Fem skjuts till döds på hbtq-bar i Colorado, 18 sårade – var det könskrig som blev blodbad? Mördarens porrpappa lättad över att hans pojke inte är bög – men sonen träder nu fram som icke-binär; åklagaren är ändå säker på att det rör sig om ett hatbrott

Ingen vet varför 22-årige Anderson Lee Aldrich klev in på Club Q i Colorado Springs på lördagskvällen 19 november. Vad vi vet är att han började skjuta med sitt halvautomatiska AR-15-gevär, och att han mördade fem personer och sårade 18 innan han stoppades av andra besökare på baren.

Vem Anderson Lee Aldrich egentligen är vet ingen riktigt än. Inte ens han själv

Club Q har i 21 år varit en plats där hbtq-personer samlas, och umgås, och bland dem fanns den här kvällen arméveteranen Richard Fierro som tjänstgjort i Irak och Afghanistan. Han kastade sig över Aldrich, slet tag i dennes skyddsväst, drog ner honom på golvet och började slå honom i huvudet med sin mördarens eget vapen. Fierro fick hjälp av en transperson som sparkade och stampade på Aldrich med sina högklackade skor. Bilderna som polisen släppt av den anhållne Aldrich visar tydliga spår på hur effektivt Fierros och hans medhjälpares ingripande var.

Aldrichs motiv för masskjutningen är ännu oklara – men åklagaren har redan från början talat om att det rör sig om ett hatbrott – masskjutningen utfördes av en person som hatade och ville döda hbtq-personer.

Det uppstod därför en viss förvirring när Aldrich genom sina advokater vid häktningsförhandlingarna lät meddela att han var icke-binär. Aldrich vill alltså att vi ska se honom som en person som inte anser sig tillhöra de vanliga könskategorierna kvinna eller man. En del icke-binära avvisar helt tanken på någon form av kön.

Egentligen låter Aldrich som en stamgäst på Club Q, och det borde innebära att det skulle vara svårt att säga att Aldrichs dödande berodde på mordisk avsky av hbtq-personer. Ett hatbrott riktat mot hbtq-personer för att de är hbtq-personer kan väl inte utföras av en person som tillhör hbtq-gruppen?

Man kan förvisso tänka sig att Aldrich hatade besökarna på Club Q av andra skäl än att de var hbtq-personer. Han kanske hatade dem för att de hade dålig musiksmak, alltid trängde sig före honom i baren eller för att någon alltid snodde hans parkeringsplats. Vem vet? Masskjutningar i USA utförs av de mest märkliga skäl.

Men mordiskt hat räcker inte för att ett vansinnesdåd ska definieras som hatbrott, det krävs att det utförs på grund av faktorer som religion, ras eller sexuell läggning.

Det verkar dock som om åklagaren inte tänker låta sig påverkas av vad Aldrich kallar sig, och att myndigheterna lutar åt att detta – oavsett vad Aldrich ser sig som – är ett hatbrott. Redan har man börjat uppbåda juridiska experter som säger att Aldrichs påstående om att han är icke-binär är till ”för att få ett starkare försvar”. Exakt hur det skulle göra försvaret starkare har ingen klarlagt. Även om åtalet ”bara” kommer att gälla mordet på fem personer, lär straffet bli extremt kännbart ändå.

Men åklagarens – och medias behov – av att säga att det är ett hatbrott kanske är politiska och inte juridiska?

Låt oss se på Aldrichs bakgrund.

Aaron Brink som är far till Anderson Lee Aldrich har inte träffat sin son på länge, och talade senast med honom för ett halvår sedan. Brink berättade i en tv-intervju om sin fasa när han hade fått veta vad som hänt.

– Jag blev rädd. Jag tänkte: Åh gud, helvete också, är han bög? Men det var han inte, sa Aaron Brink med en djup suck av lättnad.

Problemet för pappan var alltså inte att sonen dödat fem personer utan att sonen kanske hade vistats på en hbtq-bar på grund av att han var homosexuell.

Aaron Brink är mormon, och betecknar sig som konservativ republikan, och förklarar att ”vi håller inte på med bögerier”. Annars verkar Aaron Brink ha ägnat sig det mesta. I ungdomen satt han i fängelse efter att ha försökt smuggla in knark från Mexiko. När han kom ut satsade han på MMA i tio år, men blev ingen stor stjärna, fick stryk lika ofta som han vann – 26 segrar och 23 förluster. Men han upptäckte att han kunde göra mer pengar som porrfilmsskådespelare – och då slapp han dessutom att bli blåslagen. Under artistnamnet Dick Delaware debuterade han 2003 i Cum Drippers 3, och senast syntes han i White boys can hump. Till hans största framgångar räknas Gang bang virgins 2 och I Wanna get tittyfucked. Han har varit med i närmare 300 porrfilmer. Brink gillar uppenbarligen att stå framför kameran för han dök upp i realityprogrammet ”Intervention”. Där försöker familj och vänner få folk att sluta missbruka alkohol och droger. Det man skulle rädda Brink från var hans användande av metamfetamin – som han börjat använda under sin tid i porrbranschen, kanske för att han kände att han behövde något uppiggande för att orka hålla stånd inför de krav som ställdes under inspelningarna.

