Möt Janne Corax – tjurskallen som i sin jakt efter sanningen och sig själv bestiger de högsta topparna, eller cyklar över tibetansk högplatå – BRÖT UPP FRÅN FAMILJEN SOM 16-ÅRING; reste ensam ut i världen – vände bekvämligheten ryggen för att bli fri

Vad kostar integritet? Cykelfilosofen och äventyraren Janne Corax vet. Har tacka nej till mat trots risken att svälta, avslöjat lögnaktiga klättrare, bett israeliska polisen dra åt helvete och klippt banden till sin mamma för att få leva sitt liv. Kanske sitter den egensinnige smålänningen på värdefull och dyrköpt erfarenhet i en allt mer auktoritär värld.

Berättelsen om Janne Corax, 55, från småländska Målilla skulle kunna handla om långdistanscykling genom Taklamakanöknen, förstagångsbestigning av Kung Oscars fjäll på Chang Tang-platån eller när han tackade nej till mat från en tysk expedition bara för att de var dryga. (Han överlevde den vinterexpeditionen efter att blivit erbjuden tsampa-mjöl av några tibetaner).

Men äventyren har berättats. Bilder på Janne knuffandes en överlastad cykel genom Saharas sand eller över Sidenvägens bergspass har visats, i och för sig mest för en inbiten publik av friluftsmänniskor. Han är en av Sveriges mest erfarna äventyrare, men okänd för de flesta. Det beror främst på att han undviker sponsoravtal och mys i morgonsoffor. Han är på fältet för att han gillar det, och enligt honom finns det två typer av äventyrare: de som gillar det, och det som inte gillar det. Den senare gör det för att växla ut något annat.

Vad som är minst lika intressant är vad som ligger bakom hans sätt att leva, bortom 8-till-5-jobb och utan längtan efter prylar och bekvämlighet. Janne har rest mer än han har jobbat. Han har också intagit en slags oppositionsroll till andra äventyrare. Det gäller även företeelser i samhället som vissa inte ens reflekterar över. Han har helt enkelt använt sina långa dagar på cykelsadeln för reflektion, och sina möten med nya människor för insikter.

Jag har stämt tid med Janne för att ta reda på om hans erfarenheter och inställning kan vara värdefulla när världen förändras åt ett auktoritärt håll. Jag vill undersöka om den ifrågasättande och kritiska personligheten kan lära oss något i en tid då undantagstillstånd lurar bakom nästa oförutsedda händelse, lastbilschaufförer får sina konton frysta och bönder hotas av omfattande regleringar. Sen är jag nyfiken på att få veta hur man lever utan att jobba.

Att välja ett namn

Det blir komplicerat direkt, och det är precis vad jag förväntar mig. Att namnet Janne Corax är taget ter sig uppenbart, men att han inte kan svara på vad han heter är mer förvånande.

Efter en lång utläggning gör han mig införstådd med att det har med Kina att göra. Trots otaliga resor till landet samt att hans fru är från Kina, finns det något som skaver mellan den kommunistiska regimen och den frihetlige Corax. Han ska snart komma tillbaka till det, men först reda ut varför Jan Christian Fredrik Rikerth aldrig dög.

Min släkt ville vara blåblodiga. Det var inte tillräckligt fint att heta Pettersson, så de valde Rikerth. Den kulturen har jag brutit med. Jag kunde aldrig förstå varför det var intressant hur skedarna låg på bordet. Jag lyssnade hellre på morfars vildmarkshistorier från Värmland. Min morfar var öppensinnad och smått rebellisk. Det kändes rätt och äkta, så jag mer eller mindre bodde hos min morfar och mormor.

Det enda namn han behöll var Jan, som blev Janne. Efternamnet tog han senare i livet, när en colombiansk kompis kallat honom Corax, mest för att Janne pratat så mycket om korpar. Han hade blivit fascinerad av den kolsvarta kråkfågeln för den fanns överallt dit han reste. Den verkade vara en sann överlevare. En enstöring kapabel att överleva både i Målillas granskog och i tunn bergsluft. Att Corvus Corax också framställs som fågelvärldens svarta får passade utmärkt.

Att glidgjuta en skorsten

Janne har valt ett liv utan jobb, åtminstone regelbundet jobb. På frågan om inkomst har han ett typiskt Kamprad-svar; att en sparad krona är också en krona. Janne bränner inte kosing på senaste outfiten, det är klart, men han har också utvecklat ett ryggradstänk genom att ifrågasätta varje utgift.

