När Annika Strandhäll fick gå som minister efter valnederlaget var det som vanligt många som tjoade om att hon borde återgå till sin ursprungliga sysselsättning som frisör.

Jag har aldrig riktigt förstått den tanken.

Ni vet lika väl som jag vad som krävs av en bra frisör. Det räcker inte bara med att man är bra på att klippa, en bra frisör ska också veta när han eller hon ska vara tyst. En bra frisör ska vara som en bra bartender – ha en förmåga att känna in humöret hos kunden som sitter i stolen och därefter anpassa sitt pratande efter det. Ibland kan det innebära att frisören till och med är helt tyst, och om kunden är pratsam ska frisören anpassa sig efter det samtal kunden vill föra. Frisören ska lyssna in, vara följsam.

Kan ni tänka er Annika göra det? Jag föreställer mig att mer än en kund flydde ur stolen innan Annika hade klippt klart, och med halvfärdig frisyr vacklade ut på gatan med bedövad hjärna. Jag tror Annika får svårt att återgå till sitt vanliga yrke.

Det slår mig att det känns konstigt att skriva ord som ”avgå” och ”återgå” i samband med Annika. Vi får inte glömma att droskdrottningen Annika aldrig går, hon tar en taxi.

Ni undrar förstås vad Annika Strandhäll gör nu för tiden? Sitter hon i riksdagen och stirrar med uppspärrade ögon och medan hon förtvivlat försöker ta in vad som pågår, men då och då ger hon upp försöken och böjer sig ner över mobilen och gör en retweet av något Anders Lindberg eller Helle Klein med möda totat ihop?

Nej, hon ägnar sig mest åt att framträda och tala om hur synd det är om kvinnliga politiker, mest om henne själv eftersom hon inte numera känner sig trygg på ICA när hon handlar. Alltid kommer det fram någon som ”talar precis som trollen på nätet”, berättar Annika. Det mest märkliga med uttalandet är inte att vi får veta att människor kommer fram och uttrycker sin ilska över Annikas beteende, det underliga ligger i att Annika handlar på ICA. Förväntas hon inte handla på Coop? Kan det vara avståndet? Nej, om man ser till var hon bor har hon ungefär lika långt till ICA vid Medborgarplatsen som till Coop vid Mariatorget. Att Strandhäll handlar på ICA kan nog mest förklaras med att det den ICA–butiken redan för sju år sedan fick tillstånd att servera vin i sin bar i entrén. Vi kan väl gissa att den baren fortfarande är igång.

Att jag vet att Annika klagar på att hon inte får vara ifred på ICA beror att på att jag var och lyssnade på Annika när hon i går deltog i en paneldebatt om rapporten ”Betalar kvinnor ett högre pris för makten? Jo, jag vet, det kan verka märkligt att en sådan paneldebatt hålls samma dag som Svt släpper en stor undersökning om att 700 skjutningar skett i närheten av eller på skolor. Vi kan i inslag se hur barn uttrycker oro och skräck. En liten flicka berättar att hon bara känner sig trygg i skolmatsalen för där är väggarna så tjocka att kulor inte kan tränga igenom. Men det är Annika vi ska bekymra oss om, och hennes barn. Annika berättade på seminariet att hon inte vill att hennes barn ska hämta posten, det kan finnas elaka brev med där. Faromomenten är olika här i livet.

Under seminariet förundrades jag av Annikas nya image. Större delen av tiden stod hon med knäppta händer och sänkt blick och verkade vara försjunken i bön. Hon har förvisso mycket att be en bön om förlåtelse för, men jag har en känsla av att det kan ligga något i vad min bänkgranne viskande svarade när jag mumlade något om Strandhälls mycket stillsamma framtoning: ”Äh, hon är bara bakis”.

Twitterfyllon

På tal om Annika, så där i förbigående kommer jag att tänka på att märkligt många twittrar i berusat tillstånd. Efter Börje Salmings död twittrade stå-upp-komikern Marcus Thapper:

”Börje Salming dog medan han gjorde det han älskat sedan barndomen, att gapa stort”.

Det blev ett jävla liv, och Marcus tog bort tweeten och bad om ursäkt. Han var berusad förklarade han.

Sedan kom det gamla vanliga, i en ny tweet förklarade Marcus att man ska tycka synd om Marcus för att hans familj känner sig hotad.

Komikerkollegan Simon Gärdenfors hade strax dessförinnan försökt visa att han minsann också kan och twittrat:

”Gräv upp Börje Salmings lik och knulla det för Marcus Thapper”.

Simon tog också bort sitt inlägg. Dock utan förklaring eller ursäkt. Han kanske tyckte att han ursäktade sig för evigt efter att han 2018 i Aftonbladet bad om ursäkt för den där låten där han sjöng om hur kul och tillfredsställande det var att ”knulla barn”. Simon skrev en sms-ursäkt där han förklarade:

”Till alla som missförstått vår humor kommer här ett klargörande: Vi vänder oss givetvis emot alla former av sexuella övergrepp och svaret som florerar i sociala medier där vi skämtar om motsatsen är ironiskt med syftet att framkalla komisk effekt.”

Själv är jag lite böjd att acceptera ursäkten. Har man som sett Simon, och Marcus uppträda, och mött dem på nära håll – då förstår man att de själva är resultatet av sexuella övergrepp, med största säkerhet har det skett inom den egna släkten. Det vi säger är bara deras omedvetna sett att hantera sin ångest inför detta.

Thapper och Gärdenfors förstår inte riktigt vad som fick människor att älska Börje Salming – och det var hans stryktålighet. Salming kunde ta hur många smällar som helst, men behöll alltid lugnet på isen – och även utanför.

Thapper och Gärdenfors påminner istället om en annan sorts hockeyspelare än Salming, de för tankarna till en typ som i princip alltid återfinns i varje NHL-lag. Det är den spelare som har till uppgift att reta upp motståndarlagets viktigaste lirare, för att de ska tappa balansen och koncentrationen, och det sker genom att retstickorna säger saker som: ”Din morsa är en uttjänt gammal hora som numera bara får spela in porrfilmer på mexikanska djurbordeller”, och när de har väst fram något sådant pilar de kvickt som fan iväg till avbytarbåset för att ta skydd. Där sitter de och fortsätter och skriker förolämpningar för att djävlas med motståndarna.

Han fortsätter förstöra

Det för förstås tankarna till Fredrik Reinfeldt. Vi trodde alla att Fredrik hamnat i utvisningsbåset efter sitt valnederlag – för alltid – men han fortsätter påverka spelet. Den nya regeringen hade lovat sänka bränslepriserna – men då lyfte Fredrik luren och slog en signal. Han är numera ordförande i organisationen Drivkraft Sverige. Det är en lobbyorganisation för företag som säljer bränsle – alltså Preem, Circle K och OKQ8. Organisationen tyckte inte om att regeringen ville sänke bränslepriserna genom att dra ner på reduktionsplikten. En sänkning ner till EU:s miniminivå skulle minska dieselpriset med åtminstone fem kronor litern.

Eftersom de svenska bensin- och dieseljättarna också satsar på tillverkning av biodrivmedel, och vill de inte se en sänkning av hur mycket biodrivmedel som ska blandas i bränslet – och det var det budskap Reinfeldt framförde när han ringde sina kontakter i regeringen. Och uppenbarligen var det så att Reinfeldt fick regeringen att inse att omtanken om bränslebolagens vinster borde väga tyngre än omsorgen om väljarnas plånböcker.

Vi kanske åtminstone ska trösta oss med att det kunde vara värre.

Tänk om Reinfeldt var ordförande för Refugees Welcome?