Så vem är han egentligen, Israels starke man? Hur stark är han? Vad är det egentligen han vill? Vad fruktar han mest och hur fungerar han som man och människa? Vi kan ana vad han betyder för Israel. Vad betyder Israel för honom? Är det idén om Israel som är viktig? Är det folket? Rasen? Kulturen? Det geopolitiska läget? Den geografiska positionen? Eller är det kanske idén om att vara betydelsefull, hyllad och fruktad? Älskad? Vill han mest bara spöa araber? Vill han vördas efter sin död?
Frågan är tills vidare öppen. Vad vill Bibi? Hur förstår han Israel, hur förstår han sin livsuppgift och — hur förstår han sig själv? Vem tycker han själv att han är, efter nästan ett helt jordeliv av kamp, strävan, gräl, tre äktenskap, otrohetsaffärer, rättsprocesser, comebacks och brandtal?
Benjamin Netanyahu har fyllt 73 år nu. En svensk politiker hade tacksamt gått i pension för länge sen. Netanyahu låter som om han klarat av startsträckan och just nu skall sätta igång med… ja, med vad?
Det finns en judisk tradition som säger att när en gudsman är 72 år fyllda, då kan han bli profet. Är det Bibis dröm, att bli ihågkommen och citerad som en av de stora krigarprofeter vars vision har format folkminnet?
Och finns det förresten någon grund för det där med 72?
Det gör det, och vi återkommer till det längre ner i texten.
Benjamin har skrivit en mycket personlig och dramatisk biografi, Bibi. Han är ganska frispråkig, väldigt välformulerad och har mycket att berätta. Men han har inte bara, eller ens främst, skrivit om sig själv.
Här är några av hans boktitlar:
Terrorism: How the West Can Win (1986)
A Place Among the Nations (1993)
Fighting Terrorism: How Democracies Can Defeat Domestic and International Terrorism (1995)
A Durable Peace: Israel and Its Place Among the Nations (2000)
Han har alltså framförallt skrivit om geopolitik, Mellanösternkonflikten och palestinsk terrorism. Och som vi alla vet är den enes terrorist den andres frihetskämpe. Vinnaren skriver historien. I Sverige hyllar vi Gustav Vasa. Hade han förlorat så hade han blivit bortglömd eller i förbifarten omnämnd som en obetydlig bråkmakare. Hade Nils Dacke vunnit Dackefejden och framgångsrikt dragit vidare mot Stockholm så hade han varit en vördad landsfader nu.
Men allt det där var så länge sedan. Vi har blivit så stillsamma sedan dess. Ur ett nordiskt perspektiv är alla moderna ledare i det explosiva Mellanöstern så passionerat hatade, älskade, fruktade och beundrade att jämförelser tycks meningslösa. Möjligen med undantag för tuffingen Bibi. Han är om möjligt ännu mer älskad, hatad, fruktad och beundrad. Samtidigt har han en retorik som resonerar med våra tänkesätt. Och nu, efter det rättsliga trasslet med fifflet, är han tillbaka i maktens boningar. Vänstern världen över vill gärna se honom som en ärkekonservativ radikalreaktionär rasist i samma anda som den hårdföre Ariel Sharon men realpolitiskt sett är Netanyahu betydligt mer av en modern socialliberal standardpolitiker, fast med israeliska förtecken, vilket innebär hårda nypor.
Hur går det ihop? Går Bibi, som han kallas, att förstå?
Eller är han en sorts omöjlighet? Och isåfall: Vad för sorts omöjlighet?
Israel som omöjlighet
Alla länder har väl börjat som omöjligheter. Men den israeliska omöjligheten är bokstavligt talat episk. Hela den västerländska ramberättelsen, vårt epos, bygger på Jesus, Moses, Abraham och det omöjliga projektet Israel. Allt med Israel har utmålats som en omöjlighet, från Abraham och framåt. Och med rätta. Offer och svek, fula finter, vita och svarta lögner, sköna drömmar och fasansfulla förbannelser, bitter gråt och tandagnisslan, blodshämnd och galghumor — dessutom samvetsbetänkligheter och ädelmod — allt sådant har präglat den israeliska historien, och historian, från första början. Det mesta försvinner i översättningarna men många av de mest djupsinniga och allvarstyngda styckena i Gamla Testamentet bygger på ordlekar. Man skall helt enkelt inte vara helt säker på att man kan vara helt säker. Gud, som står över varje polaritet, varken finns eller inte finns. Gud, som skapat himlavalvet och viskar i hjärtats djup, är både en stamgud och en universalgud. Moses är både egyptisk och israelisk. Ett påstående kan vara både lögn och sanning samtidigt. Paradoxen är moder till medvetandet om medvetandet. Och dess fader? Det måste vara att något himmelsk skulle kunna ha en motsvarighet i något jordiskt. Att något tidlöst skulle kunna manifestera sig i tidens ström.
