”Det är inte bara guld som glimmar. Det kan vara diamanter också”, för att parafrasera Joakim von Anka. Man brukar säga att det är omöjligt att veta vem som äger en gruva i Afrika. Om det är staten, ett privat gruvbolag eller terrorister.

Plötsligt dyker det upp en klunga jeepliknande fordon och ut hoppar män beväpnade med automatvapen och övermannar de befintliga vakterna som skyddar gruvan för den som för tillfället hävdar rätt över gruvlotten. Nästa vecka dyker den förra ägaren upp med nya beväpnade män. Eller en annan grupp och på det viset håller det på allt medan gruvarbetarna fortsätter att slita under påvra förhållanden och guldet försvinner iväg någon annanstans.

Gruvarbetare bryter kobolt utanför Kolwezi, Kongo
Foto: Junior Kanna/AFP

Guld, platina och andra ädelmetaller liksom diamanter är över hela världen symboler för rikedom, makt och förfining. Mytologiseringen av ädelmetaller och diamanter är en del av snart sagt varje kultur på vår jord och dess kraft att förädla och förstöra beror inte minst på var och när det tittar fram ur jorden.

Botswana är årets ordförande för Kimberley Process (KP), en organisation med syfte att stoppa rådiamanter att säljas till förmån för att finansiera krig mot legitima regimer. Det är för närvarande 85 länder som ingår i KP och för att få handla med rådiamanter på den vita marknaden skall säljaren visa upp ett certifikat från KP för att kunna garantera att rådiamanterna han säljer inte har sitt ursprung i den svarta marknaden.

För svenskar som inte längre har en regelbunden kontakt med gruvindustrin och möjligen kan erinra sig Sala silvergruva och brytningen av järnmalm i Kiruna när gruvor kommer på tal har kanske svårt att se framför sig hur gruvdrift ter sig på den afrikanska kontinenten. Här i Afrika finns det tusentals hantverksgruvor vid sidan av de stora privata och statsägda gruvbolagen. För att få ett grepp om hur omfattande verksamheten med hantverksmässig gruvdrift är kan vi ta den guldrika, fattiga och oroliga Sahel-regionen som exempel.

Enbart i Burkina Faso, Mali och Niger finns det hundratals av dessa hantverksmässiga gruvor. Med hantverksmässiga menar man gruvor där människor, inklusive barn, utan annat än enkla handverktyg hugger, krafsar och gräver sig genom marken för att utvinna guld. Endast i dessa tre länder räknar man med att drygt två miljoner människor arbetar i den småskaliga gruvnäringen. Små gruvor där arbetarna inte har tillgång till skyddsutrustning och en gruvarbetares klädsel oftast bara består av t-tröja och byxor. Skor är ett tillval.

26/5 2022: Hantverksmässig guldutvinning i Mgusu, Tanzania (Foto: Luis Tato/AFP)

Med många gruvor och människor som arbetar med driften av dem finns det föga möjlighet för lokala myndigheter att hålla terrorister och banditgäng stången. Myndigheterna har oftast inte ens möjlighet att beskatta verksamheterna, då de inte vet om dess existens, och har alltså minimal möjlighet att skydda dem.

I denna miljö har terrorgrupperna som verkar i området stora möjligheter att med våld och hot om våld tillskansa sig rikedomar för att finansiera sin terror.

De relativt fattiga arbetarna vid dessa hantverksgruvor utsätts också för påtryckningar om att konvertera till islam och rekryteras, inte sällan under mer eller mindre tvång, till terrororganisationerna. För att avyttra guldet tas det ofta via smugglingsvägar till Togo, där skatten på guld är lägre än i exempelvis Burkina Faso. Sedan flygs det till Förenade arabemiraten för förädling, inte sällan i handbagaget på reguljära passagerarflygplan.

I de områden där guld, diamanter, våld och smuggling nu går hand i hand har också organisationer som Kimberley Process tvingats gå ut med varningar till handlare på den vita marknaden. De certifikat de utfärdar till anslutna handlare förfalskas regelbundet i länder som Demokratiska republiken Kongo, Angola och Ghana, men även i asiatiska länder som Malaysia.

Samtidigt är den högst prioriterade frågan hos KP om man skall utöka begreppet blodsdiamanter till att även inbegripa stater som angriper stater. Detta är frågan som ligger på bordet efter Rysslands invasion av Ukraina. Tyvärr förflyttar konflikten fokus från den blodiga situation som råder på flera håll av och i stora områden av Afrika.

