KAN DE STOPPA KÖNSTORTYREN? Utbildning i Gävle ska hindra föräldrar från att omskära sina flickor, ingreppet som kan ge livslånga plågor är 2000-årig tradition – men kan ord utplåna seden och visa sig mäktigare än kniven som skär sönder barnens underliv?

2015 uppskattades antalet könsstympade i Sverige till 38 000, varav 7 000 var under 18 år. Hur många det är i dag vet man inte, men det är förmodligen fler.

Enligt Unicef könsstympas omkring 3,9 miljoner flickor om året runt om i världen.

– Könsstympningen medikaliseras. Det betyder också att man utför det på kliniker utomlands, och man gör den här faraoniska könsstympningen. Man tar bort och syr ihop.

Ibland kan barnmorskan Anne-Maj Westlund på Sätra familjecentral använda ordet omskärelse för att kunna närma sig den hon pratar med. Men det handlar om könsstympning, menar hon, och definitivt inte om några operationer.

För den som läser nyheterna framträder inte stadsdelen Sätra som Gävles största idyll. Det handlar ofta om mord, skjutningar, kidnappningar och bilbränder. När det nu skrivs om familjecentralen handlar det om könsstympning.

Upptäcker ni fall där flickor förts utomlands och blivit könsstympade?

– Projektet går ju ut på det. Det är därför vi har startat ett projekt, för att vi ser att vi har agerat för dåligt, helt enkelt.

Familjecentralen har arbetat mot könsstympning i projektform sedan 2019. Den drivs gemensamt av Region Gävleborg och Gävle kommun.

Nu permanentas arbetet och i måndags skrev flera verksamheter under ett samverkansavtal. Bland undertecknarna hittas mödrahälsovården, barnhälsovården och ungdomsmottagningen i regionen. För kommunens del handlar det om skolorna i Sätra och socialtjänsten.

Utförs det i Sverige, tror du?

– Vi har ju sett det, men vi har så få fall där det har uppmärksammats. Vi märker också i projektet att kunskapen är låg hos oss som möter de här flickorna och barnen. Det handlar först och främst om att utbilda. Se till att vi har kunnig personal runt de här barnen och flickorna, förklarar Anne-Maj Westlund.

– Ju mer du kan desto större glasögon får du. “Vad är det jag ska titta på och reagera på?”. Det är både de fysiska och psykiska symptomen man ska se. Och skicka signaler då, antingen till skolsköterskan, elevhälsan eller oss.

Hon nämner flera gånger att invandrare från Somalia och deras barn tillhör riskgruppen, men hon räknar upp fler länder: Eritrea, Etiopien, Egypten och Gambia.

– Så de flesta kommer från länder i Afrika. Men det förekommer också i Mellanöstern och Asien.

Se det som inte syns

Vilka tecken letar ni efter?

– Både det fysiska, att reagera på om man beter sig annorlunda, helt enkelt. Rent fysiskt, men också psykiskt. Att man kanske är mer nedstämd. Traumatiserad, helt enkelt. PTSD och såna saker. Att de springer på toaletten – eller att de inte dricker under dagen, för att de inte ska bli kissnödiga och bli tvungna att sitta länge på toaletten.

Westlund berättar om lärare som fått veta vad de ska leta efter och plötsligt inser att de inte reagerat när en del flickor gått ut ofta från klassrummet, och suttit länge på toaletten. Eller när de haft lång frånvaro från skolan när de började få sin mens.

– De kanske kom tillbaka från en semester och ändrade beteende. Kanske inte deltog lika mycket i lekar och aktiviteter. Man måste också ha i åtanke när det gäller hedersförtryck att det är mer kontrollerande ju högre upp i åldrarna vi går.

Hur tar man kontakt med flickor som man misstänker har utsatts?

– Vi behöver förstå varför man gör det här. Annars blir man alldeles förskräckt och kanske möter det här på ett inte så tillmötesgående sätt. Då får vi ingen kontakt, och ingen relation till det här. Skapa förtroende är ju jätteviktigt. Att verkligen visa att vi finns här för att hjälpa till.

– Därför tycker jag att alla lärare och pedagoger ska ha information och kunskap om det här. Och när de ser nånting som de reagerar på går de till nyckelpersonen på arbetsplatsen som besitter mer sakkunskap runt ämnet. Som i sin tur kan lyfta frågan vidare, och hantera det. Det är så mycket som måste anpassas runt familjerna också, för att inte utsätta flickan för mer oro och stress.

Så det är den arbetsmetoden ni försöker implementera nu?