Det är ur sådana reflektioner Israel har drömts fram av den judiska nostalgin, den judiska berättarkonsten och, om man vill vara en smula elak, den judiska förslagenheten. Berättelsen om Kain och Abel, där den fredlige jordbrukaren svartsjukt mördar slaktaren som Gud älskar, och som återföds i Set. Jakob och Esau, där den förstfödde luras på sitt arv av sin mor och hennes veke men smarte favoritson, som sedan går vidare och lurar sin lika ohederlige kusin Laban på större delen av hans kapital genom genetisk manipulation. Lots döttrar, som super fadern full och, i brist på bättre män, befruktar sig med honom. Det är sannerligen inga enkla moralkakor som serveras i de bibliska berättelserna. Det är snarare en hjärtskärande mosaik av krossade drömmars vassa skärvor. Man kan gå nära och se det tragiska. Man kan backa och se det nåderika. Man kan förundras av visheten och det djupt mänskliga i allt detta.
När någon är riktigt rekorderlig kallas den i judisk tradition “en riktig Mensch”. Det är samma sak som när vi säger att någon är ovanligt mänsklig. Fast lite mer. Med lite mer edge. Lite mer konturerat. Och kanske lite mer paradoxalt. För det är paradoxalt att vara människa.
Det är mot en sådan fond av paradoxer och ideal man får se en gestalt som den nu återigen invalde premiärministern Benjamin Netanyahu. Ingen av det moderna Israels ledarprofiler kan egentligen begripas på något annat sätt men allra minst Netanyahu. Ingen har suttit så länge.
Egentligen skulle jag vilja skriva om Moshe Dayan. På 1970-talet var han känd som den galne krigaren som vann sexdagarskriget, den glupske älskaren och den skarpsynte arkeologen med ögonlappen. Han vann Sexdagarskriget i samma mening som Churchill vann Andra världskriget och ledde personligen erövringen av Tempelberget. Kanske är Moshe Dayan idag för bortglömd för att beskrivas. Även han gjorde en otippad comeback, men den blev en flopp, och strax därefter dog han. Bibi, däremot, tycks ha lyckats med sin comeback. En sorts omöjlighet.
Astrologi och moral
Netanyahu kan sitt horoskop. Han har fått det ställt för sig. Och han har inte trixat med tiden, den är säkerställd från över 60 källor. Vi kan därför med relativt stor säkerhet använda hans horoskop som källa till insikt i hans karaktär. Det finns en stötesten, men inte just där. Den sten vi stöter på är snarare i vårt eget inre. Orkar vi, kan vi förmå oss till, att ha samma fria uppmärksamhet, samma generösa intresse, som vid betraktelsen av någon mindre kontroversiell karaktär, eller rentav som när vi betraktar oss själva. Det må låta klyschigt men allt vi ser manifesterat i andra finns även latent inom oss själva. Det är därför vi alls kan uppfatta det. Och är vi inte villiga att vända blicken inåt och se det i oss själva som generar oss, som besvärar andra och som skulle göra oss omöjliga om det syntes utåt, då är det osäkert om vi med gott samvete kan se in i en annan människas djup. Är vi villiga till det så kanske vi kan gå vidare. Det är en samvetsfråga.
Netanyahu är ingen vårkyckling. Han är, zoologiskt sett, en gammal räv. Eller möjligen en ulv i fårakläder. Skillnaden mellan honom och många andra är att han har anförtrotts ansvaret för det omöjliga projektet Israel, lyftes bort när han åtalades för ekonomiskt fiffel, och nu röstats in igen. Och Israel är paradoxalt nog både hela arabvärldens nagel i ögat och regionens stabiliserande faktor. Det i sig gör dess ledares personlighet relevant.
Och vad, kan man fråga sig, gör astrologi relevant? Det korta svaret är att astrologin, rätt förstådd och använd, fungerar. Det kan man själv förvissa sig om. Hur det kan komma sig att astrologin fungerar är en annan fråga. På sätt och vis är även själva astrologin en omöjlighet.
Accepterar vi detta intellektuellt otillfredsställande faktum, åtminstone preliminärt, så har vi en utgångspunkt. Från denna utgångspunkt skall vi nu, i all ödmjukhet, försöka nalkas den personlighet som i världens teater nu spelar rollen som Israels återvalde ledare. Givet att rollen existerar kan vi fråga oss om han är rätt person för den och om han, givet hans personliga förutsättningar, spelar den väl. Vi skall därför titta lite på hans personlighet ur det himmelska perspektivet.
Bibis himmel
Med första andetaget präglas man av rådande atmosfär. Och rådande atmosfär präglas av något vi inte kan sätta fingret på annat än på omväg över rådande konstellationer. Hur det nu än går till tycks dessa ge vår grundkaraktär dess drag. Varje människas utstrålning har vissa karaktäristiska drag, Benjamin Netanyahu har sina. Hans personliga atmosfär, hans mikrokosmiska himmel, bär den prägel som den makrokosmiska himlen hade när han drog in sitt första andetag.