Man kan kapa kostnader på många sätt. Jag frågar mig själv om det är nödvändigt att ha bildäcken på däckhotell, när du kan ha dem hemma. Dessutom byter man enkelt däck själv. För ett tag sedan fick jag en offert på glidgjutning av skorstenen, ett riktigt fantasipris. Så jag köpte några säckar cement och en vinsch för 250 spänn. Det är skillnad på 250 kronor och 20 000 kronor. Man kan hävda att jag förlorar tid. Jag anser inte det. Jag lär mig något, och det är en bra investering. Det är dessutom intressant att lära sig något nytt, förstå hur man löser det och se slutresultatet.

Tid har han alltid haft, så han tänker inte så mycket på det. Att levnadsstandarden blir lägre berör honom måttligt. Det beror på vad man jämför med, och Janne har mycket att jämföra med från sina resor. Det västerländska perspektivet är ju till stor del det materialistiska perspektivet, och det ger han inte mycket för. Att använda sin tid till att lära sig färdigheter, förstå kulturer och sammanhang är riktiga värden för honom. Detta har skapat ett slags fuck off-kapital trots liten budget, vilket i sin tur skapar självständighet.

Vad finns mer på på plus-sidan undrar man, för hans livsstil kommer med kostnader, vilket vi ska återkomma till. Mindre stress? Ja, Janne påstår att han aldrig upplevt stress, vilket kanske också beror på hans lugna natur. Och varför stressa när man har låga kostnader och kan fixa husets skavanker själv?

Vi oroar oss för mycket. Över allt. Ofta på grund av banala saker. Man kan tänka, vad är det värsta som kan hända? De flesta ställer inte den frågan. De har svårt att ställa saker i perspektiv.

På frågan vad det beror på svarar han att vi är bortskämda, och då syftar han på européer, och svenskar i synnerhet.

Jämför med andra delar av världen, där det är en kamp hela tiden. Min fru och jag cyklade upp på högplatån i Bolivia för några år sedan. Det snöade och blåste från alla håll. Kallt som fan. Sen ser man människor jobba på åkrarna i dåliga kläder. Där kommer vi, två priviligierade människor, som snabbt kan ta en taxi därifrån till var sin varm dusch. Trygga bubblar gör små problem stora.

Att vi blivit bortskämda är svårt att lösa på samhälleligt plan, menar han. Det behövs en rejäl recession, en käftsmäll.

Vi måste få tillbaka medvetenheten om vad saker är värda. Det har gått inflation i nästan allt.

Han framhåller också vikten av att bygga tillsammans med människor man gillar. Han är emot kollektivism i sin betvingande form, men förespråkar samarbete för att nå sina mål. Sina visioner däremot, ska man skapa själv. Men här finns ett strukturellt motstånd.

Samhället väljer riktning åt de flesta. Från det att du födds, ska skolas och så vidare. Det toppstyrs.

Han ser att många vill ha förändring, men har ingen idé om hur de vill ändra sitt liv.

Till exempel, de flesta säger att de skulle vilja leva det enkla och fria liv jag lever, men de vet inte vad priset är. Hur ett alternativ liv ser ut. Man måste skapa sig en tydligare bild av det först. Många skulle enkelt kunna gå ner i arbetstid, vissa till och med sluta jobba. Men då krävs ett annat tänk, mindre konsumtion och mer planering.

Han betonar vikten av att skapa en vision, en vision om det liv man själv vill leva.

Tar man sig förbi det första hindret blir det enklare, som med äventyr. Sen måste man sluta säga saker som ”så kan du inte göra”.

Nästa stopp: Israeliskt fängelse

Att Janne Corax valde en resande livsstil grundar sig i uppväxten. Hade det inte varit för att hans mamma avskydde hans planer på att bli fotograf hade han gått klart gymnasiet, och bott kvar hemma som de flesta tonåringar. Skolgången hade varit enkel — för enkel. Han läste Tin-Tin och Biggles innan han började skolan, och bestämde sig för att resa till Sydamerika och Tibet. Men konflikterna, både hemma och i skolan, blev för många för den 16-åriga Janne som bestämde sig för att börja resa redan som minderårig. Bort från något, till något, oklart vad.

