Fredagen den 14 augusti 2020 – sista veckan på semestern för stationsinspektören Marie Persson. Vädret hade varit dåligt, men nu visade termometern 27 grader. Och i helgen kanske det till och med skulle bli 30.

Nästa vecka skulle hon tillbaka till jobbet på polisstationen i Älmhult, med alla konflikter. Hon hoppades att det kanske skulle bli lite bättre nu, med den nya gruppchefen.

Då hörde hon att någon körde in och stannade till på grusplanen utanför huset. Hon tittade ut och såg två silverfärgade Volvo V90. Ur den ena steg Johan Nilsson från stationen i Ljungby. “Vad vill han?, sa hon till sin särbo. “Han ser helt bedrövad ut.” Två unga polismän som hon inte kände igen klev ur den andra bilen.

Marie blev rädd att det hänt hennes döttrar något. Att det var därför som polischefen från Ljungby hade kört hela vägen hem till henne. Hon gick ut och mötte dem. Hon försökte gå lite snabbare än vanligt, men då högg det till i ryggen. Det var diskbråcket som hon dragits med i många år. Orsaken till att hon bara arbetade halvtid.

“Har det hänt något, Johan?”

Han visade upp ett papper. “… ett kaffepaket …”, hörde hon honom säga. “Har du något kaffepaket hemma?”

På polisstationen

“Eftersöka Zoegáskaffe”, läste Stefan Jonsson på kopian av husrannsakan. Så löd direktivet från åklagaren till hans chef Johan Nilsson.

Stefan hade sagt upp sig från gruppchefstjänsten och nu var han en vanlig utredare igen. Han hade inte orkat längre. Det var för många konflikter. Och så var det kaffestölderna som hade gäckat honom och personalen på polisstationen i flera månader.

Stationen i Älmhult var liten, och det fanns en huvudmisstänkt. Marie. Om det inte varit för henne så hade han nog velat fortsätta som gruppchef. “Gud, ett sånt liv det blev när jag flyttade henne till det andra rummet, men något var jag ju tvungen att göra”, tänkte han. “Hon satt ju bara där borta och gömde sig, och tyckte synd om sig själv. Man fick ju släpa ut henne till receptionen varje gång hon behövdes.”

“Och så fackrepresentanten som ville att jag skulle läsa hennes sjukjournal … Jag är väl ingen läkare? Hon jobbar 50 procent, och då får hon se till att jobba när hon är på stationen.”

Det stals tre nummerplåtar i centrum i måndags natt, men Stefan hade lagt det ärendet åt sidan. Nu handlade det om att få fast Marie. “Kärringen …” Han skulle aldrig säga det högt. Inte så att någon hörde i alla fall. Och även om det hade hänt så skulle han förneka att han sagt det.

Han var den som gillrat fällan och nu hade den slagit igen. Chefen Johan Nilsson var på väg från Ljungby för att konfrontera henne i hemmet. Med uppbackning av två polisassistenter från Växjö, hade han förstått det som. De kanske rentav redan var framme.

I går eftermiddag hade han räknat till åtta paket Zoegás Skånerost i utdragslådan där de förvarar kaffet. Han hade märkt upp dem allihop med en liten blå prick på det svarta omslagspappret. Svår att upptäcka om man inte letar efter den.

När han kom till jobbet i morse fanns det bara sex paket kvar. Ett litet tvivel hade kommit över honom när han stod och tittade ned i lådan. Marie var ju fortfarande på semester. Osäkerheten hade försvunnit efter att han pratat med IT-killen i Växjö, som kollade upp loggarna i passersystemet för gårdagskvällen:

kl 18.16:45 – Marie går in via huvudentrén med kort och pinkod.

kl 18.17:02 – Marie tar sig vidare in i slussen och använder kort och pinkod för att komma in i polislokalerna.

kl 18.22:52 – Marie använder kortläsaren vid köket.

Han tittade ned på husrannsakan igen, och konstaterade att det var snabbt jobbat av åklagaren.

“Hon tog två paket. Hon kan inte ha hunnit tömma båda i kaffeburken”, tänkte han.

Hemma hos Marie

“Jag vill aldrig mer prata med dig, Marie!” Johan vände sig om och gick mot hallen och ytterdörren.

När han kommit hem till henne hade han visat upp husrannsakan och sedan hade de gått in i köket. En av assistenterna hittade ett oöppnat paket Skånerost i skafferiet. Det hade den blå pricken på sig, precis som på fotot som Stefan skickat till honom. Hon påstod att att hon köpt paketet på Willys. Det spelade ingen roll att han visat henne pricken, hon insisterade på att hon hade köpt det på Willys.