Hur såg stjärnhimlen ut den gången — och därmed: hur ser den ut kring honom än idag? Symboliskt framställt, såhär:
Det första som torde slå oss är att alla planeter utom den starkt lysande Jupiter är över hans horisont. Jupiter och norra noden. Det betyder: Han är medveten om alla sina inre egenskaper utom varifrån han får sitt sinne för potentialer och varifrån han får sitt livsmål. Det förblir ett mysterium för honom till sista andetaget. Därefter får han kanske se.
Men inte förr.
Att Jupiter, i karriärinriktade Stenbocken, är under ytan betyder inte att den är overksam. Har någon ett utpräglat sinne för potential så är det Netanyahu. Samma sak med hans känsla av syfte, nordnoden, som står i initiativrika Väduren. Vision och initiativ. Dessa två krafter är snarast utmärkande för honom. Vision i karriären och initiativrikedom som livsmål. Poängen är att de inte är egenskaper han känner att han har anledning att reflektera över. Det i sig ger honom en styrka.
En person med Jupiter på denna position — Tjurens hus i Stenbockens tecken — tenderar att närmast instinktivt nosa upp resurser och att vilja samla på dem. Han är officiellt god för 13 miljoner dollar men få tvivlar på att hans dolda tillgångar är större. Han är givetvis åtalad för fiffel, men har klarat sig. Är man dessutom finansminister, som Netanyahu var under ett par år i början av 2000-talet, så ser man till att även landet man tjänar bunkrar upp. Under denna tid ersattes de gamla, närmast socialistiska idealen med hans mer pragmatiskt sinnade ekonomiska liberalism och massiva utländska investeringar, inte minst amerikanska. Netanyahu har också starka personliga kopplingar till USA från barndomen och senare studieåren i Philadelphia. Han är utbildad arkitekt och har varit verksam som ekonom i den privata sektorn.
Netanyahu har en djup och behaglig, närmast varm klang i rösten. Han kan föra sig men verkar inte direkt mesig för den skull, tvärtom känner man att han är hårdför. Man förstår att han är beväpnad även om man inte direkt ser det. Han själv ser sina vapen, det är detta man ser.
Det behagliga i hans framtoning beror på Venus. Venus hade precis gått upp i öster när han föddes och präglar därför det första intryck man får av hans personlighet. Han verkar elegant, stilig och målmedveten vad man än tror om hans moral. Detta intryck förstärks av att hans jagkänsla, solen, står i Vågens tecken och i Vattumannens hus. Vågens tecken ger honom en air av luftig saklighet och Vattumannens hus förankrar denna saklighet i en lika luftig blick för det samhälleliga perspektivet. Han känns inte trångsynt, vad man än av andra skäl må tycka om hans åsikter.
Det beväpnade i hans framtoning är mer gåtfullt. Delst beror det på den osynlige, stickande Kiron strax ovanför Venus, dels på faktorer han själv ser men som är dolda för hans omvärld. Man skönjer det i en ögonvrå, en mungipa, ett hastigt övergående tonfall eller i en konstpaus, inte mer. Men det är där, och det är starkt. Hans känsla präglas av handlingskraft och hans handlingskraft präglas av omedelbarhet. Sånt som gör omöjligheter möjliga. Exempelvis, nu senast, hans omval. Han kan agera med dunder och brak och han har känsla för strid. Det beror på två snabbkopplingar. Den ena förbinder jagstyrkan (solen) med handlingskraften (Mars) och den andra förbinder känslans intelligens (månen) med talangen för dödande. Detta dödande måste inte, men kan, vara fysiskt. Dödar han något innan det går så långt som till missiler så är han lättad. Helst skall det han inte tycker är bra dö redan på idéstadiet eller åtminstone i diplomatiska förhandlingar. Han har även varit utrikesminister och ingen vet väl hur många angrepp han dödat innan de blev av. Den typen av proaktiv vaksamhet är Israels livsluft. Eller som han brukar säga: Den dag araberna lägger ner sina vapen blir det fred i Mellanöstern, den dag Israel lägger ner sina vapen blir Israel förintat. Vare sig man tycker att Israels förintelse är en bra eller dålig idé kan man nog se sanningen i detta påstående.
Så varför syns bara Netanyahus förmåga till strid och död indirekt? Det beror på att krigiske Mars och dödlige Pluto i bombastiska Lejonet är väster om ekliptikans höjdpunkt. Ekliptikan är alltså solens och de andra planeternas båge i höjden, från jorden sett. Har en planet passerat höjdpunkten, som kallas MC, så upplever omvärlden inte dess egenskaper direkt, utan enbart via andra egenskaper. Mars upplevs via solen och Pluto via månen.