Allt grundar sig i att jag föddes obstinat. Det i kombination med en mor som var diktatorisk, blev för mycket. Det blev konflikter hela tiden. Man skulle göra som morsan sa annars var det underkänt. Det funkade inte för mig, jag bröt kontakten och drog.

Den första resan var inte en äventyrsresa, utan en klassisk fylleresa till Teneriffa. Han träffade människor som reste mer eller mindre på heltid, och det var här han beslutade sig för en framtid som nyfiken resenär.

Men kibbutzresan till Israel blev ett abrupt uppvaknande för en 19-årig Janne som inte lärt sig hantera sin rebelliska natur. Hans liv som resenär var nära att sluta innan han fyllt 20 år.

Jag hamnade i luven med den israeliska polisen och vek inte ner mig. De slog av flera revben och stack en k-pist i munnen på mig. De slog halvt ihjäl mig faktiskt. Jag fick sex veckor, vilket var betydligt mindre än vad de tänkte sig. Jag tror den svenska ambassaden medlade på något sätt.

Hans minnen av den israeliska fängelsevistelsen är fortfarande tydliga. Mördare blandades med 15-åriga småförbrytare i ett enda stort kollektiv. Vissa försökte ta livet av sig, andra hotade sig till makt. För att undvika sexuell förnedring blev han tvungen att slå ner angriparen, något som omedelbart genererade respekt och nya vänner. Han liknar hela upplevelsen med filmen Midnight Express från 1978.

Här skulle man kunna tänka sig att den unge Janne tar sig en funderare på vart han är på väg, och kanske ändrar sin strategi. Idag anser han att upplevelserna från Israel var väldigt nyttiga för honom, men fortsättningen blir konfliktfylld.

När det blir dags för värnplikt vägrar den egensinnige Janne ställa in sig i ledet. Dessutom hade han dragit på sig amabödysenteri och hamnat på Kalmar sjukhus. Mitt bland blodprover och medicinska utredningar glömmer han bort Försvarsmakten, men de glömmer inte bort honom. Väl utskriven från karantän beger han sig till Roskildefestivalen. När han återvänder till Sverige väntar en häktningsorder. Han hade blivit efterlyst och det var bara att bege sig till finkan utan att passera GÅ.

Jag fick maxstraff på tre månader, mest för att jag hade argument domaren inte gillade. Men att hamna i svenskt fängelse efter att ha avtjänat ett israeliskt straff var ingenting.

Uppdrag: Mäta bergstoppar

Han ångrar inga val i livet, i alla fall inte många. Motiveringen är att han tycker om den han blivit. Om han inte hade gjort de val han gjort, hade han ju inte blivit den han är. Ett svar som för tankarna till Pippi Långstrumps självsäkra reflektioner.

Här finns nog svaret till varför personer som Janne Corax, och andra i frivillig eller ofrivillig opposition, orkar leva just så. De har tagit reda på vem de är, vilka svagheter de har och vilka styrkor de kan dra nytta av. De har sedan format en strategi för sin framtid — en riktning — utan att bry sig om vad andra tycker. Men detta har ett pris, speciellt i ett konformativt land som Sverige med uppenbar social kontroll.

-När jag växte upp föll jag alltid utanför ramen. Jag blev hånad, men jag brydde mig inte. Jag såg det som positivt. Till exempel har jag alltid ifrågasatt allt runt omkring mig, och det har inte alltid varit omtyckt. Varför ska man jobba åtta timmar om dagen? Vissa hatar att jag inte jobbar. Till och med i skolan var det obekvämt att jag ifrågasatte saker.

Så vad är det för frågor som upprör människor?

Jag har som regel att fråga vad värdet är med saker och ting. Det gäller allt. Det räcker för att skapa konflikt. Idag upplever jag att det finns tankar som är brottsliga i Sverige. Du blir av med jobbet om du har fel åsikt, vilket gör människor rädda.

Då är det bra om man inte har ett jobb att bli av med. Det ekonomiska beroendet är en viktig pusselbit att lösa för ökad självständighet. För Janne har det också varit ett sätt att kunna säga sin mening utan negativa konsekvenser. Den som är satt i skuld…

Men, är det verkligen så att Janne har klarat sig genom livet utan inkomst från jobb? Nja, till stor del i alla fall.

