FEJKORGASM gjorde ”När Harry mötte Sally” till succé –  när Harry möter Meghan satsas istället på FEJKLIDANDE i serien om paret som säger de vill vara ifred men gör allt för att synas – blek berättelse ska få oss tro ”svart” Markle är drabbad av rasism

Först tror jag att jag hamnat i fel program eftersom jag verkar betrakta en arbetsplatsdokumentär om hur det är att vara ledsagare till någon med mentala funktionshinder. Men innan jag hinner börja knappa på kanalväljaren inser jag att det är rätt program; det är Netflix serie om prins Harry och Meghan Markle.

Men Harry verkar verkligen inte riktigt veta hur han ska gå, sitta eller stå om inte Meghan håller honom i handen, i armen eller puttar honom framåt med en hand i hans korsrygg. Vem hade den uppgiften innan Harry mötte Meghan? Eller satt han bara på pojkrummet i något utkylt slott och försökte lista ut hur man öppnar dörren inifrån?

Intervjuerna med de två visar på samma beteende hos Harry, han har svårt att veta hur han ska göra och föra sig. Han svarar inte på en enda fråga utan att först titta på Meghan. Men det är alltid mest hon som pratar, medan Harry instämmande mumlar och nickar med huvudet.

I det första avsnittet får vi se bilder av Harry som mycket liten, och han verkar ha haft större förståndsgåvor och bättre motorik när han var barn. Verkar kunna gå och springa utan att någon håller honom i handen.

Vad hände?

Uppväxten hände, och med tanke på i vilken dysfunktionell familj den utspelade sig i kanske vi inte ska förvånas över Harrys förvirrade, och försagda uppträdande. Han berättar att han aldrig förstod riktigt vad han var en del av, och vad som förväntades av honom. Måste vara en befrielse för honom att nu vara uppstyrd av Meghans lilla, men mycket fasta hand.

I första avsnittet får vi veta mycket om hur jobbigt och nedbrytande Harry tyckte det var att under barn- och ungdomen alltid vara följd av fotografer. Han tycker inte om att stå i centrum och att uppmärksammas. Samma sak har Meghan sagt i mängder av andra sammanhang.

Så man måste fråga sig varför de nu samarbetat med Netflix om en serie om sig själva? Varför har Harry nyss gett ut en bok om sitt liv och sina upplevelser. Varför syns paret varje vecka på premiärer, galor och kändisfester?

”Vi vill vara ifred”?

Visst. Varsågod. Problemet är att Harry och Meghan inte låter oss vara ifred.

De är i full färd med att bli rika genom att sälja sin historia – och sig själva som varumärken. Meghan verkar också satsa på en politisk karriär.

Och då gäller det att framstå som typexempel på vad en man och kvinna ska vara i dag. Mannen ska vara lite försagd, gärna ha en framtoning av björnunge som vaknat ur idé: ”Var är jag, vem är jag, vad händer nu?” Harrys klena skägg och rörelsemönster förstärker den framtoningen.

Kvinnan ska vara målmedveten, stark och pådrivande. Kräva sin rätt  – och kompensation –  för alla oförätter kvinnosläktet fått genomlida. Och i Meghans fall kör hon också hårt med att hon delvis är svart (vilket är väldigt svårt att se, till och med alla de gånger hon klär sig helt i vitt för att understryka hur oskuldsfull hon är).

I seriens andra avsnitt handlar det mycket om Meghans uppväxt, och hur tufft det var att vara ”svart” – enda ordentliga exemplet är att någon påstås ha skrikit n-ordet till Meghans mamma när de ska köra ut från en parkeringsplats. Sedan glider det hela över på engelska tidningars bevakning av paret när deras förhållande blivit känt. Både Harry och Meghan jämrar sig över det som skrivs om Meghans bakgrund, och alla fotografer som börjar jaga henne. Harry är upprörd, klagar medan han äter sin frukostböckling på Buckingham Palace – men får då veta av de andra männen i kungafamiljen och dess närhet att: ”Jajajajaja, så där var och är det för min fru eller trolovade också”. Harry blir än mer upprörd och utbrister: ”Men förstår ni inte! I det här fallet finns det en rasfaktor också!”.

