När man läser om Brasiliens VM-historia på exempelvis Wikipedia, framkommer att det alltid funnits enorma förväntningar på det brasilianska fotbollslandslaget. Förväntningarna kommer från det egna folket, men faktiskt från andra “folk” också. Precis som det svenska ishockeylaget Leksand fångar hjärtan även i södra och andra delar av Sverige och inte bara i Dalarna, sitter det människor framför tv-apparaterna runt hela jordklotet och bestämmer sig för att ha Brasilien som favoritlag, även om landet ligger 1 000 mil ifrån just deras apparat.

När brassarna vann mot Italien med 4-1 1970 i Mexiko, befann jag mig i sällskap med Enrico Balzano och hans söner och svenska fru. Balzanos, från Italien (och Hökarängen), var min pappas sommarstugehyresgäster och vi hade nu bänkat oss för att se finalen framför en sådan här tv-apparat, någonstans långt ifrån Brasilien. Nämligen i Balzanos lilla sommarstuga, utanför Knivsta, i Sverige.

Enrico grät lite mot slutet, för även om Italien hade hållit ställningarna fram till början av andra halvlek, hade brassarna haft lekstuga mot slutet. Eftersom ännu fler på jordklotet vid det här laget hade fått tv-apparater, sedan Brasiliens senaste VM-guld, 1962, blev det här kvällen det slutgiltiga genombrottet för Brasilien som världens kelgrislandslag.

Ytterligare hjärtan sattes i brand 12 år senare, 1982, i Spanien.  Nu fick tittarna ta del av Eders och Zicos omöjliga frisparkar och Sokrates passningar. En annan ingrediens i cirkus Brasilien hade också tillkommit, en sambaorkester som stod på läktaren och spelade i varje match (orkestern efterhärmades av Hammarby, som med sitt Hägersten Hot Heaven, hjälpte sitt lag fram till final i allsvenskan det året, där man dock åkte på torsk mot IFK Göteborg).

Brasilien dansade dock, under VM 1982, samba lite för mycket i kvartsfinalen mot finalmotståndaren från 1970, Italien, och åkte ut ur turneringen med resultatet 2–3 (tre gånger drällde Brasilienförsvaret med bollen långt ner i eget område, tre gånger straffades man skoningslöst av Italien och deras Paolo Rossi. Så får vi på en gång, mitt i Brasilienyran, utnämna Italien till världsmästare i att kontra).

Det skulle dröja ända till 1994 i USA, innan Brasilien vann igen. Men då hade laget, enligt somliga av sina fans, tightat till sitt försvarsspel och spelade tråkigt. Sådant gillades inte av “sambaorkestern” på läktaren, (d.v.s. Brasiliens “riktiga” fans).

Det var “fusk.”

Men man slog ändå Italien (vilka annars) i finalen, på darriga ben, via straffsparkar.

Trots att Brasilien inte har vunnit VM fler än fem gånger på ungefär 70 år, är det i fotbollssocieteten (om man med denna inkluderar alla fotbollsintresserade och inte bara journalister och tyckare) alltid en fråga om när bucklan ska “komma hem” igen.

Senast den “kom hem” var, i skrivande stund, 2002, när VM gick i Japan och Sydkorea. Efter problem att överhuvudtaget kvalificera sig till detta VM, och många tränarbyten, blev den fotbollstokiga nationen till slut frälsta i finalen (2–0 mot Tyskland) av en viss Ronaldo, som hade god hjälp av Ronaldinho och Rivaldo (de tre r:en).

Ni som minns speciellt Ronaldinho, förstår att sambafotbollen nu hade återvänt till landslaget (och därmed orkestern på läktaren).

Succélaget från 2002 byggdes under åren därpå med fler fenomen, som Kaká, Robinho och frisparksspecialisten Roberto Carlos och blev ett demonlag. Men i VM 2006 åkte demonlaget ut i kvartsfinalen (Frankrike 0–1).

Traditionen att “inte vinna VM” fortsatte vid nästa VM i Sydafrika, 2010, (ut i kvarten mot Nederländerna) tills det då, 2014, var dags för Brasilien själva att arrangera VM.