De båda Växjöpoliserna följde efter den äldre polischefen från Ljungby ut från huset. Johan hade tagit hand om kaffepaketet. Han hade en sak till att göra denna eftermiddag.

“Men Johan …”, sa Marie, och försökte hålla jämna steg med de tre kollegerna som var på väg att lämna huset.

Gruset krasade under de tre polisernas kängor. Johan Nilsson öppnade förardörren till sin V90 och vände sig om mot huset, där Marie stod i dörröppningen.

“Tjuv!”, skrek han, och satte sig i bilen. De båda civila polisbilarna lämnade Maries hem.

Med höjda ögonbryn och öppen mun såg hon på när bilarna körde iväg på skogsvägen och försvann bakom kröken på väg mot landsvägen. Hon tog några steg in till köket och föll till golvet. Särbon Janne hann inte fånga upp henne.

“Jag har bara lånat ett paket kaffe … Jag har bara lånat ett paket kaffe … Var är flickorna? Det har väl inte hänt dem något?”

Janne ringde hennes döttrar. De fick se till att komma hem.

Johan Nilsson och Växjöpoliserna skiljdes åt. Han tog upp sin telefon och slog numret till Stefan: “Jag är på väg till dig. Du kan inte ta helg riktigt än. Du måste identifiera kaffepaketet.”

Dömd i tingsrätt – friad av oenig hovrätt

I tidningen Smålänningen kunde man läsa följande rubrik den 2 mars 2021:

“Polisens kaffefälla gav resultat – kollega dömd för stöld”

Marie Persson dömdes av Växjö tingsrätt för stöld. Stölden, eller lånet, blev en nyhet redan i september 2020 när åtal väcktes av chefsåklagare Lena Kastlund på Särskilda åklagarkammaren.

Kaffepaketet kostade 38 kronor. Vad säger du till de skattebetalare som tycker det är en märklig prioritering att åtala för det?

– Ja, men vad ska jag säga? Jag har ju absolut åtalsplikt. Skulle man inte åtala en polis så skulle man få höra att man skyddar polisen. Det är ett förnekat brott. Det spelar ingen roll om det är en polis eller en vanlig person. Förnekar de så måste det ju åtalas, förklarar Lena Kastlund.

– Och sedan skattebetalarnas pengar … Det är mycket av skattebetalarnas pengar som går till onödiga saker, men det är såna regler vi har och det måste vi anpassa oss efter naturligtvis. Det är de lagar som gäller.

Finns det något värde i att även såna här, kan tyckas, obetydliga mål behandlas?

– Men obetydliga? Det är ju rubricerat som stöld och det är ett brott med fängelse i straffskalan. Det är ju ett allvarligt brott. Vederbörande blev av med jobbet, enligt tingsrättsdomen. Sedan blev det ju ändring nu, naturligtvis. Det anses ju som allvarligt att stjäla från arbetsgivaren. Det handlar om förtroende. Det är inget bagatellbrott, menar jag. Det är inte bara värdet man går på.

Polisens ansvarsnämnd uttalade sig före rättegången i tingsrätten, och slog fast att Marie Persson förmodligen skulle avskedas om hon dömdes för stöld. Av den anledningen slapp hon böter och dömdes bara till villkorlig dom.

Persson överklagade den fällande domen och fortsatte att jobba som stationsinspektör, men på annan ort. Hon har varit polis i 34 år och har arbetat halvtid sedan 2009 då hon råkade ut för en halkolycka med lång rehabilitering som följd. Ovanpå det råkade hon ut för en trafikolycka 2012. Då ville Försäkringskassan ge henne sjukpension, men hon ville inte sluta arbeta.

Till poliserna som utförde husrannsakan sa hon att hon köpt kaffepaketet på Willys. Senare har hon erkänt att hon tog ett kaffepaket på polisstationen, men att hon hade tänkt lämna tillbaka ett likadant. Hon var på stationen i ett annat ärende när hon kom på att hon glömt att köpa kaffe.

Till rättegången i hovrätten kallade Persson sex nya vittnen, bland annat sin särbo Janne och sina två döttrar, båda mellan 20 och 25 år gamla. Döttrarna intygade att mamman sagt att hon bara lånat kaffet.

I oktober i år kom beskedet att hovrätten friar henne – mer än två år efter att åtal väcktes. Hovrätten var inte enig. Två juristdomare ville fälla henne, men ordföranden Christer Ganelind och de två nämndemännen ville fria.