Han dök även upp i ett realityprogram som hette Skilsmässodomstolen några år senare, då var han i färd med att skilja sig från porrstjärnan Vanessa Brink.

Skilsmässan från Anderson Lee Aldrichs mor Laura Voepel skedde redan när Brink var ett år gammal, och kontakten mellan far och son blev med åren obefintlig. Brink säger att han 2016 fick ett samtal från mamman som förklarade att sonen bytt namn eftersom denne skämdes för sin far som var porrskådespelare och missbrukare – därefter ska sonen ha begått självmord. Så när Brink fick ett samtal från sonen för sex månader sedan var det minst sagt oväntat.

Anderson Lee Aldrich hade dessutom problem med sin mamma som han bombhotade förra året – enligt en anmälan hon gjorde.

Själv har hon tidigare åtalats för bland annat mordbrand, men åtalspunkten mildrades. Hon är också fått en villkorlig dom på fem år i ett annat fall – där är handlingarna hemligstämplade. Förutom det har hon dömts för fortkörning och rattfylla.

Aldrichs morfar är republikan och har suttit i delstatskongressen i Kalifornien, men blev inte omvald i senaste valet. Möjligen för att han hyllade dem som stormade Kapitolium och såg händelsen som inledningen på en nödvändig ny amerikansk revolution.

Om nu den här familjen skulle sammanstråla för Thanksgiving – kan ni tänka er middagskonversationen? En mordbrännare till mamma, som ljugit om att sonen tagit livet av sig, en knarkande porrfilmsskådespelarpappa som hatar bögar, och en ärkekonservativ morfar som vill leda miliser mot Washington.

Man blir ju nyfiken på resten av släkten.

I vilket fall måste man ha en kevlarsjäl för inte bli rubbad om man har fått sådana gener och en far och mor som lever som de gör.

Vad vi står inför är alltså en ung man som utvecklat en sådan galenskap att han bevisligen är livsfarlig för andra.

Och tittar man lite närmare på många personer som är skyldiga till masskjutningar är de ofta just rubbade.

Men i vissa fall tar myndigheterna inte hänsyn till detta, utan hävdar att det rör sig om ett politiskt brott – ett hatbrott.

Så är oftast fallet om offren tillhör en etnisk minoritet, är hbtq-personer eller muslimer. Då blir det nästan alltid så att mördaren beskrivs som någon som utfört sitt dåd därför at han är medlem av – eller påverkad av – en organisation som hatar svarta, muslimer eller homosexuella.

Nu gäller detta inte bara USA.

I Sverige har vi det färska fallet med Theodore Engström som knivmördade Ing-Marie Wieselgren i Almedalen. Han betecknar sig som en ”sagopojke”, hör röster, säger sig stå i förbund med en högre verklighet. Terrorbrott vill åklagaren ändå ha det till. Då kan man bygga upp bilden av det därute i skuggorna finns kompanier av mordiska ”sagopojkar” som väntar på att hugga kniven i folk av politiska skäl.

Varje försök av försvaret att försynt säga att Engström är bindgalen har på ledarsidor fått mothugg av skribenter som säger att man ”inte får avpolitisera” det Engström gjorde. Han måste beskrivas som en planerande, metodisk person som står långt till höger och är fullt medveten om vad han gör.

Riktigt rubbade människor som känner sig utanför samhället kan vandra in i vansinnesdåd och döda. Men deras hat och mordlust måste kläs i något större och noblare, man vill vara på en mission, vara en del av något större. Och då ansluter man sig gärna för en tid till rörelser som är motståndare till det samhälle man står utanför och den stat man – som Engström – inte tycker sig ha fått hjälp av.

Vi kommer att få se fler mord utförda av sådana personer – och vi kommer att få se fler försök att göra politik av rättegångarna mot förövarna – och ett avvisande av att vi har att göra med en sjuk människa – som till exempel Aldrich.

David Berkowitz mördade sex personer i New York under 1970-talet. Han ansåg sig vara styrd av demoner, den högste av dem var Berkowitz granne, som genom sin Labrador retriever sände bud till Berkowitz om när det var dags att ge sig ut att döda.

Det fanns hos Berkowitz ett klart kvinnohat, och han fylldes av vrede när han såg par som verkade lyckliga.

Hade rättegången hållits i dag hade man säkert kunnat hitta en politisk vinkling på det hela.