Står det still, vet du inte vad du vill? / Böcker och ädla drycker alltid rätt, kombinerat på mitt sätt. / Gin och deckare från grön ö / rom och fransk roman, sacre bleu! / Whisky av typ rye / biografi om boss för FBI

Julklappsproblem? Då kanske du funderar på att köpa en bok eller en fin flaska med ett alkoholhaltigt innehåll? Det fungerar ju för det mesta.

Men varför välja? Slå ihop en bok och en flaska, då får du en komplett julklapp. Det gäller bara att se till att de två gåvorna förstärker varandra och ger en total upplevelse.

Här följer några tips.

Deckare? Hårdkokt irländare!

För den som gillar deckare rekommenderas irländaren Declan Hughes. Hans svit om privatdetektiven Ed Loy inleds under åren då det är byggboom på Irland och alla verkar bli rika, och avrundas när allt kraschar och leden med knarkare och hemlösa fylls på. Du får möta mordiska IRA-veteraner som sadlat om och blivit fastighetsbaroner, travtränare som försöker odla fram en ny typ av människor genom incest samt maffiafamiljen Halligan.

Hughes skriver i den hårdkokta skolan i Dashiell Hammetts och Raymond Chandlers efterföljd – men faktiskt bättre. Miljöskildringen är inte lika tyngd av metaforer, och relationer mellan människor skildras med mer djup. Deckare skrivna med en brutal ömhet. I en hårdkokt deckare dricker förstås hjälten sprit i ansenliga mängder – och det gör Ed Loy också.

Han skulle med största säkerhet uppskatta Copeland Jones 1778 Navy Strength Gin. Trots de 57 procenten alkohol ska du inte förledas att hälla på tonic. Lite is möjligen. Friskt citronstråk i smaken, enbär förstås och en gnutta kola och rosépeppar. (Beställningsnr 58345). Den finns inte i lager på Systembolaget utan måste hämtas in från leverantören, så det är inte säkert du hinner få den innan jul – och då kan du istället satsa på en irländsk whiskey: Teeling Whiskey/Stiggins Fancy Pineapple (Beställningsnr: 41212). En whiskey som är lite ”julig” i smaken: apelsin, pomerans, vanilj, och nötter).

Böckerna om Ed Loy finns inte översatta till svenska – den svenska deckarläsande publiken verkar föredra att läsa samma böcker om och om igen – i lite olika utföranden; därför får det bli en bok på engelska och du kan överraska med något som inte är gängromantiserande eller politiskt korrekt eller handlar om polis som söker den stora kärleken mer än mördaren.

Biografi? Historien om FBI!

Biografier är också populära julklappar. Problemet med att hitta en bra bok utgiven under året på svenska i denna genre är lika svårt som när det gäller deckare. Se bara på Bokus topplista på området: Carl Bildt, Michelle Obama, Bono, och så Maggie Habermans biografi om Donald Trump – ett märkligt verk där Haberman sågar Trump eftersom denne återkallar ett flyganfall då det visar sig att det kan innebära att några hundra civila dödas. Så gör ingen riktig statsman, förklarar skrivbordskrigaren Haberman. Förvisso passar boken perfekt för en bomb-liberal läsare, men vi utgår från att du inte har någon sådan i den skara som ska få julklappar av dig.

Det får väl bli en biografi på engelska då – och det blir Beverly Gages alldeles nyutkomna G-man: J. Edgar Hoover and the Making of the American Century. Den är intressant eftersom FBI numera har ett väldigt gott rykte i USA och Sverige. Ledarskribenter hänvisar till FBI-rapporter i politiska frågor, och FBI-chefer framstår som sanningsvittnen när det gäller hur det står till i samhället.

Borta är den tidigare bilden av FBI som en organisations som blundade för maffian (eftersom Demokraterna hade nytta av dess existens) och som istället ägnade sig åt att infiltrera radikala politiska rörelser med hjälp av provokatörer som möjliggjorde att FBI slog till mot dessa rörelser – för dåd som FBI själva iscensatt.

FBI:s skapare J Edgar Hoover framställs numera som en isolerad företeelse – en man som skaffade sig information om politiker för att kunna hålla dem i ett järngrepp och utpressa dem för att få inflytande. Men Gage visar hur förtroligt och nära Hoover arbetade med de flesta presidenter – de hade nytta av honom.

Två presidenter hade problem med FBI; Kennedy och Trump – och i de fallen beroende det på att de inte var tillräckligt krigiska på det utrikespolitiska området. I viss mån drabbades även Nixon med tiden av detta.

Vi kan i dag se hur FBI:s infiltrationspolitik lever kvar i våldsdåden under till exempel BLM-upploppen – och antagligen i form av en del handlingar på motståndarsidan.

Det man inser när man läser Gages väldokumenterade bok är att FBI fyller samma uppgift i dag som under Hoovers tid. Metoderna och de grundläggande målen är desamma.

Men vilken sorts dryck passar till denna biografi? Hoover själv föredrog att dricka Dry Martinis eller en drink som kom att kallas FBI Fizz, en vederstygglig blandning av körsbärslikör, rom, bourbon och sodavatten. För att komma i stämning under läsningen ska man nog istället köra på en rågwhisky – det var oftast det som smugglades in i USA från Kanada under förbudstiden; och det var då Hoover befäste sin maktposition. Alltså får det bli en svensk rye: Hvenus (beställningsnr: 40342). Inte lika rå, och rivig som en amerikansk rye men nästan – och definitivt tilltalande med sin underton i smaken av äpple, vanilj och honung. Som en äppelkaka.