Nu är solen och månen hos Netanyahu så nära varandra att jagkänsla och känslans intelligens i praktiken är ungefär samma sak. Men inte nog med det. Även kommunikationens egen intelligens, den merkantile Merkurius, är såpass nära känslans intelligens att han, irriterande ofta med rätta, svårligen kan föreställa sig att han har fel i sak. Därav hans rätt kaxiga uttryck. Men inte nog ens med det. Som ett osynligt moln av relativitet omsluts både månen och Merkurius av djupens gud Neptunus, vilket ger hans uttryck en karaktär av den där gammaltestamentliga dubbeltydigheten. Menar han allvar med sitt allvar? På vilket sorts allvar skall man ta honom? Det bokstavliga eller det bildliga? Menar han att det är bra att det är bra? Menar han att det är dåligt att det är dåligt? Eller beror allt sånt på något bakomliggande syfte som man får försöka lista ut? Neptunus kan vrida till allt.
Det otänkbaras tänkbarhet
Och som om inte det var nog spelar Uranus in från sitt gömställe i Vågens hus och Kräftans tecken. Vågens hus är solnedgångens hus. Västerrand. Uranus är alla otänkbara tankars fader. Det ligger alltså för Netanyahu att kunna tänka sig det normalt sett otänkbara, speciellt när det gäller reviret. Och reviret, det är utan tvekan Israel. Det snillrika missilförsvaret Iron Dome var kanske inte Netanyahus idé men förverkligades under hans entusiastiska ledning och är helt i hans anda.
En annan viktig källa till självförtroende är en stark resonans mellan sinnet för möjligheter och sinnet för effektivitet. Eller på astrologiska: Trigonen mellan Jupiter och Saturnus. Genom denna resonans kan Netanyahu sålla bort alla ovidkommande infall innan de förefaller intressanta, vilket annars kan vara svårt när man har så mycken mental energi. Hans hjärna går på högvarv och han tar gärna risker — även moraliska risker — men inte för riskernas egen skull, utan för att få igång processer han ser som nödvändiga för Israels överlevnad. Norra noden är hans livsgärnings bogspröt och den står i initiativrika Vädurens tecken i revirkänsliga Kräftans hus. Att ta djärva initiativ för sitt land är hans grej, det är inget han kommer att tröttna på eller känna sig för gammal för. Och nu när han är en bra bit in i profetåldern, som börjar vid 72, kan han göra det med full pondus. Vad det innebär för världen och för Israel återstår att se. För honom själv innebär det nog allt.
The Invincible Killer Team
Mars och Pluto är ett kapitel för sig. I Netanyahus himmel är de i samma bubbla. De är så nära varandra att de är svåra att urskilja. Mars är stridbarheten och Pluto är medvetandet om döden. Och de är båda i Lejonets svulstiga tecken. Men de är i olika hus! Mars är i målmedvetenhetens fokuserade hus (Skyttens hus, nionde huset) och Pluto är i lönndomens lömska hus (Skorpionens hus, åttonde huset). Lönnmord finns definitivt på menyn. Liksom djärva operationer långt bakom fiendens linjer. Hade inte Netanyahu funnits så hade israelerna behövt uppfinna honom.
Nu är detta dödliga radarpar väster om MC, vilket innebär att Netanyahu själv känner av dem på ett direkt sätt, men att hans omvärld bara känner av dem indirekt, via andra resonanser. Vilka då?
Dödsrikets konung Pluto har en trigon till skönhetens Venus som befinner sig precis på den östra himlaranden, alltså i gränssnittet mellan Bibis aura och de han möter. Det behagliga med honom förmedlar det dödliga och därmed den dolda makt som utgår från hans väsen. Pondus.
Men som vi ser på bilden är Pluto inte bara i en harmonisk resonans, en trigon, med den just uppstigande morgonstjärnan, Venus, utan dessutom med något annat, djupt nere under ytan, i Kräftans hus och Vädurens tecken.
Norra noden
Vad är det som lurar där nere? Jo, det är en av den vingliga månbanans vändpunkter. En så kallad nod. Det finns en i söder och en i norr. Detta är den norra noden. Norra noden pekar på ödet. Där den norra noden befinner sig, där är målet för ens livsgärning. Och just Bibis livsgärning står i revirets hus och initiativets tecken. Hela Benjamin Netanyahus liv har alltså handlat om skönhet och död i revirets tjänst genom initiativ. Han var alltså född med detta tema. Hur han förverkligat det beror givetvis inte bara på honom själv, utan på otaliga andra människor, var och en med sitt eget livsöde att förverkliga. Men en sak är säker och det är att Netanyahu på ett eller annat sätt ändå skulle ha kommit att spela en roll för sitt folk och dess land, och att denna roll skulle präglas av en behaglig framtoning och en dödlig kraft.
