Linda Blairs kaskadkräkning i Exorcisten exploderade in i filmhistorien, i populärkulturen – och i människors medvetande. Konstigt nog, eftersom den uppkastningen som exempel på besatthet ändå måste betecknas som ganska klen. Den europeiska historien innehåller genom seklerna vittnesmål om supernovaspyor där den av demoner ockuperade mannen eller kvinnan vomerat spikar, träbitar, nålar, stora bollar av naglar, stenar, kolbitar, tyg, kött eller koskit. Lite grann som korridorerna på Finlandsfärjan en lönehelg då det dessutom samtidigt också är hög sjögång.

I uppmätt kräkvolym innehas nog fortfarande rekordet av nunnan som på 1700-talet sägs ha spytt upp ungefär 200 liter blod under en vecka. Hon får dessutom stilpoäng eftersom hon inledde sitt kräkparty med att spy upp en levande ål.

Allt detta alltså enligt samtida noga upptecknade vittnesmål. När man tar del av dessa beskrivningar bleknar filmen Exorcistens skildring av Linda Blairs lidande på ytterligare ett sätt. Hon var bara besatt av en enda ynka demon, Pazuzu. 1584 konstaterades det att en ung tysk flicka var besatt av 12 562 olika demoner. Man måste imponeras av de dåtida prästernas förmåga till ordning och reda, och de hade inte ens tillgång till datorer.

Det är lätt att fascineras av berättelserna från förr om hur Djävulen och hans här av onda andar relativt ofta verkade använda människors kroppar som en slags airbnb (och där de dessutom inte följde hyresvärdens ordningsregler).

Men om man låter sig förtrollat försjunka i forna tiders berättelser riskerar man att missa att Djävulen har kommit tillbaka. I stor stil dessutom. Förr verkade han rikta in sig på människor i samhällets periferi eller dess botten. Numera är det de mäktiga i världen som pekas ut – inte för att ställa till med jävelskap så där i största allmänhet – utan för att vara besatta av Djävulen eller för att dyrka honom.

Det finns de som tror att när Putin talat om ”satanisterna i Kiev” så är det bara fråga om en mer allmän förolämpning, i stil med ”lömska, mordiska, skitstövlar”. Retorik och stilfigurer. Men läser man hans tal i samband med annekteringen av de fyra regionerna i Ukraina är det uppenbart att han faktiskt menar att det stryker omkring djävulsdyrkare i Kievs regeringsbyggnaders korridorer, och att svarta mässor hålls i källarutrymmena så fort inte Zelenskyj sitter i videosamtal med ett annat lands statsöverhuvud. Putin varnar också i talet för att satanismen kan sprida sig i hela västvärlden eftersom vi här inte är så noga med att bevara kultur och traditioner.

De ryska anklagelserna om den ukrainska ledningens ”satanism” blev än mer allvarliga och tydliga i veckan. Nu verkar den officiella ryska linjen vara att satanisternas ständiga dyrkan och åkallan av Djävulen gett resultat. Hin håle har uppenbarat sig i Kiev, för på sin Telegramkanal förklarade Dimitrij Medvedev – tidigare president, premiärminister och nuvarande vice ordförande i Rysslands nationella säkerhetsråd – att det egentliga  krigsmålet för Ryssland i Ukraina är att:

”… krossa helvetets obestridde härskare, vilket namn han än framträder under: Satan, Lucifer eller Iblis”. Iblis är islams motsvarighet till kristendomens Djävul. Det kan vara så att Medvedev vill få lite fart på muslimer som strider på den ryska sidan genom att utmåla Zelenskyj som Iblis.

Att dra in Djävulen i politiken är inget ryskt fenomen, i det nyss avklarade presidentvalet i Brasilien anklagade Bolsonaro och Lula varandra för att vara tjänare år Mörkrets furste – och det var inte fråga om allmänna förolämpningar – utan målet var att värva röster. Bolsonaro har en oomstritt starkställning bland de tiotals miljoner som är medlemmar i någon av Brasiliens frikyrkor och de väckelsekristna utgör hans starkaste stöd. Lula är i sin tur ordentligt förankrad bland djupt troende katoliker. Det här är kristna i vars tro Djävulen är lika självklar som Gud.

I båda fallen blir det en fråga om att mobilisera de egna grupperna och underminera motståndaren i hans väljarbas.

