“Matchen stod och vägde i 37 sekunder”, skrev någon lustigkurre till journalist (eller eventuellt “sa”) i ett matchreferat av Tre kronor mot Tjeckoslovakien under en VM-turnering, på sjuttiotalet (då hade, efter 37 sekunder, tjeckerna gjort 1–0 och vann sedermera matchen med 4–1).

Matchen mellan Brasilien och Sydkorea i VM stod inte heller och vägde särskilt länge, målandet började efter cirka sju minuter, när halva det koreanska försvaret först “skenade” och jagade Richarlison ner mot kortlinjen, varpå dennes inlägg gick till en helt friställd Vinicius Junior, på andra sidan.

Junior var kylig och bredsidade in bollen, högt.

Snart kom 2–0, på straff, av Neymar. Den var också kylig. Alldeles före situationen som ledde till straffen, hade Neymar drivit bollen ner mot kortlinjen i en soloräd. Det var visserligen inte den räden som föranledde straffen, men räden gjorde kanske att både Sydkorea och resten av världen, insåg att läkarna hade utfört ett mirakel med Neymars “fotbollsfot” (alltså att foten liknade en fotboll och inte var lämplig att spela med) och att han nu var sin vanliga gamla trollkarl igen, dessutom med eld i baken (och ringar i öronen och färg i håret, men är man trollkarl så kan man inte se ut hur som helst).

3–0 kom också snart (allt kom “snart” i den här matchen), det gjordes av en annan trollkarl, nämligen Richarlison. Det fanns överhuvudtaget “ingen plats” i straffområdet att spela på i den sekvensen, sydkoreaner, sydkoreaner, sydkoreaner överallt. Men några brasilianare fanns där också, bland annat nämnde Richarlison, som jonglerade med bollen på huvudet, vände bakochfram på sig själv, väggspelade med en gul kamrat, fick tillbaka bollen och bredsidade in bollen, den här gången lågt, bakom koreanska målvakten.

Nu applåderade publiken, även sydkoreanerna (hur dum får man vara, men det här är ett artigt folk, ska ni veta?)

I 35:e minuten rushade Vinicius Junior på vänsterkanten, styrkt av sitt fina 1–0-mål, i en “tre mot fyra-situation” och stannade med bollen inte långt ifrån kortlinjen. Ingen korean tycktes vilja gå på honom, samtidigt hade de hunnit upp honom, varför det första “måltillfället” hade runnit ut i sanden. Då slog brasilianaren ett inlägg inåt bakåt till en framrusande Lucas Paqueta, som dundrade in 4–0. En liten repris på Carlos Albertos 4–1-mål på Italien i VM 1970. Fast de får ändå öva lite till för att komma upp i den klassen.

Men att slå den passningen var det enda rimliga beslutet att ta i den situationen, om syftet var att göra mål. Dessutom slogs den med en höger yttersida av fotbollsskon, vilket, från stillastående läge, var ett konstverk.

Efter denna Juniors uppvisning med tio minuter kvar av första halvlek, blir man som åskådare lite matt av att en halvtimme senare, när matchen sedan länge är avgjord, åhöra TV4:s Hanna Marklunds kommentar om Vinicius Juniors då utförda byte, att han inte hade kommit upp i normal standard (eller “kommit fram”, “kommit upp” eller vad tusan sa hon egentligen?)

Vad ska 21-åringen göra för att behaga Marklund, böja skedar som Uri Geller? Gillar hon inte trollkarlar?

Att byta ut Vinicius Junior, och en hel rad andra spelare, bland annat Neymar, kan också ha varit klokt, eftersom de allra bästa trollkarlarna kan behövas i matcher längre fram, i Brasiliens fall väntar Kroatien på fredag klockan 16:00, svensk tid.

Sydkorea ska inte skämmas för sin insats, de gjorde bland annat ett drömmål genom Paik Seung-ho i den 76:e minuten (matchen slutade 4–1).

De koreanska supportrarna fick glädjefnatt och minsann, fick inte också de vita shejkerna det också, det zoomades in ett par, som satt bakom Brasiliens mål och skrek ikapp med koreanerna?

De kanske inte riktigt greppade att det skulle bli knepigt att “göra en Sverige”, nämligen vända 0–4 till 4–4, mot ett sådant här motstånd. Eller också är förklaringen till de glada minerna, att de hade fått syn på Ivana Knoll?

Notera:

Roy Keane irriterar sig på brasseelvans fågeldans vid såväl 1-, som 2- och 3- och 4–0. Vid något av målen deltog även tränaren Tite, inbjuden av Richarlison (påstod Tite själv och det är ju oartigt att nobba en dans).

Dans utfördes av brassarna också före inledningsmatchen mot Serbien, där laget, anförda av Neymar och hans kamera, till sambatoner, inträdde omklädningsrummet.

Tycker inte Keane att just den dansen, brasseentrén till matchen, ändå är ett ljus i höstmörkret?

Den piggar upp jämfört med de fotbollslag, på landslags- och klubbnivå, som går ur spelarbussen inför match, utan att dansa alls, och istället har hörsnäckor i örat.

Att “hörsnäckespelarna” verkligen är förebilder och idoler i samhället, blir tydligt när man handlar på Hemköp, har bråttom men fastnar i en gång, på grund av att några kunder står där och proppar igen vägen, eftersom de egentligen är på Hemköp för att titta på film, inte för att göra matinköp (men de behöver ju förresten inte dansa samba i affären heller. Poängen är: gå inte i vägen för mig, jag ska hem).

Johan Linder