På vintern vill nog de flesta sitta hemma och dricka glögg, några modiga kanske åker skidor eller skridskor. Jägaren däremot kan fara långt ut till skogs eller upp i fjällen för sin jakt.

Det kan variera vad man jagar beroende på vart i landet man är, men det jag har erfarenhet av är den så kallade toppfågeljakten på skogshöns och fjällripan. Namnet kommer från att skogshöns, exempelvis tjädern, kurar ihop sig i talltopparna på de kallaste dagarna.

Tjädern äter granbarr på vintern och man finner den företrädesvis i äldre skog, men ibland sitter den och glor på en längst med skogsbilvägarna. Den behöver nämligen grus för matsmältningen.

När man sitter i bilen längs med skogsbilvägen kan tjädern vara rent av kaxig och åtminstone helt ignorera bilen och jägarna därinne. Självklart är fågeln borta när man kommer tillbaka för att jaga den då den är väldigt skygg. Själv misstänker jag att den är smart och bara jävlas med jägarna.

Vi svenskar har jagat tjäder sedan åtminstone medeltiden, men benrester har hittats i boplatser från stenåldern. En vacker tjädertupp kan räknas som en av de mer åtråvärda jakttroféerna.

Det finns fortfarande en del skrönor man kan höra om den skygga tjädern, att exempelvis skogsrået bytt skepnad till en tjäder varpå tjädern blivit oskjutbar. En ursäkt jag använt fler än en gång när den flugit iväg långt innan jag kommit till skott.

Det är teoretiskt enklare med toppfågeljakt än den tidigare på året med hagelgevär. Skotthållen kan bli längre då man upptäcker siluetten av tjäder tidigare med kikare där den sitter uppe i trädet.

Dock blir det en vansklig kulbana då man skjuter i vinkel uppåt. Jag själv har alltid sett till så det funnits kulfång i direkt anslutning till skottets vinkel, jägaren måste kunna ansvara för kulans hela flyktväg vilket blir svårt om den kan fara flera kilometer bortom målet.

Detta gör så att även om man lyckas upptäcka fågeln så kan det vara komplicerat att finna rätt plats att ta skottet från.

Sist jag jagade toppfågel så kröp temperaturen ned till minus 30, snön låg meterdjup och komforten rent allmänt var låg. Det utspelade sig i Tornedalen och jag vill minnas att jaktstugan vi tog tillflykt i aldrig blev varmare än minus 3, oavsett hur mycket vi eldade. Vilket ändå kändes varmt under förutsättningarna.

För den som tänker sig att jaga på detta sätt rekommenderas väl utprövad utrustning för förhållandena. Vad gäller vapen använder jag själv en CG 1900 cylinderrepeter kamrad i 6.5×55 för ändamålet. Den gör jobbet lätt att skjuta en tjäder med på alla praktiska jaktavstånd. Som skjutstöd föredrar jag en Primos Triggerstick generation 3. Den gör även jobbet som snödjupsmätare, vandringspinne, kamerastativ, tamburmajor med mera.

Ripjakten till fjälls kräver än mer förberedelse. Att hyra en stuga i fjällen i anslutning till jaktområdet kan jag rekommendera. Gärna med bastu.

Den jakt jag utfört har inneburit att skida upp för ett fjäll dit fjällripan håller hus. För ändamålet har jag en halvautomatisk Ruger 1022 i kaliber 22LR, jag har bara diopter som riktmedel då skjutavstånd är max 50 meter. Varianten jag har går att bryta isär i två delar och går lätt ned i ryggsäcken.

Väl uppe på fjället så gäller det att hitta en fjällripa. De kan ofta finnas sittande på en sten och ta det lugnt, de är inte överdrivet skygga trots bristen på vegetation. En 22:a tar du den lätt med.

Tricket är att träffa den med genomfrusna fingrar.

Rent generellt är vinterjakt magiskt.

Det är helt enkelt otroligt vackert i naturen på vintern. Kylan gör sitt och ger det hela ett utomjordiskt intryck när alla lager av kläder ger känslan av att tulta runt i en rymddräkt på en främmande iskristallplanet. Ens andedräkt fryser till is i skägget och all exponerad hud blir röd och iskall omgående.

Den händige tar med fördel med sig en lämplig spade och gräver sig ned till marknivå, lägger en renskinnsfäll över en stol av snö och grillar falukorv över glöden från en falnad eld.

Hela konceptet är en blandning av umbärande i vacker vildmark och kanske, om man har tur, en lyckad jakt.

Helt klart är att det blir vad man gör det till och är man förberedd så är det som sagt magiskt!

Oavsett vad termometern säger.

Morgonpostens kolumnist för jakt och sportskytte.