarna hade misskött klosterbyggnaderna å det grövsta och låtit dem förfalla, och framlade bevis för detta. Han menade vidare att Gud hade gett termiter – liksom alla andra levande varelser – rätten att arbeta och slita för att finna föda, och det är klart att de passade på att frossa sig igenom en klostergrund ingen skötte. Munkarna försökta bara dölja sin slapphet genom att skylla på termiterna.

Rättens ledamöter kom fram till att advokaten hade rätt. Termiterna frikändes och munkarna ålades att sköta sitt kloster bättre samt att se till att det vid sidan av klostret ständigt fanns en försvarligt stor hög med virke som termiterna kunde mumsa på.

Om ledamöterna av den rätten i dag skulle döma i frågor som rör vargjakt i Sverige skulle resultatet nog bli ungefär så här.

• Om du beslutar dig för att bli fårbonde i ett område där det sedan länge finns varg – ja, då får du skylla dig själv.

• Om du är fårbonde i en del av landet där det inte funnits varg, men gråben plötsligt uppenbarar sig – ja, då får du skjuta dem efter eget skön.

Vad har nu allt detta egentligen med Santino att göra?

Det ska jag förklara i morgon.

Boris Benulic