”Är det inte tufft att vara ensam kvinna?” Det är en fråga jag fått ofta under min motorsportskarriär.
Jag har ingenting att jämföra med, eftersom jag aldrig varit en man. (Dock identifierar jag mig ibland – som den småbarnsförälder jag är – som en ickebinär och uttorkad disktrasa.)
Visst har det stundtals varit tufft att vara ensam höna i tuppgården. Man måste bevisa att man har där att göra – flera gånger om. Men, många verkar glömma fördelarna man får som kvinna, om man slår igenom. Därför är det viktigt att skinnet på näsan inte flagnar när det är som tuffast. Segerns sötma smakar extra gott när vägen varit krokig. Och min krokiga resa har varit både rolig och lärorik.
Jag har såklart funderat mycket på min egen karriär och varför jag hade så få kvinnliga kollegor. Vissa saker är tydliga. Många tjejer avslutar tyvärr sin karriär i övre tonåren, ofta på grund av den tuffa miljön. Både sorgligt och onödigt, tycker jag. Den machokultur som präglar motorsporten är ganska inbiten, och det är viktigt att lära sig hantera den. Man måste vara stark och säga ifrån när gränsen är nådd, men det är också viktigt med distans. Man kan inte peppra med metoo-hashtags så fort man får en dråplig ”komplimang”. Det kommer dessutom alltid finnas missförstådda rallyproffs som själv aldrig nådde någonstans, och som gärna ropar ”åk hem till spisen” när man misslyckats. Som kvinna har man ögonen på sig eftersom man är en udda fågel, och det är ofta nära till dråplig kritik.
Det råder även en kultur av låga förväntningar på kvinnliga förare. Som när jag gjorde mitt första test med den värmländska motorsportprofilen Per Eklunds supercar. Min sambo stod bredvid Eklund längs banan. I första kurvan ställde jag upp bilen för att få runt den på en sladd, varav Eklund utbrister “ÖJÖJÖJJJJJ, är ho’ lika vilder i säga elle’??” och armbågar sambon i sidan, tillsammans med ett gubbskratt. Visst kan miljön skava och vara tröttsam ibland, så vad är receptet? Min räddning har oftast varit att skratta och rycka på axlarna. Och när skratten står mig upp i halsen, flyttar jag fokus. Jag hittar istället inspiration, gemenskap och energi hos alla de förebilder och inspirationskällor jag har omkring mig. De människor som skaver utgör trots allt en liten procent, även om skavet kan bli till ett sår de stunder skinnet är skört.
När jag tröttnat på plumpa kommentarer om allt från min rumpa till min knullrufsiga hjälmfrisyr, flyttar jag fokus till de män jag har omkring mig, som inte gör någon skillnad. För de är, och har varit, väldigt många. Allt från min pappa, till mekaniker, ingenjörer och sponsorer. Som genuint backat upp mig under min karriär, och som jobbat dag och natt för att jag ska kunna hänge mig åt min passion att köra bil. De män som respektfullt behandlat mig som vilken förare som helst, sett min talang, och gett mig verktyg för att lyckas. Trots att reviret i depån kan kännas ganska inkissat, har jag alltid känt mig välkommen att kliva över gränsen. Det har alltid stått någon och sträckt ut sin oljiga och trygga näve, medan någon halvfull neandertalare står i bakgrunden och ropar ”visa pattarnaaa!”. Jag har alltid haft klippor i teamet. De som knackat mig på hjälmen innan jag kört ut ur depån, tittat mig bestämt i ögonen och påmint mig om det allra viktigaste: ”Jag tror på dig!” Jag har även haft fantastiska kvinnor i min närvaro. Inte minst min co-driver Miriam Walfridsson som jag delat allt och lite till med under många år, och som till 100 procent förstått, drivit på och stöttat.
Under 70-och 80-talet fanns en fransyska som fullkomligen bredsladdade ifrån alla fördomar som fanns (och då fanns betydligt fler). Rallyföraren Michéle Mouton har varit en av de viktigaste inspirationskällorna för mig. ”The Black Vulcano” som hon kallades, tävlade med en Audi Quattro i klassen Grupp B, en klass med tillnärmelsevis monstruösa rallybilar på närmare 400 hästkrafter. Eller som rallylegenden Juha Kankkunen sa: ”WRC är för pojkar. Grupp B är för män”. Han fick dock äta upp det uttalandet, eftersom Michéle åkte ifrån de allra flesta. För mig är hon en legend, och med en inställning som tilltalar mig. Hon gjorde aldrig en stor grej av att hon var kvinna, utan lät resultaten tala för sig själva. Hon var cool, målmedveten, samtidigt som hon behöll sin kvinnlighet. I de stunder jag tvivlat på mig själv, har jag tänkt på Michéle. ”Kan hon, så kan jag också.”
Jag hade nyss köpt en burgare på McDonalds under en stressig resa till ett sponsormöte. Ett utländskt nummer ringde och jag svarade samtidigt som jag tog en stor tugga av burgaren. ”Hello Ramona, this is Michéle Mouton”, hörde jag en röst säga, med en fransk brytning. Det är ju då typiskt att jag ska ha hela käften full med hamburgare när min största idol ringer, tänkte jag. När jag till slut lyckades svara med bultande hjärta, gratulerade Michéle till min vinst i SM-finalen och berättade hur glad hon var över fler kvinnliga förare som gör avstamp i rallyvärlden. Snacka om att det värmde i mitt passionerade rallyhjärta.
Hur individualistisk och självständig man än är som person, kan man ibland behöva stöttning. Någon som visar vägen, någon som hjälper till, eller någon som bara förstår. Någon som inspirerar och är banbrytande. Någon som är modig och vågar avvika från trånga åsiktskorridorer, och som bekräftar dina egna idéer och filosofier. Jag kallar dem för fyrar. Människor som står stadigt förankrade och lyser, även när det känns mörkt. När axlarna blir för tunga, kan det räcka med några telefonsamtal, eller några möten. Eller kanske bara läsa några tweetar. Det finns ganska många där ute. Människor som kan lätta bördan från dina axlar, så du orkar rycka på dem igen, och hitta glädjen i det du gör. Som får dig att fortsätta sträva mot dina mål, och påminna dig om vad som är viktigt. Håll igång elden, håll fast vid din passion och dina principer. Men glöm inte att ta hjälp när elden svalnar till glöd.
Prenumerera för 99 kr/mån!