En häxbrygd av musik, sex, droger – var den blandad av FBI och CIA?

Vi blir visst aldrig klara med vad boomers höll på med på 60-talet. Eller, ni kanske blir det, men inte jag, tydligen.

Efter att ha läst den “officiella” versionen av hur den moderna musikindustrin i princip kläcktes i Laurel Canyon i Los Angeles på 60-talet – Michael Walkers Laurel Canyon – blev jag tipsad om den så att säga revisionistiska versionen: David McGowans Weird Scenes Inside the Canyon. För det finns numera alltid minst en revisionistisk version av allt konstigt som försiggick borta i Amerikat på 50-60-70-talet.

Laurel Canyon är ett litet pastoralt område i LA:s utkant med en minst sagt diger samtidshistoria. Den flyter så klart delvis ihop med Hollywood, men det som Laurel Canyon specifikt blivit känt för är musiken, och framför allt kanske perioden cirka 1965-75, när en avsevärd del av den nuvarande västerländska popbranschen grundades där. På en väldigt liten yta samlades, bildades, korsbefruktades och utvecklades artister som Byrds, Love, Doors, Jimi Hendrix, Turtles, The Mamas and the Papas, Frank Zappa, Buffalo Springfield, CSNY, Eagles, Jackson Brown, Joni Mitchell och Fleetwood Mac, för att bara ta ett litet axplock. Lägg till detta hela den nya vågens filmstjärnor: Hopper, Fonda, Beatty, Nicholson etc.

Vad som också pågick var hejdlöst drogbruk och allmän skörlevnad, sexuella tveksamheter, ockultism, brottslighet, bränder och ond bråd död. Och, om man får tro McGowan, troligen en hel del sinistra manipulationer av militär underrättelsetjänst och den avgrundsdjupa staten i allmänhet. Över alltsammans vilar också onda andar som Mansonfamiljen och The Process.

Inte för att Walkers lite mer typiskt kronologiska historia skyr det mörka och blodiga, men där han drar ett streck för att hålla saker någorlunda trivsamt, fortsätter McGowan rakt ut i spenaten. Den lite oväntade och inte helt uttalade tesen i den gamle vänsterskribentens bok är att hela den moderna “ungdomskulturen” åtminstone från och med hippieeran, är en psyop för att… ja, göra ungdomar ointresserade av politik? Utöva avancerade experiment i medvetandekontroll? Kanske. Det är som sagt inte helt utskrivet.

McGowan samlar en imponerande skrälldus med indicier och kastar ut det framför läsaren med ständiga sarkasmer av typen “men det är säkert bara en tillfällighet” och “jag vet inte vad det här betyder, men jag bara slänger in det här”. Mycket handlar det om hur anmärkningsvärt många av 60-talets ikoner och kulturella spindlar i nätet i LA som hade både familjekopplingar till militär och underrättelsetjänst och udda kopplingar till varandra, och ändå enligt den officiella versionen liksom bara hamnade i Laurel Canyon allesammans. Typ samtidigt. Trots att det vid tiden inte fanns någonting där, ingen “scen”, ingen “bransch”.

Dessutom räknar han upp en lång och förfärande lista på dubiösa dödsfall bland människor kopplade till Laurel Canyon, inklusive deras familjemedlemmar. Om man inte dog under märkliga eller våldsamma förhållanden som canyonit så fick man åtminstone sitt hus nerbränt under märkliga och våldsamma förhållanden, tycks det.

Det är djupt fascinerande läsning, om man står ut med McGowans lite monomana och konstant sarkastiska och insinuanta stil. En stor del utgörs av fallstudier för att driva hans tes, varav somliga, som The Doors, är minst sagt provokativa. Det är något uppenbart suspekt med det bandets plötsliga uppkomst ur ingenting, enorma popularitet, och snabba förfall. Andra fall känns mer tveksamma och forcerade. Somliga skulle kalla McGowan konspirationsteoretiker, men han samlar mest bara offentligt tillgängliga fakta – som att det faktiskt låg en massiv hemlig militärbas på Lookout Mountain i Laurel Canyon, med bland annat enorma filmstudios där ingen vet vad som försiggick. Sedan får man dra linjerna mellan prickarna själv, eller låta bli.

McGowans bok är lysande parallelläsning inte bara till Walkers, utan även till andra angränsande och delvis överlappande revisionistiska feberfantasier, såsom Maury Terrys The Ultimate Evil (om Son of Sam-morden) och Tom O’Neills Chaos (om Mansonmorden). Kaninhål räcker inte till för att beskriva dessa böcker, och effekten är skönt kumulativ ju fler man läser.

Som Ellroyfanatiker är jag förvisso redan öppen för att hela USA är en enda sprucken kuliss framför en krälande härva av onda män och deras hemliga, djävulska komplotter. Om något kan jag tycka att McGowan drar lite väl stora växlar på att så många av hippieerans hjältar var auktoritära svinpälsar, märkliga dubbelnaturer eller totala psykfall. Det behöver inte betyda att de är CIA-agenter eller manchurian candidates. Konstnärer har alltid varit rätt kända för att ha den sortens personligheter, liksom.

På samma sätt tar jag inte oreserverat på mig glasögonen som säger att hela den moderna popkulturen är en psyop. Det är helt säkert en del av det, men jag tror även på stort spelrum för opportunism, individuell galenskap och vilja till makt, krass kommersialism, girighet, synergier och – faktiskt – även en del tillfälligheter. Och större kosmiska krafter. Samt att en del av dessa personer faktiskt oironiskt bara levde för sitt skapande, även om de också drogs in i annat.

Men så är jag ju också en betald CIA-agent.