Mekanismerna är desamma i Ryssland. När Putin och Medvedev utmålar Ukrainas ledare som aktiva satanister räknar man med att det ska väcka anklang i den del av den ryska befolkningen som är starkt troende. Tron på demoner är levande och närvarande i den rysk-ortodoxa kyrkan, som för några månader sedan inledde en process för att förfina och utveckla sina metoder för exorcism; den gamla manualen ska uppdateras genom seminarier och rådslag med andra ortodoxa kyrkorna. Efter det att de ryska styrkorna erövrat stålverket Azovstal i Mariupol genomförde präster en exorcism av platsen.

“Satanistisk kabal”

Det spelar ingen roll om du själv tycker idéen om att det finns djävlar och demoner är fånig – det är bevisligen så att det finns tillräckligt många som tror på hans existens för att Lucifer ska spela en verklig roll i världspolitiken.

I april i år förklarade Marjorie Taylor Greene  – ledamot av  USA:s kongress – att Djävulen kontrollerade den katolska kyrkan, och att abort var ett Satans påfund. I guvernörsvalet i Georgia deklarerade kandidaten Kandiss Taylor att hon var den enda som hade mod nog att bekämpa den ”satanistiska kabal” som styrde USA.

Hon hade stora framgångar i republikanernas primärväl, men förlorade och lyckades inte bli partiets kandidat.

Och på Irland klev nyss den katolske prästen Seán Sheehy upp i predikstolen och förklarade att landets homosexuella politiker skulle brinna i helvetet, inklusive tidigare (och nuvarande vice) regeringschefen Leo Varadkar.

I sin stora studie över demoner och exorcism – The Devil Within: Possession and Exorcism in the Christian West – pekar Brian Levack på hur tron att demoner kan ta säte i en människa  har tagit sig olika former i olika kristna riktningar. Vissa saker är gemensamma bland protestanter och katoliker; kräkningarna samt talandet av främmande språk som borde vara okända för den som är besatt (till exempel grekiska eller latin). Men de katolska besatta har en större benägenhet för att prata om sex, och onanerar gärna inför exorcisten – protestanter som får en demon i sig är inte lika lössläppta. Däremot förekommer sex bland protestanter som kommer i kontakt med djävlar och demoner på frivillig väg – under häxprocesserna berättade de åtalade ofta om rejäla orgier med Djävulen. Men just det är mycket märkligt – Djävulen framställs ofta i protestantiska beskrivningarna som ful, deformerad, och stinkande, men häxorna kopulerar glatt med honom, medan Djävulen i de katolska berättelserna är en ståtlig, kraftfull, manlig och förförisk person – där träder han verkligen fram som mörkrets furste – men de besatta kvinnorna verkar mest intresserade av sex i allmänhet, inte just av att få hoppa i säng med Satan.

En annan sak som skiljer de två kristna riktningarna åt är att katoliker som blir besatta gärna leviterar, protestanter nästan aldrig (de kanske blir besatta av mer jordbundna demoner?).

Gruppaktivitet

Katoliker blir också gärna besatta i grupp, medan den protestantiske besatte alltid drabbas som individ.

När det gäller att driva ut demoner är de som tagit plats i katoliker mer rädda för krucifix, vigvatten och rökelse, medan de demoner som tagit sig in i en protestant mer fruktar att man håller fram en bibel framför den besatte. Här märker man hur demonerna verkar anpassa sig till vad de olika religionerna lägger tonvikten vid – för katolikernas del är det ritualer och symboler, för protestanterna ”ordet” och bibeln.

När det gäller kristna riktningar noterar Levack att kalvinister genom historien mycket sällan blir besatta av demoner – är man generös finns det skildringar av elva fall. Om man är strikt rör det sig nog bara om sju.

Alltså: ska vi första vad som händer i världen i dag måste vi räkna med att tron och fruktan för Djävulen kan användas som politiskt verktyg.

Men vi kan också lära oss mer om hur människor fungerar i det moderna samhället genom att studera gamla skildringar av besatthet, och av den uråldriga tanken på att Djävulen finns.

I nästa del. Vi drar oss till minnes att i slutet på 1600-talet genomförde en franciskanermunk en exorcism genom att dra en mycket stor padda ur munnen på en besatt kvinna. Steget till svensk politik kommer att visa sig vara kort. Och vi förklarar också vad Annika Strandhäll har med det hela att göra.

 

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!
Boris är chefredaktör för Morgonposten.