Denna dödliga kraft, Pluto, verkar tillsammans med kampens maskulina intelligens, Mars. Därför uppfattas Netanyahu av sionisterna som en skön stridsman och av palestinierna och kommunisterna som en farlig fiende. Venus är den synliga, den påtagliga intelligensen. Den gör honom elegant och vältalig, närmast sympatisk. Men Venus är bara det synliga hörnet i en stortrigon med Pluto och nordnoden. Tillsammans utgör dessa tre en rundgång av kraft, där den ena verkar genom den andra:
Som vi ser är Venus inte ensam i öster. Strax ovanför den gröna intelligensen Venus finns den osynlige Kiron, som ger den veneriska skönheten ett sting av smärta. Elegansen är vass. Bibi kan såra med hot och sarkasmer i både blick och ord. Mars och Venus är det maskulina och det feminina. Venus har Kiron, Mars har Pluto. Eller på en någorlunda normal svenska: Bibis feminina sida har klös. Klor. Hans maskulina sida har pistol. Och dessa två sidor är helt överens.
Inte bara är de överens med varandra, de är båda överens med själva livsmålet. Och det är denna trefaldiga överensstämmelse som är den stortrigon av tur vi ser på bilden.
Trefaldig tur
Tur. Bibi har tur. En stortrigon betyder tur. Visst kan det finnas andra aspekter som överröstar turen, men turen är ändå alltid där. Och tur har en trefaldig innebörd. Tur innebär att man är på tur, alltså att man inte stagnerar, att man är på äventyr. Tur innebär även att man står på tur, alltså att det är ens tur att komma fram, komma till tals, träda in på scenen i livets teater. Slutligen innebär tur det vi vanligen menar med tur, alltså det man förr kallade gudomlig nåd eller oförtjänt merit. Eller som man säger nuförtiden: bra karma.
Detta lyckohjul av trefaldig tur är dessutom förstärkt genom ett kluster av intelligenser i Vågens tecken. Detta kluster förbinder Mars och Venus med solen och Neptunus via något svaga men blixtsnabba sextiler:
Sextiler är snabbare än samvetet. Låt oss titta lite närmare på dem.
Vi ser att en sextil förbinder Kiron med Merkurius. Det är därför Bibis ord kan svida så. Sextilen blixtrar till, inte för att han visar ånger efteråt, men han hinner inte överväga. En annan sextil förbinder på motsvarande sätt Pluto med månen. Den ger honom framförallt en skarp blick för den psykologiska dynamiken under ytan. Han tenderar att märka vem det är som egentligen drar i trådarna, oavsett de formella maktstrukturerna. Han har en blick för själva trådarna. Och hur man kan klippa av dem, alltså en känsla för hur man avslutar makt. Liv. Det må vara allt från livet i förbindelser och relationer till konflikters liv eller rentav människoliv. Han har avslutat några personligen, i egenskap av soldat.
Mars har en sextil med solen. Det gör honom till en äkta krigarsjäl. När han strider är han i sitt esse. Och när han är i sitt esse är han stridbar. Och Venus? Venus har den mest intressanta av alla dessa intressanta sextiler. Den går inte bara till den känslovändande eller metakännande Neptunus (“det känns bra att det känns dåligt” etc), utan därigenom även till sydnoden. Sydnoden, i motsats till nordnoden, är en välbekant och trygg plats, var den än är belägen. I Netanyahus fall är den belägen precis på samma ställe som Neptunus. Bibi är alltså trygg med otrygghet. Han räds inte rädsla och skäms inte för skam. Det om något gör honom farlig, inte orädd — eller ens skamlös — men just farlig, eftersom en sådan människa inte är speciellt lätt att kontrollera. Egentligen omöjlig. Det är bara att hoppas att han vill väl. Och än mer: att hans uppfattning om gott och ont råkar sammanfalla med den vedertagna. Han kan ljuga så han tror sig själv, om det är det han vill. Men han kan även se det rättvisa i det orättvisa på fullt allvar, utan att ljuga. Även rättskänslan är ju en känsla. Och denna flytande känsla är något Netanyahu känner sig hemma i. Det är jobbigt. Bara inte för honom själv. Han kommer undan med sin charm, skulle man kunna säga. Han har stil, avspänd elegans. Det är sextilen mellan Venus och Neptunus i ett nötskal. När Neptunus är precis på sydnoden.
Håll nu i minnet att allt öster om MC — vänster i bilden — är egenskaper som andra människor kan känna av, och att allt väster om MC är egenskaper som man själv vet med sig om att ha, men som andra inte utan vidare uppfattar. Därför blickar porträtten i dessa horoskop alltid något åt vänster.
Men ytterligare ett par aspekter, ett par trigoner med visionära Jupiter, måste beaktas för att vi skall förstå hur Benjamin Netanyahu förstår sig själv på en viktig punkt. Det är trigonen mellan Jupiter och MC samt trigonen Jupiter och Saturnus. Den gemensamma nämnaren är Jupiter, förutseendets intelligens. Jupiter är sinnet för det kommande och sinnet för det möjliga. Det joviala sinnet. Hur man på ett intelligent sätt räknar in det potentiella och inte bara det faktiska. Detta sinne är alltså, i hans fall, kopplat till både effektivitetens kärva sinne, Saturnus, och till MC, som är den utkikspunkt varifrån man både kan se ut över sin omvärld och se in i sin inre värld samtidigt, som den romerska guden med två ansikten, Janus.