– I tingsrätten fanns det uppgifter från polismannen som var med vid husrannsakan hemma hos henne, att hon då först hade uppgivit att hon hade köpt det här paketet i en affär. Den uppgiften lägger minoriteten väldigt stor vikt vid. Vi i majoriteten konstaterar också att hon sa så, säger hovrättsrådet Christer Ganelind.

– Men då har det tillkommit vittnen, bland annat hennes två döttrar och en sambo, som lämnar uppgifter om att när hon kom hem så sa hon att hon glömt att köpa kaffepaket, och hon skulle låna det här.

Skulle du säga att alla vittnen var trovärdiga?

– Ja, ja, visst. Det har vi inte sagt, att det är någon som inte är trovärdig. Absolut inte.

Kan det vara så att rätten bestämmer sig för vad som är rätt och sedan försöker rättfärdiga det? När jag ser oenigheten så dyker det upp i huvudet.

– Man kan säga att det är traditionell bevisvärdering. Just när det gäller bevisvärderingsfrågor kan du hitta rätt så många olika domar där man har olika uppfattningar om vilken styrka olika berättelser har. Så är det. Det är bara att konstatera. Jag vet inte om du antyder något där, men det här är traditionell bevisvärdering.

Till skillnad från tingsrätten konstaterar hovrättens majoritet att det fanns en lånekultur på polisstationen. Inget vittne sa att man kunde låna kaffe, men man fick till exempel låna tvätthallen och låna hem spännband.

Det har tagit drygt två år, två arbetsplatsutredningar och två rättegångar för att reda ut en misstänkt kaffestöld värd 38 kronor, men nu är det avgjort. Åklagaren Lena Kastlund tänker inte överklaga till Högsta domstolen.

Är det inte anmärkningsvärt att den här lilla stölden gick så långt?

– Det är många stölder som går vidare. Det är många rättegångar i hovrätten. Och det är inte jag som har fört upp det till hovrätten heller, naturligtvis. Man har de rättigheteterna i Sverige. Tycker man systemet är fel då får man gå via politikerna, så klart, som stiftar lagar, säger Kastlund.

Arbetsmiljöproblem

Stefan Jonsson blev gruppchef på stationen i Älmhult 2018, och han och Marie Persson kom inte överens. Hon sa sig vara utsatt för trakasserier, och av den anledningen gjordes två arbetsplatsutredningar. En inför rättegången i tingsrätten och en inför den i hovrätten.

Perssons bild av det hela var att Jonsson bara “körde på” och tyckte att hennes besvär bara var ett “spel för gallerierna”. Hon hade fått förståelse från tidigare chefer men inte av Jonsson. Dessutom hade hon fått ett arbetsrum som var anpassat för hennes behov, något som drogs till sin spets när Jonsson valde att flytta henne till ett rum närmare receptionen. Hon menade också att hennes funktionshinder gjorde att hon inte kunde göra allt som begärdes av henne.

Stefan Jonsson å andran sida menade att han började sitt gruppchefsuppdrag från noll, och han fick inte någon bra överlämning. Därifrån skulle han få ordning på arbetsfördelningen och undersöka samtligas arbetssituation. Han konstaterade att Marie Persson hade för lite att göra och höll sig undan på sitt rum. Han fick också frågor från stationsinspektörerna i Ljungby, som undrade varför de fick utföra vissa av Perssons arbetsuppgifter. Enligt vad Jonsson visste var Persson sjukersatt med 50 procent utan några övriga förbehåll. Hon borde varit förmögen att utföra sitt arbete som polis när hon var på plats.

Den sista arbetsplatsutredningen kommer fram till att konflikterna berott på frustration hos båda parter i kombination med organisatoriska problem och systemfel. Utredaren:

“Enligt min mening ligger det organisatoriska problemet i svagt ledarskap och i att ingen annan chef innan [Stefan Jonsson] ställt krav på eller tagit ansvar för [Marie Perssons] arbetsvillkor på saklig grund.”

Utredningen konstaterar slutligen att både Persson och Jonsson har kränkts på sin arbetsplats, avsiktligt eller oavsiktligt. Det som hade kunnat råda bot på situtionen var en ordentlig arbetsförmågebedömning av Persson. En sådan har hon, uppbackad av facket, kategoriskt sagt nej till.

 

(Marie Persson, Stefan Jonsson, Johan Nilsson och Janne är fingerade namn)

Avatar photo
Peter är reporter på Morgonposten.