Person of Interest är tv-serien om massövervakning som kan lära oss något, men som redan är historia

Person of Interest gick i fem säsonger mellan 2011 och 2016. Seriens upplägg i är i grunden ganska enkelt. Datornörden Harold Finch och före detta CIA-agenten John Reese räddar människor från att mördas. Informationen får de från en superdator som använder sig av alla offentliga och privata videokameror som finns i New York City. Maskinen spottar ur sig ett eller flera personnummer per dag. Reese arbetar på fältet, Finch sitter i sitt kontor och spårar upp information som kan komma väl till pass.

Serien är skapad av Jonathan Nolan, bror till regissören Christopher Nolan. JJ Abrams är exekutiv producent, han är mest känd från tv-serien Lost, och två Star Wars-filmer. I Lost hade Michael Emerson en huvudroll, han spelar Finch i Person of Interest.

Även om rollistan fylls på under säsongerna är Finch och Reese navet i berättelsen. Båda har vissa likheter med varandra, ett något stökigt förflutet och en ambition att nu göra rätt för sig.

Finch är den som skapat maskinen, kallad the machine i serien. Han växte upp i en lantlig miljö och var redan som liten ett geni. Han gjorde på egen hand stora framsteg med att lära sig programmering och maskinteknik. I tidiga tonåren fick hans far Alzheimers, en sjukdom som gör att den drabbade långsamt förlorar sitt minne. Detta sporrade honom att utveckla datorprogram med funktionen att kunna hjälpa eller ersätta det mänskliga minnet. Han hackar sig senare in i ARPANET, militärens förlaga till internet, och lever resten av livet under olika falska identiteter.

Tillsammans med en kollega från MIT grundar han ett It-företag som blir framgångsrikt. Samtidigt utvecklar han själv det som kom att bli maskinen, som utnyttjar övervakningsteknologin att förutse vilka som är utsatta för risk att bli mördade. Som karaktär är han lugn, genomtänkt och något gammaldags i sättet. Elfte september nämns som en utlösande faktor för att han skulle ta sitt projekt vidare. Om statens övervakning ökar, kan hans maskin verka tvärtom. Att använda det onda för det goda, ett moraliskt dilemma som återkommer upprepade gånger i serien.

Finch är ett typiskt geni a la Hollywood, en vetenskapsman med det allmännas bästa framför ögonen. En person med ett medvetande bortom normala människors, både vad gäller intelligens och moral.

Det är något som gör honom lik Reese. Även om likheterna i övrigt inte är så många. John Reese har, vår vi veta, en uppväxt utan sina föräldrar. Fadern dog i Vietnamkriget, själv startar han som ung man en karriär inom armén. Efter elfte september 2001 tar han värvning i CIA och blir en mycket effektiv lönnmördare och agent.

Att han valde den vägen, och blev så duktig på det, kommer delvis ur hans traumatiserade barndom. Det blir också tydligt att som agent lever han utanför alla lagar och moraliska betänkligheter. Det ställs på sin spets när han beordras avrätta sin kollega, samtidigt som hon fått order om att göra detsamma mot honom.

I sitt arbete med Finch får man intrycket av att han nu vill gottgöra sitt tidigare liv. Han fortsätter dock skjuta och döda folk i parti och minut, men nu för den goda sakens skull. I en säsong går han till och med i terapi, men han bryter inte med sin livsstil.

Precis som Finch lever han under pseudonym. Ingen av herrarna har någon större kontakt med kvinnor, även om Reese vid tillfällen under seriens gång är på gränsen att inleda en relation. Finch hade en flickvän, men han fejkade sin död och lämnade henne bakom sig.

Reese spelas av Jim Caviezel, en skådespelare med en ganska speciell bakgrund. Som ung var hans karriär på uppåtgående, en känd roll är den i Den tunna röda linjen från 1998. Efter The Passion of the Christ 2004 försämrades dock karriärmöjligheterna. Filmen blev å ena sidan en enorm succé, å andra sidan blev regissören Mel Gibson anklagad för antisemitism. Det sägs att Caviezel efter det blev något av en paria i Hollywood, även om han fortsatt spela in film.

Som katolik har han också krav på manus att inte innehålla sexscener. Man kan bara spekulera i vilka roller han gått miste om, men talangen har han. Dessutom ett utseende som för tankarna till profilerade skådespelare på 30, 40 och 50-talen.

I den första säsongen sätts standarden för serien. Varje avsnitt handlar om ett nytt uppdrag från maskinen, ett nytt personnummer att följa upp. De flesta kriminella kommer från klassiska New York-miljöer, italiensk maffia, ryssar och andra östeuropéer, kineser, korrupta finansmän och så vidare.

Finch och Reese får också hjälp från insidan av polisen, genom den smått korrupte konstapeln Lionel Fusco och godhjärtade inspektören Joss Carter. Med hjälp av dem kan de även utnyttja polisväsendet i sina uppdrag att rädda personer.

Det är tydligt att polisen, liksom FBI och alla myndigheter, rättsväsende och politiker är korrupta. Maffian och polisen verkar i symbios i serien. Det finns gott om personer som vill väl, men systemet som sådan tycks strukturellt korrupt. Detta står givetvis i kontrast till maskinen och Finch målsättning att vara en motpol till den överstatliga övervakningen, som alltmer tycks ersätta normalt polisarbete.