Det är från MC man ser vad man passar till här i världen. Och denna viktiga punkt har alltså en trigon, en harmonisk resonans, med sinnet för potentialer, alltså Jupiter, i ambitionens tecken, Stenbocken, i praktiskt sinnade Oxens hus: Hus 2. Detta gör Netanyahus karriär ganska självklar. Han velar inte. Och han är som typ ingen sökare. Han ser redan. Hans strävan är att nå målet, inte att hitta det. Därtill kan kan hålla fokus, trots sitt vakna och associativa intellekt, men det beror inte på MC, det beror på den nyktert svala Saturnus. Tukten. Som effektivt och osentimentalt skär bort och skärmar av allt irrelevant, hur lockande eller hotfullt det än ser ut att vara. Det är kalla kalkyler bakom varje risktagande. Se på utsnittet här bara:
De svåra aspekterna
Nu har vi tittat på alla viktiga aspekter i det som gör Bibis liv lätt. Men det finns lika många aspekter som gör det tungt. Dessa är av hävd markerat i rött. Låt oss kasta en blick på dem och se om någon av dem sticker ut:
En klar blick för det himmelska förutsätter en känsla utan känslor, en sorts skolad naivitet, eller som zenbuddhisterna säger: Beginner’s Mind. Med denna blick ser vi rörelsen och formen samtidigt. Rör vi oss uppåt, från nordnoden, ser vi då en samlande form, en sorts pil. Och rör vi oss med blicken neråt från sydnoden så ser vi hur rörelsen vidgar sig, sprider sig som en solfjäder. Men linjerna är markerade i rött, vilket innebär: dessa resonanser är olika nyanser av ofrånkomligt motstånd.
Ett ofrånkomligt motstånd uppfattas inte alltid som ett problem. Är vi inte direkt tjocka eller utmattade så känner vi sällan av vår kroppsvikt, trots att gravitationen utgör ett motstånd. För att det är ofrånkomligt, permanent och en del av den jag är. Likadant är det på ett mentalt plan. Olika former av intelligens kan motverka varandra. Det kan göra oss trubbigare, förstås, men faktiskt även vassare. Smartare. Av samma skäl som ett permanent fysiskt motstånd kan göra oss mer muskulösa. Benjamin Netanyahus karta av mentala motstånd ser ut som en solfjäder eller en pil, beroende på om man ser det från sydnoden eller från nordnoden. Från sydnodens trygga hörna vidgas motståndet, från nordnodens hettade frontlinje smalnar det till en spets.
Det är vad en skolat naiv blick kan se. En pil och en kvast. Vad ser en mer initierad blick då? En påfallande sak är att nordnod och sydnod tycks ha en markerad opposition. Det är lite konstigt, de är ju per definition alltid i opposition. Markeringen beror alltså inte på den. Den beror på att sydnoden är i konjunktion med den gäckande havsgudens trippade kraft: Neptunus! Vad vi ser är alltså att denna kraft inte bara är en del av Bibis ringhörna, den är även i konstant opposition till hans destination i detta liv.
Vad innebär detta i praktiken? Jo, att Benjamin Netanyahu inte alls är speciellt trendkänslig. Han struntar i vad som för närvarande anses vara politiskt korrekt. Frågan är om han ens uppfattar det. Populist är han alltså inte, i alla fall inte i den meningen. Han vänder inte kappan efter vinden. Hellre då fälla ner visiret och vara motvalls. Dåligt är bra och i motvind kan man kryssa. Det kan rentav gå snabbare än medvind. Och man kan bli mer intuitiv, eftersom man lever utanför flockens bekvämlighetsbubbla. Trendkänslighet är direkt hämmande för det intuitiva sinnelaget. Erfarenhet av väpnad strid på liv och död gynnar däremot intuitionen.
Dessutom är nordnoden i opposition till månen. En sådan opposition medför nästan alltid någon typ av tidigt känslotrassel med modern. Inte så att de måste vara osams, men så att det känslomässiga bandet till mamma skymmer sikten för vad man har att göra med sitt liv. Om man låter sig påverkas. Vilket innebär att man kan behöva distansera sig känslomässigt från sin mor för att kunna se och känna sin livsuppgift. Och när ens emotionella intelligens är så mångbottnad som hos Netanyahu, med den neptuniska närvaron som fond till månen, så syns inte alltid dessa problem, eller de ser inte ut som problem. Neptunus kan lätt se problem som lösningar. I stället för att bli personlig och slösa bort emotionell energi på gräl med mamma kan Bibi överföra problematiken till politiken och kasta sig över uppgiften att förhålla sig till varenda Jewish Mother som någonsin styrt sina söner och deras familjer med sina känslor, vilket utgör en djupt känd faktor — och en evig källa till skämt — i all judisk kultur. Sorgen i relation till modern kan förädlas till moderlig omsorg för hela folket.