– Ja, absolut. I skolväsendet. Vi barnmorskor har ju känt till det här problemet länge, men vi vill utveckla det.

Reagerar flickorna på något sätt positivt när detta uppmärksammas, eller är det tryck eller lojalitet med familjen som är större?

– Det finns alla möjliga fall. Det är klart att det finns jättemånga som är jätteglada över att få veta att man kan få hjälp. Och att man får göra öppningsoperationer, som är ett enkelt ingrepp som vi kan erbjuda. Allting handlar om oskuldsnormen, och det är därför man har utfört det här.

Skadorna

Problemen med urinering och så, är det under läkningen eller är det permanenta skador?

– Nej. När du har en grad tre, som vi kallar “faraonisk”, då syr man ihop underlivet och då blir det svårigheter för mens och urin att rinna ut. Sen kan det också bli nervskador, och det blir beröringsskador, och så vidare, som är jobbiga.

WHO delar in könsstympningar i fyra typer. Typ 4 är något av en samlingskategori för det som inte passar in bland de andra, som prickning, snittning och brännande

Stympning av typ 1, klitoridektomi, innebär delvis eller helt borttagande av klitoris, klitoris förhud eller både och. Denna typ är vanligast.

Vid typ 2, excision, tas också de inre blygdläpparna bort, helt eller delvis. Ibland också de yttre blygdläpparna.

Typ 3 kallas infibulation eller faraonisk omskärelse. Den vaginala öppningen förminskas genom att skära bort alla yttre könsdelar och sy ihop. Ofta tas klitoristoppen bort. En mindre öppning lämnas för att släppa ut kiss och mensblod. 10–15 procent av alla könsstympade har utsatts för detta. Framförallt kommer de från nordöstra Afrika.

Typ fyra verkar vara den mildaste?

– Jag ska säga ändå, att typ fyra blir mer använd i dag. Man skadar nerverna kring klitoris bara för att förstöra, och det blir svårt att duscha och med beröring. De är också ett sätt att kontrollera kvinnans sexualitet. Så det är något som används hemskt mycket, och är svårt att upptäcka.

Det här som kallas för prickning, är det ett litet ingrepp?

– Om jag ska hjälpa dig att förstå. Om jag tar en nål eller något brännande föremål och sticker runt på ditt ollon. Det är inte så gulligt, eller hur.

Nej, det är det inte. Då kan jag förstå smärtan, men hur ser konsekvenserna ut på lång sikt?

– Du går ju in med ett föremål, och du har så otroligt mycket nerver runt könsområdet. Det har ju också skänklar neråt, runt klitoris. När du går in och bränner och sticker så kan du förstöra nerver, som blir skadade och blir beröringskänsliga. Det blir besvärligt och det gör ont.

Så man får men av prickning?

– Ja, absolut. Så är det ju.

Permanentat projekt

Anne-Maj Westlund betonar vikten av information. Att upplysa både kvinnor och män om att man inte måste könsstympa

Ni vill skruva upp arbetet nu, men har det ni gjort hittills gjort någon skillnad?

– Nu har vi landat i att vi har skrivit rutiner på alla ställen i den här stadsdelen, Sätra. Alla skolor, förskolor, och vi på familjecentralen som jobbar samverkande mellan regionen och kommunen är ju de som ska besitta den specifika kunskapen.

– Nu har vi nyckelpersoner på alla de här ställena, och de ska se till att rutinerna efterföljs och implementeras, och att kunskapen finns hos personalen. Nu har våra chefer skrivit under på att det här ska fortlöpa – att vi ska hålla kunskapen och att all personal ska kunna detta. Det ingår också i skolplanen nu att alla barn och ungdomar ska känna till om sin egen kropp och sin rätt till sin egen kropp.

Är det en kraftig uppförsbacke att förändra den här kulturen?

– Det jag efterfrågar, och som jag saknat, är en samverkan mellan våra olika kulturer. Det startade med rop på hjälp från de som har varit utsatta, och den samverkan hade jag önskat att vi hade kunnat fortsätta, berättar Anne-Maj Westlund.

Hon önskar att man kunde anställa kvinnor från kulturer som utför könsstympning, för att kunna samverka. Hon kan systemet och de kan kulturen.

– Den utifrån kan traditionen och kommer närmare sitt eget folk, om jag säger så.

Westlund brukar också upplysa föräldrar om att de är rättsligt ansvariga om deras barn könsstympas, även om det sker utomlands och av någon annan. Den avskräckande faktorn i det kan dock ifrågasättas. Det finns endast två fällande domar för könsstympning i Sverige sedan 2007.