Flera förslag på hur en högre säkerhet skall uppnås för den hantverksmässiga gruvdriften i Sahel-regionen har föreslagits från de som studerat frågan närmare. Samtliga förslag utgår från att hantverksgruvorna tillför mycket positivt för regionen. Ofta finns det inga andra inkomstalternativ för de som arbetar i gruvorna och i många fall förhindrar det att framför allt unga män utan framtidshopp ansluter till terroristorganisationerna. Om de har turen att inte tvångsrekryteras. Det finns även exempel på gruvarbetare som är reformerade extremister.

Exempel som nämns är att regeringarna i berörda länder bör placera säkerhetsstyrkor i guldrika områden för att kunna skydda den privata småskaliga gruvdriften samtidigt som man har en möjlighet att stoppa terroristernas utbredning. Olika skattefördelar för att gynna branschen och utveckla hanteringen av guld i området för att minska behovet av smuggling beräknas kunna gynna det land där naturtillgången finns.

För att förstå vilka inkomster ett land som exempelvis Burkina Faso går miste om på grund av utförsel av bara guld beräknas hantverksgruvorna utvinna cirka 30 ton per år. Av dessa 30 ton försvinner cirka 20 ton till Togo för vidare transport.

Det är inte enbart den småskaliga gruvdriften som utsätts för terrorgruppernas intressen. De har utvecklat ett mönster där man kan se att när de tar sig in i en ny region är det gruvområdena som är deras första mål. Därmed hamnar också de stora privata och statliga gruvbolagen i terroristernas sikte. Detta fick det kanadensiska gruvbolaget Iamgold erfara under 2021 då bolagets konvojer som transporterade personal och utrustning till gruvan i Essakane utsattes för två attacker på tre månader.

Kagiso, Sydafrika, 4/8 2022: En man försöker släcka en brand anlagd av mestadels fredliga demonstranter som protesterar mot den illegala gruvdriften i området (Foto: Guillem Sartorio/AFP)

I Sydafrika har den småskaliga gruvverksamheten skapat våldsamheter av en annan sort än den som drabbar Västafrika och Sahel-regionen. Övergivna gruvor och hantverksgruvor tas i bruk av illegala invandrare från grannländer som Leshoto, Zimbabwe och Moçambique och med dessa har det följt våld. Under sommaren uppmärksammades ett fall av gruppvåldtäkt i gruvområdet Krugersdorp, väster om Johannesburg.

Under en inspelning av en musikvideo dök en beväpnad grupp zama zamas, illegala gruvarbetare, upp. Man tvingade ner männen i filmteamet i en grop och höll dem under beväpnad uppsikt under tiden som man turades om att våldta de åtta kvinnorna som var där för att dansa i musikvideon. Efter att våldtäkten blev känd utlöstes massiva protester hos lokalbefolkningen som krävde att alla illegala invandrare skulle drivas ut ur landet.

I slutet av oktober friades de 14 männen som greps efter gruppvåldtäkten och i vad som verkar vara ett svar på detta har man i dagarna funnit kropparna av 21 döda illegala gruvarbetare i gruvschakt i Krugersdorp. Att säga att situationen är allt annat än under kontroll, i ett Sydafrika där dödligt våld och våldtäkter ökar år för år, är inte att överdriva.

Hantverksmässig gruvdrift pågår även här i Kenya men under betydligt lugnare former. Visserligen utsätts gruvorna då och då för beväpnade banditgäng men då Östafrika är med afrikanska mått mätt ett stabilt område finns här också fler aktiva utländska och lokala gruvbolag som projekterar områden löpande och där de stora bolagen hittar guld etableras snart småskalig gruvdrift i dess spår.

Shanta Gold Limited som är aktiva i Kenya och Tanzania har funnit tre nya guldfält i området i Lihranda-korridoren från Kakamega till Vihiga och Busia. Det är ett guldrikt område av Kenya och företaget har där sedan tidigare två gruvor i drift. Det råder full aktivitet i regionen efter nyheten och den utbredda hantverksdriften kommer med största sannolikhet att dra till sig än fler som vill finna lyckan.

Problemet för den som vill ta del av det kenyanska guldet är att man måste inneha ett av regeringen utfärdat certifikat för att få ta kenyanskt guld ur landet och i dag finns det endast fem aktörer som har denna rätt. För de som driver sina hantverksmässiga gruvor gäller det att få avsättning för sitt guld lokalt. Vilket i ett fattigt land inte alltid är lätt. Er Afrika-korrespondent har personligen fått ett antal förfrågningar om att köpa små, ännu ej bearbetade, guldklimpar som ligger osålda hemma hos gruvarbetare som har svårt att omsätta det på marknaden. För den som inte hittar sin marknad blir guld varken rikedom, makt eller förfining.

Älskar det fria skrivna ordet och lokalkultur. Har aldrig varit likgiltig inför någonting och kommer förhoppningsvis aldrig att så bli.