I ljuset av denna dynamik kan vi så kisa lite och kika extra på dessa dissonanser. Hur kommer Bibi på kant med sitt liv? Såhär:
Jovial opponent
Låt oss nu se på de återstående problemen, de tre dubbla kvadraturerna. Vi börjar med den han inte själv ser, eftersom Jupiter är under horisonten. Jupiter, sinnet för det möjliga, är alltså i opposition till sol-mån-konjunktionen.
Solen, känslan av det egna jaget, och månen, den känslomässiga intelligensen är alltså mer eller mindre samma sak för Netanyahu, och denna sak störs hela tiden av nya bra idéer, nya framtidsvisioner, nya fantasier och föraningar. Men så har det alltid varit för honom, det är inget han inte väntar sig och inte kan leva med. Tvärtom. Just detta att ständigt störas håller hans intellekt vaket. Han är ständigt beredd på det oväntade. Inte förberedd (det går ju inte) men desto mer beredd.
Dessutom är den joviala kraft som Jupiter ger honom på kant med hans myshörna, sydnoden. Bibi tycker inte nödvändigtvis att det är mysigt att mysa. Han har det mysigare när han strider och lider och arbetar och är i farten, än när han myser i soffan.
Uranisk opponent
Uranus är en konstig himlakropp. En isjätte. Med en än konstigare aura. Uranus är en himlakropp med en himlasjäl som liksom täcker för vanliga tankar och gör dem otänkbara. De uppenbara lösningarna, de uppenbara slutsatserna och de uppenbara omdömena är inte alls självklara när Uranus bestrålar dem med sitt osynlighetsljus. Så det mänskliga i oss, vår fria uppmärksamhet, hittar eller hittar på andra och mer kreativa tolkningar. På så sätt har Uranus fått namn om sig att bibringa nytänkande. Egentligen är det fel. Det är inte Uranus som bibringar de nya tankarna, det är människan själv, när Uranus gör de givna tankarna otänkbara. I Netanyahus fall backar Uranus. Det är inte så ovanligt. Dess verkan, i Kräftans territoriella tecken, blir så mer utsmetad, inte lika punktuell, och nytänkandet blir inte fullt lika revolutionärt. I Netanyahus fall ledde det dock till ganska omvälvande ekonomiska reformer i Israel — dock inom ramarna för det begripliga och internationellt sett acceptabla.
På ett personligt plan dämpar Uranus hans syn på tvåsamhetens helgd och han har haft flera älskarinnor under alla tre äktenskap. En av dem, Fleur Cates, blev till och med hans andra fru. Hon var en ickejudisk brittisk student som blev hans älskarinna när hans första fru, Miriam, var havande med deras dotter. Han var otrogen även mot Fleur ganska omgående men äktenskapet höll tre år till. Fleur, som förblev barnlös, visste ju vad hon gav sig in på. Därefter gifte han sig en tredje gång, nu med en krigspsykolog, den tappert toleranta Sara. De har två söner och utstrålar alltid en stark värme för varandra — även om det finns anledning att tro på de rykten om olika älskarinnor som även nu florerar.
Uranus ställer alltså till det för Netanyahu. Men triggar honom som sagt även att komma upp med kreativa lösningar både i karriär (MC) och kommunikation (Merkurius). När han i direktsändning konfronterades med en otrohetsaffär blåljög han utan att tveka om en sammansvärjning för att kompromettera hans trovärdighet och hindra hans viktiga politiska gärning. Han gav även media skarp kritik för att rota i politikers privatliv istället för att kritiskt granska deras politiska gärning. På något sätt tycks han ha blivit förlåten. Se de knepiga kvadraturerna:
Saturnus på kant
Den saturniska kylans intelligens och den veneriska värmens intelligens är så olika. Båda två är närvarande i varje människa. Båda två fyller en viktig funktion. Hur de förhåller sig till varandra i en människa kan man se på den vinkel i vilken Saturnus och Venus stod till varandra när hon drog sitt första andetag. Så märkvärdigt är förhållandet mellan själ och värld. Det är kanske trevligast att leva om dessa två håller sig på behörigt avstånd från varandra. Men är avståndet nittio grader från jorden sett så är det plötsligt inte långt längre, utan en kvadratur. De resonerar mot varandra, men på ett sätt som skaver. Hos Bibi skaver kylan mot värmen. Något strävt kommer fram i nära relationer. Det måste inte uttrycka sig som strävhet, det sträva kan maskera sig men framstår då istället som opålitlighet. Det är den Sara har lärt sig leva med. Det kommer inte naturligt till Bibi hur man hanterar intimitet och den moraliskt känsliga förtrolighet som det innebär med ett kärleksförhållande. Och eftersom Saturnus är väster om MC syns inte detta utåt. Han framstår som pålitligare och smidigare än han är. Visualiserad ser dynamiken ut såhär:
Venus behagfulla värme har redan ett sting av något svidande i form av Kiron. Det kan vara tilldragande eller iallafall fascinerande. Inte minst för att själva fonden är Skyttens eldiga tecken. Det första man märker med Bibi är att han vill något. Oavsett vad. Det kanske inte ens går att artikulera vad det är han vill, men att han vill något ligger alltså i själva hans framtoning. Han har en sådan personlighet. Sympatisk, med sting och målmedvetenhet. Men så döljer det sig något i denna sympati som är mindre angenämt. Något kallt och beräknande, som man inte riktigt får grepp om. Det är Saturnus, från sin dolda plats bakom MC/IC-linjens osynliga brandvägg, mot en fond av jungfrulig omsorg.