Här ser vi hur Meghan – och Harry – använder sig av och utvecklar en strategi som blivit alltmer vanlig. Människor påstår saker, och utför handlingar – och när de får kritik tillbakavisar de kritiken med argumentet att de får mothugg bara för att de har en annan hudfärg, eller religion. Man skaffar sig en privilegierad ställning genom att säga att man tillhör en opriviligierad grupp.

I avsnitt tre vandrar Meghan runt i tillvaron, ständigt iförd en ny designerdress för sisådär 50 000 kronor, och rasslande med juvelerna talar hon om rasism, vaccin och feminism. Och vi möter en hustränad Harry som berättar att Meghan fått honom att förstå hur hans uppfostran och bakgrund gjort honom fördomsfull och rasistisk och hur han nu kämpar varje dag för att bli en bättre och mer medveten människa (kanske är det därför han gör ett så utmattat utryck? Den kampen tar på krafterna.)

Meghans tvingas också kämpa med en ny uppgift – vi får veta hur slitigt det är att färgkoordinera sin klädsel när hon ska umgås med resten av kungafamiljen. Hon får inte bära samma färg som drottningen eller någon av de äldre medlemmarna av familjen. Vi får väl anta att det också är ett utslag av rasism.

I de kommande avsnitten – som inte ligger ute än – kommer vi att få följa Harrys och Meghans flykt till USA, berättelsen numera är att flykten berodde på rasismen i kungahuset och medias förföljelse (som också ska ses som en följd av rasism).

I avsnitt två och tre grundläggs den berättelsen med hjälp av att inklippta experter får förklara för oss lite om hur slavhandel formade brittisk kultur (konkret exempel som ges: prinsessan Michael av York bär en brosch från 1700-talet som föreställer en afrikan).

Men trots allt ger oss slutet på avsnitt tre en bättre bild av vad som egentligen drabbade Meghan när brittiska tidningar började skriva om henne. Det handlade mest om hennes sedan länge från familjen förlupna far, en ansvarslös, halvalkoholiserad figur som säljer arrangerade bilder till tabloiderna.

Men så har brittiska tabloider alltid varit. De skonar ingen. Du må vara hertig eller minister; finns det bilder på bordellbesök, brutalfylla, slagsmål, galna släktingar – ja, då publicerar man.

Men i den här serien blir det en fråga om rasism, men så måste historien berättas – annars kan inte Meghan stå i centrum, och annars kan hon inte framstå som ett offer.

För övrigt undrar jag vad en psykoanalytiker skulle göra av att Meghan i serien väldigt ofta ses kopiera prinsessan Dianas kläder och stil. Vad rör sig i huvudet på Dianas son Harry egentligen?

I vilket fall – bråk i det brittiska kungahuset var mer mustiga förr. Henrik VIII lät halshugga Anne Boleyn för att hon varit otrogen, och inte bara haft en älskare utan åtminstone fem – däribland hennes egen bror. Det som verkade uppröra de dåtida känslorna mest var att Anne låtit sig lägras av en lutspelare. Lite grann som om Silvia skulle haft en affär med Christer Sjögren. Vid hoven i Europa diskuterades vad som sades ha framkommit i förhören med de fängslade älskarna. En av dem hade tydligen ingående beskrivit vilka samlagsställningar Anne gillade, och vilka han själv föredrog. Jag blir lite imponerad av detta. Han hade torterats under förhören. Tänk er själva – att medan man plågas med glödgade järn och tänger klara av att beskriva vilka positioner man tycker är bäst. Själv skulle man väl klara av att skrika: ”Stopp! Sluta! Jag erkänner – vad ni än säger att jag gjort!. Men den här killen klarade av att berätta om ställningar som ”Plogen”, ”Grodan” och ”Stjärnan”.

Hård grabb på mer än ett sätt.

Då känns ju skvallret om nutida brittiska kungligheter lite mesig; Charles III som ville vara en tampong, hertiginnan av York som ville få sina tår sugna. Fast så har vi förstås prins Andrew. Det vore inte intressant om han slogs i järn och släpades till Towern för lite tortyr – tänk allt vi skulle få veta om vilka som var på Jeffrey Epsteins fester och orgier.