När Joel Nilsson dammade in 0–1 nere på Olympia i Helsingborg så var det hans femte mål under säsongens sex sista omgångar. Det säger en del om hur lite man kan sia om ens den säsong man har stått mitt i och vilka spelare som kommer att lämna de stora avtrycken. Efter att ha utnyttjat sommarfönstret till att värva en mängd spelare som såg ut att kunna stärka laget rejält på flera positioner så kan man konstatera att det ännu en gång är en inhemsk värvning av en talang från ett lägre rankat lag som lämnat störst avtryck.

Med en ny tränare i Martí Cifuentes och en trupp med många nya spelare som kom in och slogs om platser i truppen halvvägs in i säsongen så konstaterar jag att Hammarby efter 30 omgångar allsvensk fotboll håller nollan i 14 matcher, man har Allsvenskans bästa plus-/minus-statistik och gör näst mest mål i serien.

Att en förväntad, och konstaterad, målskytt som Veton Berisha är iskall i målprotokollet redan efter fem matcher i den grönvita tröjan är inte den kalkon som vissa har velat utmåla det som. Hammarby har sedan återkomsten till Allsvenskan gång på gång visat att tålamod med spelare som inte omedelbart levererar efter supportrarnas och diverse fotbollsskribenters förväntan oftast får det att sluta med succé.

Framåt har i stället Gustav Ludwigson för tredje året i rad varit Bajens främste målskytt, i år med 12 mål och en delad fjärdeplats i skytteligan, samt Nahir Besara som med 11 mål och 11 assist blir lagets bästa poängplockare och vinnare av Allsvenskans assistliga. Det finns många spelare som har bidragit till att Hammarby får spela fotboll i Europa under 2023. En av de viktigaste spelarna i laget är den som inte gör något väsen av sig utanför plan, Mads Fenger.

Fenger har genom sin trygga uppenbarelse och sitt fantastiska backspel blivit en Hammarby-ikon som kanske är den enskilt största orsaken till att Hammarby i år tillsammans med Kalmar FF släpper in minst antal mål i Allsvenskan, näst efter Djurgården.

Inför länsderbyt mot AIK i slutet av augusti siade jag att “en vinst i länsderbyt mot AIK kommer att betyda en första eller andra plats i Allsvenskan för Bajen. En förlust i derbyt och jag tror att vi slåss om plats två, tre eller fyra”. Efter att ha haft fel i min förutsägelse att Hammarby skulle vinna svenska cupen och sett Hammarby förlora matchen efter cup-finalen i Allsvenskan tre dagar senare mot IFK Värnamo så tog jag det som ett tecken på att Bajen inte hade den mentala styrkan att skaka av sig en tung förlust för att snabbt studsa tillbaka.

När sedan IFK Värnamo på besök på Nya Söderstadion två månader senare upprepade sin bedrift så var det inte så mycket räknandet av poäng som låg i vägen för Hammarbys chanser att slåss om det allsvenska guldet som den mentala beredskapen. Derbyt mot AIK skulle ge en viktig tendens för avslutningen av säsongen.

Det oavgjorda resultatet mot AIK i det derbyt var ett av tre oavgjorda derbyn för Bajen och att till det lägga en derbyförlust mot Djurgården är en del av förklaringen till utebliven guldstrid. Dock har det under de avslutande månaderna i serien funnits gott om tecken på en spelartrupp som mår alldeles utmärkt och som står upp för varandra. Kanske blev det resultatet av den turbulens som följde av Mohanad Jeahzes klumpiga försök att tvinga klubben att sälja honom utomlands? Jeahzes snabba fall från omhuldad hjälte efter en fantastisk säsong, till att hamna överst på supportrarnas hatlista, ser ut att ha väckt spelarnas medvetenhet om sina egna och gruppens betydelse.

Spelartruppen visade ytterligare prov på detta efter Nathaniel Adjeis snöpliga och fullständigt galna självmål mot BK Häcken när det fortfarande fanns en liten strimma av hopp om guldstrid. Adjei gjorde sin första start i Allsvenskan efter att ha imponerat stort, uppenbarligen inte bara på undertecknad, i cup-matchen mot Nyköping ett par veckor tidigare. Under matchen mot Nyköping framstod Nathaniel Adjei som den enda riktigt stabila punkten i ett oinspirerat och slött spelande Bajen.

När han i slutminuten mot BK Häcken nickade in bollen i eget mål slöt inte bara medspelare utan även supportrar samman för att inte lägga skulden för den uteblivna vinsten på den unge spelaren.

Det var inte heller den förlorade vinsten mot BK Häcken borta som var anledning till missad guldstrid. Hemmaförlusten mot IFK Värnamo, den genomusla prestationen borta mot IFK Norrköping och ett allt för skralt utfall av derbykamperna är de poäng som saknas för att vara med längst upp i toppen. I år tror jag dock inte att det hade räckt till för att hota BK Häcken om förstaplatsen som till syvende och sist var det lag som levererade jämnast resultat över säsongen.

Till nästa säsong så är troligen Darijan Bojanić inte längre en del av Hammarby. Ännu vet ingen vad Darian tänker sig till det kommande året men hans ålder antyder att det kan vara sista chansen för en utlandskarriär. Om han kommer att kunna anpassa sig till en sådan återstår dock att se. Hammarby har naturligtvis inte en ersättare med den spelförståelse och passningsfot som Darijan Bojanić besitter och kommer vid förlust av Darian ha ett stort håll att fylla. (Darijan Bojanić lämnade för koreanska Ulsan Hyunday FC 14 november, red. anm.)

Att Mohanad Jeazhe lämnar klubben hoppas jag att klubbens sportsliga ledning är lika klara över som supportrarna. Att behöva skiljas från Allsvenskans bästa vänsterback är nödvändigt men smärtsamt. Man kan inte behålla en spelare som inte förstår det kontrakt han har skrivit på. Vad Hammarby kommer att behöva fokusera på till 2023 är att i första hand hitta två ytterbackar av hög klass. Simon Sandberg ersatte till säsongen 2018 Birkir Már Sævarsson men har aldrig lyckats fylla dennes skor. Sandberg har haft tillfällen då han har varit en tillgång på planen men det är i mina ögon den mest överskattade spelaren i Hammarbys spelartrupp de senaste åren.

Spelartruppen har en stor utvecklingspotential och även om spelare som försvinner kan oroa en bajare så finns flera unga spelare som fortsätter att utvecklas och de spelare som anslöt till truppen under sommarfönstret och ännu inte har levererat har nu speluppehållet på sig att hitta rätt som spelare. Loret Sadiku och Shaquille Pinas har bevisat att nya spelare kan hitta rätt direkt och förtroendet för den sportsliga ledningen är fortfarande orubbat.

Med en titt över axeln på förra årets resultat för Hammarby med cup-vinst och sedan en femteplats i Allsvenskan så måste man ändå ranka årets resultat högre.  Hammarbys mål är att vara ett topplag i Sverige och Skandinavien och då går det inte att komma förbi det faktum att det är Allsvenskan som är där man skall finnas med i toppen. Svenska cupen är, tyvärr, en sekundär företeelse.

2023 blir ett år med ytterligare ett steg framåt för Hammarby. Det blir en andraplats i Allsvenskan och ett intressant Europaäventyr.

Roland Casselbrant