Tomas Rambergs långa karriär har gått från förkortning till förkortning. Från FO till SR till DN. Han har hörts som om inrikespolitisk kommentator i Ekot i tre årtionden. Men hans politiska intresse tog sig till en början helt andra uttryck.

I tolv år arbetade Tomas Ramberg på Volvo Torslandafabriken i Göteborg. De som kände honom på den tiden säger att han väl egentligen inte jobbade så mycket med att montera bilar, han ägnade sig mest åt att försöka demontera sossarnas kontroll över fackklubben. Tomas Ramberg tillhörde vad som kallades Facklig Opposition, en koalition av grupper som Socialistiska Partiet och Sveriges kommunistiska Parti. De lyckades dock inte få speciellt många av de sina valda till fackliga förtroendeposter.

En av dem som arbetade med Tomas på Volvo berättade för mig att han och de andra gubbarna på verkstaden ett tag funderade på att nominera Tomas till klubbstyrelsen och kampanja hårt för att han skulle hamna där. Inte för att de tyckte att han hade rätt så där i största allmänhet, det var mest för att få bort honom från golvet eftersom han ”tjötade hål i huvet på oss”. Hellre ha honom sittande på en fackexpedition långt bort. Inte så att Tomas var bråkig och påstridig, fortsätter vår berättare:

Men han pratade hela tiden, lugnt och stilla, men utan avbrott, hela, hela tiden. Till slut hörde jag hans röst till och med under helgerna. Den fanns liksom där. Det var inte bara jag som hade det problemet. En av killarna vid bandet sa att han var rädd att Tomas skulle få honom att kröka ner sig helt, eftersom han tog sig några jävlar extra på helgerna för att slippa höra den där malande rösten inne i huvudet. Värst var det för en kille som hade tinnitus, och som sa att det var outhärdligt när Tomas smög upp bakom honom och började agitera och Tomas röst liksom la sig ovanpå pipet i öronen.

1989 (efter tolv år) gav Tomas upp försöken att ta makten över fackklubben på Volvo och satsade istället på att bli journalist – och landade i princip omgående på Sveriges Radio, och Ekoredaktionen.

Det kunde ju ha blivit jobbigt för oss, minns hans gamla arbetskamrat på Volvo.

Man tänker att nu slipper man äntligen alltid höra den där rösten, och så slår man på radion, och där är han igen. Men jag och de andra lyssnade så sällan på P1, så det var ingen fara.

Eftersom Tomas nu arbetat i 30 år på Ekot och närmar sig pensionen var det många som blev lite förvånade när det i veckan blev känt att han ska börja på Dagens Nyheter – och där ska han fortsätta vara inrikespolitisk kommentator.

Peter Wolodarski är synnerligen nöjd: ”Tomas Ramberg har en unik förmåga att förklara, fördjupa och förutse politiska skeenden.”

Det där med ”förutse” är väl kanske inte något som Ekots lyssnare märkt. Tomas utmärks snarare av att han ständigt förklarar att det är väldigt svårt att se vad någon politisk händelse ska leda till. Han har alltid garderat sig med att komma med ett antal möjliga utfall. Om du går till en spågumma och vill veta hur ditt liv kommer att gestalta sig kommer du att bli missnöjd om du får höra att: ”Du kommer att bli mycket rik … men du kan också bli helt utblottad … du kommer att leva tills du är 107 år … men det kan också bli så att du dör nästa vecka efter att ha fått en hjärtattack”. Ungefär på det viset utformar Tomas sina politiska analyser, och det gör att han kommer att passa bra på DN. 30 år på Sveriges Radio är dessutom en garanti för att Tomas håller sig till den för Wolodarski så viktiga värdegrunden, och det visar också att Tomas trivs med att arbeta på ett företag som länge hade monopol. Kanske kan Tomas övergång till DN bero på att han saknar just den känslan. Det monopol SR förlorade när det gäller radio, håller Bonniers och DN på att skaffa sig i tidningsvärlden. Kanske trivs Tomas bäst i ett medielandskap där inga avvikande röster hörs? Han trivs bäst i slutna sällskap.

Även på SR sägs arbetskamraterna dra en lättnaden suck över att Tomas ska gå till DN. Inte så att de liksom hans forna arbetskamrater stört sig på Tomas eviga pratande, det är en annan slags ovanor som irriterat, får vi veta av personer i radiohusets korridorer.

Han har ju ett förbannat märkligt sätt vid fikabordet. Tänker inte på andra.

Hur då? Är han ett slags kakmonster?

Inte så att han vräker i sig. Men han tar de godaste bitarna, och så stoppar han i sig fort.

Nu förstår jag inte riktigt.

Du har väl mött personer som inte äter upp kanterna på pizzan?

Ja.

Sådan är Tomas. Han tar de goda bitarna på fikabrödet. Det gula i wienerbröden och fyllningen i vaniljbullarna. Han tar bara den saftigaste biten längst inne i kanelbullen. Resten får ligga kvar.

Men är det ingen som protesterar?

Oftast hinner man inte, han är snabbt framme, och lika snabb därifrån. Kommer man försent till fikat ligger det bara bullkanter kvar. En jävla kyrkogård av halvätna bullar. En gång när jag kom trodde jag att det stod bitar av gräddtårta framme – men det var Tomas som dragit marsipanen av princessbakelserna.