Frätande fräck fransman

Romaner brukar vara en vanlig julklapp, och vanligast av allt är den årliga nobelpristagaren i litteratur. Därför har den tråkiga och självgoda Annie Ernaux just nu fem eller sex titlar med på de flesta topplistor över försäljning av skönlitteratur. Hon är en överskattad gnällfia som i årtionden jämrat sig om hur svårt det är att göra en klassresa. Hon lämnar sitt påstått fattiga hem, och så blir det universitet och 1968 och studentupplopp och så vidare och så vidare, fram till en behaglig tillvaro som författare. Man får förstå att hennes generationskamraters barn i Sverige tänker: ”Åh, den här ska mamma eller pappa få! Den kommer de att tycka om!”. Perfekt läsning för välmående människor som tycker synd om sig själva. Inget för dig att ge bort som julklapp.

Men en fransk roman är faktiskt inte alldeles fel. Du ska förstås då ge bort Michel Houellebecqs senaste: Förinta. Mycket känner man igen. Korrumperade politiker. Ensam, sexfixerad, frustrerad vit man som huvudperson – i det här fallet är han finansministerns närmaste man. Terroristattacker, konsumtionshysteri, miljöfrågor, allt mer efterblivet innehåll i media.

Men den här gången slutar inte allt med en krasch – vi möter en ny Houellebecq som låter huvudpersonen söka sig bort och tillbaka till sin födelseby, och den fru som sedan länge inte varit hans fru. Han närmar sig ett tillstånd av frid och försoning. Vem hade väl väntat sig en uppbygglig roman av den författaren?

Medan Annie Ernaux alltid rör sig bort från sitt ursprung och ojar sig över det på ett kommersiellt lönsamt sätt, rör sig alltså plötsligt Houellebecq tillbaka till ursprunget, och slutar jämra sig.

Men vad dricker man till en Houellebecq-bok? I hans romaner dricks det ständigt. När personer är sexuellt frustrerade blir det whisky, när de ser bakåt och minns blir det konjak, är de tvungna att agera i sociala sammanhang de finner trista blir det vin. Självklart champagne när det ska firas, men det finns sällan något att fira i en Houellebecq-roman; såvida det inte är de onda som ställer till med fest och därför dricker skumpa.

Houellebecq brukar ofta i media framställas som smått alkoholiserad – och det är även ett vanligt intryck bland läsare. Antagligen beror det på hans framtoning, han ser alltid ut som om han tillbringat natten hårt krökande, och sedan blivit rånad på morgonen av någon som gett honom en rejäl omgång stryk, varpå Houellebecq korkat upp igen för att trösta sig och sedan vacklat iväg till intervjun.

Houellebecq har ironiserat över den bilden av sig själv – samtidigt som han medvetet utnyttjat den – försupna författare tenderar att sälja bättre. Det finns intervjuer där han erkänner att han i verkligheten är måttlig i sitt drickande och föredrar vin. Människors krökande ser han som resultatet av det moderna samhället; alkohol blir ett sätt att hantera spänningen mellan sociala krav och individens egen inre ångest. Drickandet blir också en klassmarkör för den som befinner sig i rörelse uppåt i samhället – det du dricker säger omgivningen något om vem du är.

Och de som inte rör sig uppåt häller i sig vad som helst. Houellebecq har också i sina romaner ofta använt alkohol för att visa hur ett svagt Frankrike som inte längre förmår hävda sig utomlands använder vin och alkohol för att få en ställning i världen; det blir typ: ”Jaja, kineserna är kanske mäktigare än vi ekonomiskt och militärt men de är minsann världens största marknad för champagne, och där dominerar vi”.

För Houellebecq blir alkohol och vin först något positivt när de dricks nära sitt ursprung, och när man stillsamt gör det tillsammans med vänner och släkt.

Men det blir inte vin jag tänker föreslå som komplement utan en mörk rom från ön Réunion utanför Afrikas östkust – för det var i denna franska koloniala besittning Houellebecq föddes. Rommen är Savanna Reunion /Ex Cognac Single Cask Compagnie des Indes (Beställningsnr: 41165).

Det är en dryck som förkroppsligar Houellebecq. Alkoholstyrkan är 58,7 procent. När man häller upp och sniffar på innehållet i glaset möts man av en lukt som påminner om grillad fiskrens. Lite motbjudande vid första kontakten.

Men smaken är något helt annat. Dricker du den ovattnad med full styrka får du uppleva smakerna av banan, katrinplommon, konserverad persika och lite tobak.

Och allteftersom du sänker alkoholhalten med att pytsa i lite mer vatten förändras rommens smak. När du är nere på 55 procent drar smaken åt sherryhållet, när du är nere på 50 procent kan du njuta av citrus, päron och smörkola. Och så där där fortsätter karaktären att ändras i smak allteftersom du häller i lite vatten. Ungefär som Houellebecq förändras – i det fallet dock inte genom att bli utspädd.