Boken The Sword and the Olive: A Critical History of the Israeli Defence Force är historien om Israels försvarsmakt (IDF). Från de tidiga milisgrupperna under ottomanskt styre, fram till 1998 då boken utkom. IDF var ytterst framgångsrika, men tappade stort i anseende både internt och utrikespolitiskt under Libanonkriget. Och kvinnors rykte i militären är starkt överdrivet.

I och med den nytillträdda regeringen under premiärminister Benyamin Netanyahu kan en långlivad vision om IDF gå om intet: den om en försvarsmakt som enar hela folket. Ultra-ortodoxa partier vill minska kraven på att deras män tvingas göra värnplikten.

Debatten har pågått ända sedan Israels bildande, och IDF har förlitat sig på män från de sekulära och sionistiska delarna av befolkningen. Ultra-ortodoxa, kallade haredim, har länge kämpat politiskt för att bli helt undantagna kraven.

I dag är det sällan mer än 10 till 15 procent som i praktiken gör någon form av tjänstgöring inom IDF. Detta efter en speciallag som gett Högsta domstolen utökade befogenheter att överse den ultra-ortodoxa befolkningen.

Studenter på yeshivas, religiösa skolor, har i alltså till största del varit undantagna värnplikt. Men nu ser det sannolikt ut som att landets växande ultra-ortodoxa minoritet vunnit slaget om att inte militärt behöva utkämpa några slag för Israel.

Men för att förstå hur IDF uppkom och vilket syfte den tjänar, använder vi oss av en expert på området.

Martin van Creveld

Martin van Creveld är en israelisk militärhistoriker. Han föddes i Rotterdam 1946, men flyttade till Israel 1950 och växte upp i Ramat Gan. Han har studerat historia vid Hebreiska universitetet i Jerusalem och är filosofie doktor i historia vid London School of Economics. Hittills har han publicerat över 30 böcker om militärhistoria och filosofi.

Konflikten mellan Israel och Palestina är ofta en het potatis i mediebevakningen. Tidigare i år dödades palestinska journalisten Shireen Abu Akleh i sitt arbete i Jenin på Västbanken. Det är ännu oklart om det dödande skottet kom från israelisk militär eller från den palestinska sidan. Enligt FN är det mest troliga att den kom från israelerna.

Detta med den israeliska militärens agerande har blivit föremål för debatt, både i Israel och omvärlden. van Creveld visar i sin bok hur IDF utvecklats genom åren, och hur man misslyckats anpassa sig till en roll där man inte längre slår ur underläge, i reguljära krig.

Boken är indelad i tre segment, den första tiden fram till självständigheten 1948, den framgångsrika eran fram till 1974, och den misslyckade eran efter det.

Boken är pedagogisk och förhållandevis lättläst, med en osentimental och stundtals mycket kritisk hållning till IDF. Boken saknar det som riktigt stora militärhistoriska författare brukar ha, i min mening, vilket är träffsäkra kommentarer från aktuella historiska personer.  Den kunde också haft ett mer underhållande språk.

Bokens styrka är som översiktsverk, den kulturella och politiska utvecklingen i Israel berörs bara när författaren anser det är nödvändigt. De rent taktiska skeendena kunde också utvecklats mer, men då skulle nog boken bli betydligt längre än sina 430 sidor. Har man vapenslag och tekniska fakta om materiel som specialintresse, får man rikligt med information.

1880-talet till 1948

Första segmentet beskriver hur nybyggarna, främst judar från dåvarande Tsarryssland, bygger ett parallellt våldsmonopol. Detta började under styret av ottomanerna och fortsatte sedan under brittiskt styre. Detta var inte konfliktfritt och speciellt under det brittiska mandatet ökade spänningarna med araberna, och med myndigheterna.

Organisationsförmågan var imponerande, och byggde på lokal organisering och med både lagliga och insmugglade vapen från andra länder. Främst ville man skapa egna poliskårer med legitimitet från britterna, men man utvecklade med tiden rent paramilitära strukturer. Dessa användes sedan under självständighetskriget mot araberna 1948–49.

Den primära styrkan var Haganah, som grundades på tidigt 1920-tal efter ett arabiskt uppror i Jerusalem. Tidigare spridda milisgrupper samlades under ett centralt styre. Haganah uppgick i det nybildade IDF 1948. Mer hårdföra organisationer opererade parallellt under tiden, mest kända är Irgun och Lehi.