I säsong två introduceras Root. Root spelas av Amy Acker och är förutom Finch och Reese seriens behållning. Hon är i princip hela första säsongen en motståndare till Finch, som vägrar inleda ett samarbete med henne. Root påstår sig ha direktkontakt med maskinen genom sitt medvetande, men säger bara ”hon” eller ”henne”. Det är tydligt att Root drivs av en slags religiös plikt, mot maskinen.

Tittaren får nu signaler om att maskinen inte bara är ett datorprogram, utan verkar ha ett eget medvetande och kanske till och med är en form av gud. Tankarna går till HG Wells och andra som skrivit om ämnet. Det blir också vanligare att huvudpersonerna talar direkt till kameror ute på stan, eftersom maskinen kan höra vad de säger. Det händer också att maskinen kontaktar dem genom att ringa till offentliga telefoner.

Karaktären Shah introduceras också, som en slags kvinnlig variant av Reese. Hon är en något underfundig men hänsynslös sociopat som älskar att döda människor. Hon blir en del av laget och arbetar med Reese att utföra uppdrag. Mellan Shah och Root uppstår också en trevande romans, en lesbisk affär som aldrig riktigt kommer till skott.

I mitten av säsong tre dör inspektör Carter. Händelsen är symbolisk, Finch bestämmer sig för att lita på Root och hon släpps in som medarbetare. Hon hade varnat för att något riktigt illa skulle ske om de inte lyssnade på henne. Det är nu tydligt att maskinen har en riktig artificiell intelligens och en egen, om än något oklar, agenda.

Dessutom får vi veta att det finns en konkurrerande ”maskin”, men samma funktion att använda massövervakningssystemet. Men som styrs av personer med onda avsikter, som har kontakter ända upp till presidenten. Konkurrenten vill oskadliggöra maskinen och ta full kontroll över systemet. Det blir också tydlig att maskinen lever sitt liv på servrar, som måste hållas skyddade. Det går således att ”döda” maskinen och dess medvetande om man lyckas förstöra servern.

Vissa avsnitt präglas av tydliga moraliska dilemman, till exempel vill maskinen vid ett tillfälle att Reese ska döda en av personerna som de är tilltänkta att skydda. Det görs också anspelningar till filosofi, kaosteori, determinism och fri vilja.

Serien fortsätter med både nya uppdrag från maskinen och ett lågintensivt krig mot konkurrenten. Till slut måste Finch, Reese, Shah och Root gå under jorden och driva sin verksamhet som en slags gerilla. Man håller sig utanför kamerornas räckvidd genom att Finch lagt in en avledning i systemet som gör att de inte kan registreras.

Precis som i JJ Abrams Lost lämnar sista säsongen en hel del att önska. Serien kunde gott klarat sig på tre säsonger i stället för fem.

Slutet, som egentligen inte är ett slut, indikerar att kampen mot den ”onda” konkurrenten till maskinen fortsätter. Det känns  något tveksamt att en organisation, som är på god väg att ha full kontroll över alla människors liv, samtidigt skulle tillåta rebeller att leva vidare.

Det är elva år sedan serien startade och sex år sedan sista avsnittet. Mycket har hänt på den tiden, så mycket att serien i dag inte hade kunnat göras på samma sätt.

När första säsongen spelades in var smartphones en relativt ny företeelse. Kamerorna var sämre och telefonerna var visserligen små datorer i handformat, men betydligt sämre och mindre utvecklade än i dag.

Att förlita sig på de allmänna kamerorna var ett måste, men i dag är övervakningen betydligt mer förfinad och raffinerad. Allt från kylskåp till torktumlare är kopplad till ”sakernas internet”.

Dessutom hade Reese och kollegor enkelt kunnat fotas av mobilkameror. Det kunde i och för sig skett även under åren serien visades, men fenomenet har blivit större idag. Något av en brist i serien, både maskinen, konkurrenten och myndigheternas övervakning är å ena sidan extremt effektiv och allomfattande Men å andra sidan går den att komma runt. Om man är ett datorgeni som Finch, det vill säga.

Det finns mycket intressant i serien vad gäller AI, den mänskliga naturen och teknikens utveckling. Men man ska passa sig för att hitta för många goda egenskaper hos karaktärer som Finch och Reese. I fallet med Reese tror jag inte det är bra att idolisera en person som har döda och mördat dussintals med människor.

I verkligheten skulle man vara tveksam till att låta någon som bara mördat en person bli en förebild. Men glorifieringen av agenter och andra inom säkerhetstjänster är en klassiker inom filmvärlden, James Bond det bästa exemplet.

Fallet med Finch ingår i en tradition i Hollywood att glorifiera vetenskapsmannen, nörden. Den något kufiske geniet som har en egen agenda att hitta en väg ut ur den korrupta mänskligheten. Vi har sett det i många filmer, inte minst i genren sci-fi. I grunden tror jag det handlar om att öka förtroendet för vetenskapen som sådan. Lita på experterna, de vill oss väl och vet vad de talar om.

Person of Interest är samtidigt en slags tidsdokument, över en tid där massövervakningen inte riktigt gått så långt som idag. Och där man nostalgiskt kan se telefonkiosker i offentligheten.