Jungfrulig omsorg kan ju låta vackert men tar inga personliga hänsyn. Det är saklig omsorg. Allt personligt kan därigenom få en instrumentell karaktär. Betyder man något för Bibi så är det för att man är användbar. När man har fyllt sin funktion så är man betydelselös eller värre. Onödig och ivägen. Det är ett problem. Lyckligtvis är en hängiven hustru något ytterst användbart för en man med en mission som landsfader. Och möjligen profet. Han kommer att se till att hon orkar stå pall för hans kanske oundvikliga eskapader. Och även Sara har ett rätt rymligt samvete, men det är en annan, om än angränsande, historia. Naiv är hon iallafall inte.
72
Profet, ja. Hur var det med den där profetåldern? Benjamin Netanyahu har ju uppnått sina 72 år, är till och med 73, och har skrivit sin självbiografiska bok Bibi. Kommer hans närmast trumplika självuppfattning, hans historik av fiffel och felsteg, eller rentav hans bländande hjältegloria, att överrösta hans vishet? Boken Bibi är självutlämnande och full av fart. Hela han är en sorts vältalig framfart. Det blir lätt så med Skytten på AC. Och i intervjuer på sistone får han allt oftare frågor om personlig utveckling och mognad, den typ av frågor som självhjälpsgurus och vishetslärare gärna besvarar.
Så vad är det med 72? Kan man förstå denna tidsrymd ur ett kosmiskt perspektiv? Är det något speciellt som inträffar efter 72 år, exempelvis återkomsten av en planet eller en konstellation till sitt utgångsläge i födelsehoroskopet? Sådant kan vara betydelsefullt, exempelvis kan man se händelser av biografiskt betydelsefull karaktär vid månens knutpunkter, som har en intervall på mellan 18 och 19 år, och på Jupiters cykler på 12 år. Men 72, vad händer där?
Det som händer är att hela solsystemet har vridits en grad på 72 år. Det kallas precessionen. Redan Platon och de gamla grekerna räknade på det. När solsystemet har vridit sig ett helt varv har det gått ett så kallat platoniskt världsår. Platon själv kallar det ett perfekt år. Detta år beräknades av Hipparchus och Ptolemaeus till att bestå av 25 920 vanliga år, vilket bekräftades av Newton (idag menar astronomer att cykeln är marginellt kortare, ca 25 800 år). En “världsmånad”, alltså en tolftedels världsår, skulle därmed utgöra 2 160 år, eller en “kulturperiod”. En trettiondel av en sådan världsmånad är alltså en världsdag. Och den är 72 år. Har man levt 72 år så har man alltså tillryggalagt en hel världsdag. Och när man har gjort det, säger denna tradition, så är man fri att berätta. Man står utanför sin tid, man får del av det som döljs i det tidlösas sfär.
Åt spekulationer som dessa må man småle, men det gäller hela astrologin. Och inga småleenden i världen har lyckats förklara den märkliga precision med vilken en rätt avläst himmel kan berätta om en människas liv, själ och öde. En smula ödmjukhet är därför både mer klädsamt och mer vetenskapligt än ett småleende, hur lockande det än är att, med Dickens Uncle Scrooge om julaftons magi, fnysa ett Bah, humbug!
Vi känner alla 72-åringar som inte är det minsta profetiska eller ens speciellt kloka. Men vördnad för ålderdom och sinne för vishet går hand i hand. Ofta är det först inför denna vördnad som visheten framträder. Vishet tvingar sig inte på. Det vore inte vist.
Har man detta med sig så kan man kanske bemöta sina 72-åringar i en annan anda. Hur många profeter kan inte ha försmäktat i en social misär av arrogant “vetenskaplighet”, framhävandet av karaktärsbrister och gamla synder samt en geriatrisk ömkan inför kroppslig skröplighet!
Här är det frestande att ånga på om hur många Beethovar vi aborterar och hur många Mozarter vi andligen stympar i faderlösa hushåll och i skolor med plåtskåp och hörselkåpor, men det skulle föra oss för långt från ämnet. Låt det dock vara en fond, en klangbotten, för en djupare förståelse av den sionistiska krigare och statsman som av kollegor och konkurrenter, släkt och vänner, vapenbröder och älskarinnor, beundrare och dödsfiender kallas Bibi.
Prenumerera för 99 kr/mån!