Jag har tidigare skrivit om både Per Johansson och Rupert Sheldrake och det leder på ett naturligt sätt oss till Iain McGilchrist. Man skulle kunna hävda att McGilchrist är den engelskspråkiga världens Per Johansson eller vice versa. Jag har aldrig sett en intervju med McGilchrist som inte berikat mig och expanderat mitt perspektiv på världen och samma sak kan jag säga om hans bok The Master and His Emissary. McGilchrist gör sig emellertid bäst i intervjuformat eftersom han har en tendens att skriva väldigt, väldigt mycket på ett sätt som får Nassim Taleb att framstå som koncis. McGilchrists senaste bok The Matter With Things väger exempelvis in på hela 2996 sidor medan The Master and His Emissary i jämförelse är en lättviktare med sina nätta 615 sidor.

Karln har uppenbarligen mycket att säga men det är inte så konstigt eftersom han gett sig på en brottningsmatch med västerlandets alla grundföreställningar för att förstå hur civilisationsskutan ska kunna styras in på en ny och mindre destruktiv kurs. Många andra har försökt sig på det konststycket men få är så lämpade som McGilchrist som inte bara är skolad i filosofi och litteratur utan även i psykiatriker och neurologi och med en uppenbar passion för alla ämnen. Han är med andra ord en riktig renässansman som kombinerar de hårda vetenskaperna med humaniora på ett sätt som nästan aldrig verkar ske längre.

Lyckligtvis är vi otroligt bortskämda av hur många intervjuer med McGilchrist som finns på tuben. Vill man ha en bra introduktion till hans tankar så är samtalet med Jordan Peterson bra om man klarar av Petersons oförskämda tendens att avbryta McGilchrist stup i kvarten.

Psykologen John Varvaeke är en lite mer sansad samtalspartner.

Och en riktig juvel är samtalet mellan John Cleese och McGilchrist som, förstås, handlar om humor och kreativitet och man känner att de två profilerna uppskattar varandra väldigt mycket.

 

Och slutligen så kan jag rekommendera den här korta snutten där McGilchrist förklarar varför våra nuvarande tankemodeller är katastrofala.

Än har jag inte skrivit ett ord om vad McGilchrist egentligen har att säga och det är i sin essäns rätt enkelt men med enorma implikationer. Han noterar att våra hjärnhalvor har helt olika sätt att tolka världen, högern ser helheten medan vänstern ser detaljerna, högern förstår samband medan vänstern ser separation, högern förstår konst, ironi, humor och det som är implicit medan vänster bara förstår det explicita, högern kan ta ett steg tillbaka och förstå hur system interagerar med helheten medan vänstern är låst inuti systemets regler, högern kan uppleva transcendenta tillstånd och leva sig in i spiritualitet men vänstern är blind för det. Som ni hör så är vänster hjärnhalva extremt autistisk.

McGilchrist är inte sparsam med att presentera all forskning som finns kring hjärnhalvorna och vilka personlighetsförändringar det innebär om man får en stroke i ena eller andra halvan osv. Det primära frågan McGilchrist lyfter är varför i allsin dar evolutionen egentligen har utrustat oss, och alla andra djur, med två hjärnhalvor som vardera kan fungera helt på egen hand. Hjärnan är det mest energikrävande organet i kroppen och det förefallet vara ett enormt slöseri. Den enda rimliga förklaringen är att de två olika synsättet ej kan samsas i en hjärnhalva eftersom de till stor del är inkompatibla samt att de båda är absolut nödvändiga för att förhålla sig till världen. Man behöver både helheten och detaljerna, man behöver lyda systemets interna logik men även kunna ta ett steg tillbaka.

Skulle McGilchrist stanna där så skulle allt detta bara vara kuriosa, intressant men kuriosa. Hans egna högra hjärnhalva lyckas dock ta ett större grep på frågan och han ser att samhället som sådan kan vara mer höger eller vänsterdominant vilket i sin tur uppmuntrar samma sorts dominans hos individerna. En autistisk civilisation skapar autistiska människor och vice versa så om det känns som att du lever i en värld dominerad av kundtjänsttanter som nitiskt följer regelboken, oavsett vad som i den står, så vet du nu varför.

Det hot McGilchrist uppmärksammar är att vår nuvarande civilisation är helt dominerad av vänsterns tänkande, vi är fångade i en rad abstrakta konstruktioner vars inneboende logik leder oss mot en katastrof och höger hjärnhalvas frånvaro gör att vi inte klarar av att ta ett steg tillbaka och se om konstruktionerna längre tjänar oss. Det enda som räknas för oss är det som kan mätas och kvantifieras och allt annat är flum. Försök exempelvis argumentera för miljövård enkom på grund av att du finner ett estetisk värde i en viss miljö, det går inte hem. Nej du måste kunna lista numeriska världen på biologisk mångfald och kvantifiera det ekonomiska värdet av “ekosystemtjänsterna” som biotopen bidrar med, kan du inte det så rullar vältarna fram och en vindkraftspark tar dess plats eftersom det enligt systemets inneboende logik har ett högre värde.

Men det behöver inte vara på det här sättet, McGilchrist visar på perioder i historien då högern har dominerat över vänstern och spekulerar om hur vi kan uppnå det igen. Hans sätt att visa på dessa skiftningar i tankesätt under olika epoker är fenomenalt och den enda som gjort det på ett lika intressant sätt som jag känner till är Pitirim Sorokin.

För mig som fysiker som formats till en vänsterman av det moderna skolsystemet och universitetsväsendet så är McGilchrist väldigt nyttig. Han ger mig en ny blick för mina egna tankemönster och föreställningar och gör att jag kan börja bearbeta den påtvingade aspigheten. En fascinerande karl som alltid är trevlig att lyssna på.