Jag blev erbjuden att fast jobb en gång. Jag jobbade med att packa gurkor på Öland. Jag tror att jag gjorde det bra. Efter två månader blev jag erbjuden fast anställning, så jag slutade direkt. Arbetsgivaren blev förvånad för de trodde att det var värdefullt.

Det längsta jobbet varade i fyra månader. Då jobbade han fem-skift på Modos pappersfabrik i Silverdalen, men upplevde det som ett fängelse.

Det är inte roligt att behöva avbryta livet för att gå till ett jobb.

Han ser på jobb som ett nödvändigt ont, men erkänner att det finns intressanta jobb. Grävande journalistik är ett exempel han lyfter fram, men under många år har han tjänat mest pengar på poker.

Jag hade ett försprång när pokervågen kom och kunde tjäna ok med pengar under en viss period. Då reste jag, stannade på ett Internetcafé för att spela, och fortsatte sedan min resa. Idag är jag osäker på att jag skulle kunna hävda mig lika bra.

Så till nästa ”jobb”, det som lantmätare på några av världens mest avlägsna platser. För några år sedan fick han ett kryptiskt mail från en uppdragsgivare som var svag för exakta höjdangivelser från de sista vita fläckarna på jorden. Vi talar här om människor som närmast är besatta av listor, exakta listor.

Den nya, satellitbaserade tekniken SRTM (Shuttle Radar Topography Mission) hade underlättat mätningen av jorden och legat bakom bland annat Google Earths framväxt, men det räckte inte. Spetsiga toppar missades. Toppar som bäst mäts genom klättring och GPS-mätning in situ. Det var här Janne kom in i bilden.

Nu fick Janne återuppleva det hans förebild Sven Hedin gjort 100 år tidigare. Då med kamel och teodolit, Janne med cykel och GPS. Det första uppdraget gick till Anderna för att reda ut en gammal konflikt som Pinochet varit inblandad i, nämligen om den chilenska toppen Ojos del Salados var högre än Pissis på argentinska sidan. Att Aconcagua var högst var alla överens om, även den högsta politiska toppen. Efter veckor av cyklande mellan topparna, inklusive bestigningar, kunde Janne leverera en korrekt topplista över Sydamerikas högsta positioner: 1) Aconcagua, 2) Ojos del Salados, 3) Pissis.

Janne har ett minst sagt annorlunda CV. Man kan inte undvika att fundera på vad Skatteverket tycker. Jodå, de har såklart haft en hel del funderingar på fallet Corax.

De kallade upp mig till sitt kontor en gång. De ansåg att mitt företag ägnade sig åt semesterresor. Det kanske stack i ögon att jag gjorde så många resor. Jag gjorde expeditioner och föreläste, ett slags jobb tyckte jag. Jag kunde bevisa det och gick fri.

Finns sanningen på 8000 meters höjd?

Höghöjdsalpinism är en smal nisch som attraherar både introverta människor på jakt efter svar om sin egen kapacitet, och prestigemänniskor på jakt efter uppmärksamhet. Under 2022 har återigen debatten om fusk på hög höjd tagit fart. Debatten förs på forum som summitpost.com, och läcker sällan ut i bredare medier.

För Janne har detta varit ett återkommande ämne som han både dragits in i och drivit själv. Hans kompromisslösa inställning till klättring, precis som allt annat i livet, har gjort honom till en alpinismens blodhund. Han har gjort mängder av toppbestigningar runtom i världen och vet vad som krävs. Han vet också hur man kan dölja ett misslyckat toppförsök utan att bli avslöjad.

Många klättrare stannar på förtoppar, men det finns bara en högsta punkt och det är huvudtoppen. Man kommer undan för att ingen är där och bekräftar bestigningen.

Dessutom finns det en kommersiell mekanism som främjar fusket. Har du en guide som kan intyga bestigningen av till exempel Shisha Pangma, världens fjortonde högsta topp, kan du betala för ett intyg. Alla tjänar på fusket, ingen vill avslöja det — förutom Janne.

År 2009 avslöjade han att den då oerfarna Annelie Pompe inte ”toppat ut” som rapporterats, utan stannat på en förtopp till just Shisha Pangma. Det hela förvärrades av bildmanipulation från bestigningen, något Janne enkelt avslöjade.

