SÄPO:s favoritdomare Runar Viksten ska utreda SEXHÄRVAN I POLISTOPPEN – var tidigare chef för låtsasdomstol som utan insyn godkänner statens avlyssning – vem lyssnar överstelöjtnanten i reserven på när han nu ska klargöra turerna kring ÖB:s älskarinna?

Frågorna är många kring vad som händer i den högsta polisledningen. Fick Linda H Staaf sitt jobb som chef för NOA:s underrättelseavdelning därför att hon hade ett förhållande med den höge polischefen Mats Löfving. Hotade en svartsjuk Löfving senare Staaf? Var det rentav frågan om misshandel? Varför utreddes inte de anmälningar mot Löfving en säkerhetschef gjorde efter det att han talat med Staaf?

Rikspolischefen Anders Thornberg har beslutat att det som hänt ska utredas.

Under tiden har Löfving fått en annan tjänst, och Staaf finns numera på justitiedepartementet.

Den som fått Thornbergs uppdrag att utreda härvan är chefsrådmannen Runar Viksten. Valet av honom har mött kritik. Han har tidigare utrett Säpo:s agerande när det gäller terroristen Akilov. Säpo hade ju tidigare haft ögonen på denne mördare – kunde de agerat annorlunda och förhindrat dådet på Drottninggatan?

Nej, blev Vikstens svar. Han menade i sin utredning att Säpo skött sitt jobb som de skulle. Säpo-chefen Anders Thornberg blev nöjd. Kritiker hävdar att det är därför Thornberg nu gett uppdraget till Viksten.

Men juristen Viksten har en lång historia av att vara regeringens torped när det klagas på bristande insyn i och kontroll av statens angelägenheter.

Viksten är mannen som skapade en specialdomstol kontrollerad av regeringen, en domstol där medborgarna inte har någon insyn.

Domstolen skapades 2009 för att garantera att Försvarets radioanstalt (FRA) inte under sina spaningar bröt mot lagar som skyddar individens integritet.

Domstolens prövning av ansökningar om signalspaning skulle stärka rättssäkerheten, eller som regeringen uttryckte det: ”tillståndsförfarande förutsätter att tillståndsgivningen kan anförtros ett självständigt och oberoende organ som är ägnat att upprätthålla ett brett allmänt förtroende för verksamheten”

Regering ansåg sig innan domstolens inrättande kunna lösa detta med att låta Försvarets underrättelsenämnd få uppgiften, men eftersom nämnden redan utövade tillsyn över FRA blev kritiken omfattande. Någon som sitter på dubbla stolar kan knappast sägas vara ”självständig” och ”oberoende”:

Regeringen tillsatte därför en särskild utredare som skulle se till att tillståndsgivande och tillsyn skildes från varandra. Utredaren skulle förbereda en ny myndighet som skötte tillstånden. Den som blev utredare var chefsrådmannen Runar Viksten, och på hans förslag inrättades Signalspaningsnämnden.

Ordförande blev den som utrett ärendet, alltså Runar Viksten.

Alltid till regeringens tjänst

Men innan nämnden ens kommit igång bestämde regeringen att tillståndsprövning skulle flyttas till en domstol. Kritiken var fortfarande så omfattande mot FRA att det sågs som ett sätt att visa en god vilja att trygga rättssäkerheten. Frågan var bara vilken existerande domstol som skulle få uppdraget? Beslutat blev att skapa en fristående specialdomstol, eftersom regeringen ansåg att ett ”oberoende organ” skulle skapa förtroende.

Regeringen var ganska ensam om den ståndpunkten, många domstolar som var remissinstanser hade allvarliga invändningar mot en specialdomstol som bara skulle pröva FRA:s ansökningar om avlyssning. Även Advokatsamfundet hade invändningar. En enda remissinstans var entydigt positiv, och det var Signalspaningsnämnden som leddes av Viksten.

Regeringens beslut blev att gå på linjen med specialdomstol, och man gjorde det med hänvisning till Signalspaningsnämndens remissvar. Regeringen tillsatte därför en ny utredning som skulle förbereda bildandet av Försvarsunderrättelsedomstolen.

Vem blev utredare?

Runar Viksten.

Och vem blev ordförande i den nya domstolen när den kom igång?

Runar Viksten.

Alltså: regeringen får stark kritik för den bristande oberoende kontrollen av FRA:s avlyssning. Runar Viksten är med i varje led av regeringens arbete för skapa ett organ som man kan hänvisa till som garant för rättssäkerheten. Inget av regeringens förslag accepteras av en majoritet av remissinstanserna, men slutligen inrättas ändå Försvarsunderrättelsedomstolen med Viksten som ordförande.

Han blev ordförande i en domstol som inte var en domstol i verklig mening.

I en riktig domstol har domarna – enligt grundlagen – särskild anställningstrygghet för att garantera deras oberoende – de ska inte behöva oroa sig för att bli sparkade av politiker som är missnöjda med domar som fälls. I denna domstol blev endast ordföranden ordinarie (alltså Viksten), de andra domarna fick tidsbestämda uppdrag.

Ingen riktig domstol

Vilket arbete utför då domstolen? Den tar ställning till de ansökningar om avlyssning som kommer från FRA efter att de fått en begäran från till exempel Säpo eller Försvarsmakten.

De flesta av domstolens ledamöter har ingen juridisk bakgrund utan utnämns för att de anses ha kunskap som är viktig för domstolen. Där har man alltid kunnat finna toppbyråkrater som fått positionen av regeringen; i nuläget bland annat en ambassadör, och en generaldirektör.

Där finns också en tidigare stabschef vid FRA.

Enligt grundlagen ska svenska domstolars förhandlingar och domslut vara offentliga. (Beslut kan i vissa fall fattas om lyckta dörrar vid förhandlingar, men specialdomstolens dörrar är alltid lyckta).

Ingen vet vilka ärenden ”domstolen” behandlar och vad domen blir. Det redogörs inte för i årsredovisningen. Där får man inte ens veta hur många ärenden som behandlats.

Man får däremot veta i den senaste årsredovisningen att domstolen byggt om lite i sina lokaler. Var de finns? Ja, det kan verka märkligt, men den oberoende domstolen är inhyst hos Totalförsvarets forskningsinstitut.

Man bör också notera att det inte är några rättegångar i verklig mening som domstolen genomför. I en rättegång ska det finnas två parter. I specialdomstolen finns det bara en part – FRA (som lämnar in en ansökan på uppdrag av exempelvis SÄPO). Domstolens beslut kan inte överklagas.

Sverige kritiserar gärna Polen för vad man anser vara brister i det landets rättsväsende, till exempel att domarna är politiskt utsedda och beroende av politiker, eller att insynen i rättsprocessen är bristfällig.

Sverige har alltså i dag en specialdomstol, utredd, skapad och organiserad av Runar Viksten som också blev domstolens förste ordförande.

Det är en domstol helt utan insyn för medborgarna, och de som verkar i domstolen är helt beroende av politikernas välvilja.

Runar Viksten skapade och ledde en domstol som var en domstol bara till namnet.

Och Runar Viksten, chefsrådman, samt överstelöjtnant i reserven är den som nu ska utreda en sex– och svartsjukehärva mellan Linda H Staaf och Mats Löfving – en historia där Sveriges nuvarande ÖB Bydén förekommer som den som efterträdde Löfving som Staafs älskare.

Vi kan vara säkra på att Viksten fullgör sitt uppdrag till uppdragsgivarens belåtenhet.

Så visst blir det en utredning – men blir det en utredning till mer än namnet?