1949 till 1967

Den andra perioden är också den som är mest känd. Då Israel bekämpar ett antal krig mot sina arabiska grannländer, Syrien, Egypten, Libanon, Irak och Jordanien. Man vinner samtliga. Efter 1948 utvecklades IDF mycket. Israel som samhälle hade en stark socialistisk prägel, och var i det närmaste en militärstat under perioden.

Militären blev den främsta, och mest omtyckta, av alla samhällsinstitutioner i det unga landet. Man köpte vapen från Tjeckoslovakien, och hade viss hjälp från Sovjet och Frankrike, men fick i princip klara sig på egen hand, till och med sexdagarskriget 1967.

Här beskrivs flera israeliska taktiska triumfer mot arabstaterna, vilka hade många problem, inte minst en dålig organisationsförmåga. Flyganfallet som utraderade 19 egyptiska flygbaser under sexdagarskriget, är ett exempel på en sådan triumf.

Konflikterna under den här tiden var mot palestinsk gerilla, som varade under hela 1950- och 1960-talen. Suezkrisen 1956 och sexdagarskriget i juni 1967.

1968 till 1998

Den tredje perioden som beskrivs är när Israel får öppet stöd av USA och västmakterna, efter kriget 1967. Man lyckas sluta fredsavtal med Egypten. Israels utveckling går spikrakt uppåt, så även IDF.

Den gamla storfienden Syrien går aktivt in i inbördeskriget i Libanon 1976. Man ger stöd åt olika antiisraeliska miliser och PLO i södra delen av landet, vilket är bakgrunden till Israels invasion 1982. van Creveld är mycket kritisk till detta krig, som skiljde sig stort från de tidigare. Främst då Israel denna gång inte var i direkt underläge mot invaderande fientliga grannländer. Här var man i stället en stark part som slog ur en defensiv position.

Krigföringen i det bergiga Libanon var inte heller optimal. Den kaosartade situationen med upp till 50 olika milisgrupper gjorde situationen mycket komplicerad. När man sedan bombade Beirut, och var inblandade i sina allierade kristnas massaker på civila, föll opinionen i Israel som en sten. van Creveld pekar också ut att relativt sett hade Israel större förluster i kriget än Sovjet hade i sitt krig i Afghanistan, som var ganska nära tiden.

Han beskriver problematiken med Gaza och Västbanken och de återkommande intifadorna, som konflikter IDF inte var anpassat för. Ett slags semi-krigsföring i bebyggd miljö, med civila offer och låg moral hos de egna soldaterna. Dessutom med en utökad mediabevakning i Israel och övriga världen. Sammantaget skapade detta problem man saknade strategi för att lösa.

van Creveld är också kritisk till hanteringen av kvinnor inom IDF, som han anser felaktigt fått ett gott rykte i omvärlden. Kvinnor genomför allmän värnplikt i egna förband. Men deltar extremt sällan i skarp tjänst, och får inga högre officerspositioner. Eftersom manliga soldater måste förberedas för skarp tjänst kan man inte värva officerare från kvinnliga värnpliktiga, då de i vissa fall skulle ha mindre rutin än soldaterna de skulle sättas att leda.

Problem med relationer mellan soldater, trakasserier, dålig publicitet och liknande uppstod när man hade blandade förband. Nästan alla kvinnliga soldater deltog under kriget 1948, och inte senare. Kvinnor anställda inom IDF är främst sekreterare, och en stor del arbetar med administration av frågor som rör just kvinnor. Då kvinnor inte deltar i strid blir det problem med kvinnliga instruktörer som ska lära upp män för skarp tjänst, och så vidare.

Att IDF styrs av män har gjort att militären som institution bibehållit en hög status, menar van Creveld.

Boken hade med fördel kunnat förlängas med ett fjärde segment, om det som skett de senaste 24 åren. Bland annat avvecklades israeliska bosättningar på Gazaremsan helt 2005. Men flera militära operationer mot Hamas har skett sedan dess. Det har också skett en avsevärd teknologisk utveckling inom militär teknik. Och geopolitiskt har både Irak och Syrien dragits med långvariga inbördeskrig.

En sak som är slående när man läser boken är att ett fåtal personer inom militär och politik varit avgörande för Israel under så många decennier. Detta hade kunnat vara intressant att höra van Crevelds tankar om vad den starka maktkoncentrationen till en mindre klick inneburit för landets strategiska beslut.