På 8 000 meter är din hjärna dimmig, vissa dimmigare än andras. Enligt Janne är minnesluckorna medvetna. Idag finns teknik för att bevisa sin bragd. Men om klättrare fuskat tidigare, blir det lockande att gå i samma fotspår. Janne gör ungefär samma analys av problemen på 8 000 meter som på havsnivå: Man tittar på hur andra har gjort och så gör man som andra.

Jag tycker att många äventyrare beter sig som får. Man behöver till exempel inte köpa alla dyra prylar. Om fler skulle undersöka alternativ skulle de upptäcka att en expedition till Himalaya inte behöver kosta en miljon. Think outside the box, säger man. Jag fattar inte. Vilken jävla box? Man behöver bondförnuft och tid till fundering.

Svartlistad i Kina

Så var det Kina, där finns många av världens mest lockande bergstoppar, och de har en given attraktionskraft för någon som Janne. Det är ett land han har besökt många gånger, och som han älskar. Då räknar han inte in den politiska toppstyrningen. Han ogillar centraliseringen av landet men har upptäckt att det på landsbygden utvecklats spännande decentraliserade projekt som stärker folket.

Men landets intolerans har gjort det svårt för honom att resa som han vill. År 2003 lyckades Janne med något ingen lyckats med tidigare. Tillsammans med dåvarande flickvännen, Nadine Saulnier, korsade de Chang Thang-högplatån på cykel, något som resulterade i ett halvtimmes långt inslag i National Geographics serie Into The Unknown.

Janne har sedan kommit tillbaka till området flera gånger, trots problem med myndigheterna. Första gången de blev utkastade ur landet hade de cyklat in i ett naturskyddsområde, vilket inte sällan kräver en del pengar och lång byråkratisk process för att få tillträde till. 2008 blev han dock deporterad för man var rädd för ytterligare oro efter de dödliga kravallerna i Lhasa och att något skulle strula inför olympiska spelen i Beijing. Makten tog inga risker. Janne blev helt enkelt utslängd från Kina. Svartlistad.

Nu hade jag alternativet att sluta resa till Kina, ta mig in helt illegalt, köpa en ny identitet i till exempel Pakistan eller fixa ny legal identitet i Sverige. Jag var svartlistad och kunde inte komma tillbaka. I Sverige går det att byta namn utan att personnumret ändras, så det gjorde jag. För kineserna betyder inte personnummer något, så när jag kom ditt var jag en helt ny person.

Så med nytt namn, nypumpade däck och piratflagga i ryggsäcken kunde Janne fortsätta sitt resande i Kina. Men ett nytt problem har uppkommit. Det verkar som att de har börjat samköra system, som fingeravtryck och andra data. Framtiden är osäker, därav hans försiktighet när jag ber om hans namn.

Janne träffade Xian Wang under en cykel-pokerresa i Asien. Hon har, precis som Janne, ett intresse av att resa och tillsammans har de gjort flera turer. Dessutom har hon varit semiprofessionell cyklist och Janne beskriver henne som en ensamvarg, som han själv. En perfekt match. Idag är de gifta och bor i Sverige.

Oftast är det invandrare till Sverige som vill gifta sig här, men i vårt fall var det jag som tjänade mest på att gifta mig med Xian. Då fick jag ett långtidsvisum till Kina, något man inte får utan aknytning. Migrationsverket skrattade åt mig.

En sammanfattning av Jannes tankar kring livsval skulle kunna vara att man kan nå ditt man vill, om man är beredd att lägga manken till och offra något. Men distraktioner i våra upptagna liv gör det svårt för att hitta fokus och gå på djupet. Det är något Janne lyckats med, både med sig själv och under sina expeditioner. För när du isoleras på 6 000 meters höjd i en total whiteout har du bara dig själv och dina tankar att vara i. Där hittar man sig själv, menar Janne. Han har upplevt större självkännedom bland människor som bor isolerat i avlägsna skogar, än bland människor i civilisation. Utan isolering är det svårt att ta reda på vem man är. Om man ska välja rätt väg måste man ha kunskap om sig själv. Den inre resan kräver inte Himalayas höjder, Janne tror sig kunna uppleva samma sak i det svenska skogslandskapet. Men man måste vara ensam.

Janne är inte längre en rebelliska tonåringen, han är bara rebellisk. Men han har betydligt mer fokus och kontroll. Och det är den kombinationen som behövs för att upprätthålla integritet.