Då skulle väl ändå segern komma? Brasilienfans som jag själv höll andan.

Det gjorde inte heller något att det storartade laget från första halvan av tvåtusentalet hade pensionerats, för Brasilien tillverkar alltid nya Ronaldinhos och Kakás. Utöver normala brasilianska stjärnor hade man till detta hemma-VM, dessutom fått fram en spelare som även med brasilianska mått var omänsklig: Neymar.

Man skulle kunna tycka att det var paradoxalt att Brasilien, med en sådan spelare vid rodret, i sitt hemma-VM, förlorade med 7–1 mot Tyskland i semifinalen. Men Neymar var skadad i själva matchen mot Tyskland. Och möjligen var det också så att han, i likhet med Maradona i Argentina, tog lite för mycket plats på planen i turneringens början och lät de andra “titta på.” För när han väl var borta (skadad) var det precis det som hände med laget i Tysklandsmatchen. De tittade på, inte när Neymar spelade utan när Tyskland gjorde det.

Nu har det gått åtta år sedan denna apokalyps inträffade, och frågan är, som vanligt inför ett VM, om det är dags nu igen, 20 år efter 2002?

Jag har just bevittnat premiärmatchen mot Serbien, på Lusail Stadium i Qatar, och mitt svar är “ja.” Fotbollsfabriken Brasilien har spottat ut nya stjärnor igen och den här gången heter de Vinicius Junior, Danilo (inte helt ny) och Richarlison, för att ta några smakprov. Det är dock ingen tillfällighet att dessa utgör smakprov när man utvärderar matchen mot Serbien. För de gjorde saker som jag mindes från matchen.

Efter en trevande första halvlek (0–0) där Brasilien passade i sidled och möjligtvis blixtrade till ibland, bland annat en gång när duracellbatteriet Vinicius Junior ryckte sig rakt inåt mål från hörnflaggan, men där hans inspel missades och en annan gång när samme Junior “fore-checkade” sig till en chans genom att störa siste utposten i Serbien, varpå det sista skottet gick rätt på målvakten, började sedan det “gamla Brasilien” komma i gång i början av andra halvlek.

Kanske väckte till exempel Danilos patenterade brasilianska oväntade skott i stolpen efter tio minuter av andra halvlek, fyrtio år gamla minnen hos den äldre delen av den stora brasilianska publiken på Lusail Stadium? Möjligen tänkte de, som jag själv, på Eders frispark mot Argentina (tror jag) 1982, som ringlade sig som en orm in i mål från mitten av planhalvan?

Strax därpå kom också det första målet av Richarlison. Och även om detta inte var lika spektakulärt som hans andra mål lite senare, så var förarbetet typiskt traditionellt brasilianskt. Och då var det “gamle” Neymar igen (31 år närmare bestämt) som tycks må bra och bli den vanlige trollkarlen igen, varje gång han får på sig rätt utstyrsel, nämligen de blågula, brasilianska dräkterna. Och han var inte så gammal att han inte i den 62.a minuten kunde rycka från stillastående på en ganska begränsad yta, röra om i Serbiens försvar, och transportera bollen till en lagkamrat som sköt, varpå målvakten räddade men returen rakades in av Richarlison.

Samme Richarlison gjorde inte långt senare 2–0, på en slags halv cykelspark, ett mål som fick Aftonbladet att prata om VM:s vackraste mål.

Nja, vänta lite med sådana utmärkelser, Richarlison, Neymar och de andra har inte pratat färdigt riktigt ännu. Apropå Neymar så utgick han när det var ett 20-tal minuter kvar. Just nu vet jag inte om orsaken till hans uttåg var skada. Men även om det är så, eller om Neymar skulle behöva avsluta turneringen i icke spelbart skick, tvivlar jag på att Brasilien skulle klappa ihop. Efter att ha sett den här matchen.

2–0 slutade den. Ja, nu ska bucklan hem.

Matchfakta
Brasilien – Serbien 2–0 (0–0)
Mål: Richarlison 62, 73
Arena: Lusail Iconic Stadium, Lusail
Publiksiffra: 88 103
Domare: Alireza Faghani, Iran

Johan Linder