Och vad är egentligen en ”man”? Och vad är en ”kvinna”?

Journalisten Katrin Marcal hade den 2 augusti ett program i serien “Sommar i P1.” Jag lyssnade intresserat på programmet, blev nyfiken när hon i inledningen av det kungjorde att hon skulle prata om “männen” eller kanske “män.” I slutet av detsamma konstaterade jag att hon hade använt sig av en annorlunda feministisk vinkling. Men det gjorde inte saken direkt bättre, bara lite mer underhållande. Efter mycket tänkande (två månader) kom jag på vad som var så tokigt med hennes funderingar.

Katrin Marcal inleder programmet med att berätta vad hon inte ska berätta om, nämligen sitt privatliv.

Ändå gör hon delvis det lite, hon säger att hon är gift med en engelsman, har tre barn och bor i ett hus i en by på engelska landsbygden. Men hon har fått för sig att lyssnarna vill ha ännu lite snaskigare information, att de vill att hon ska “klä av sig naken”, psykologiskt, eftersom detta, säger hon, har blivit en “tradition” bland sommarpratare.

Men Katrin Marcal ska gå på tvärs mot det här, eftersom det finns andra sätt att uppnå intimitet mellan lyssnare och berättare.

Säger hon.

Hon ska prata om männen.

Som en början på sitt sommarprat om männen, räknar hon upp alla de olika områden där männen ”styr”, t.ex. politiken och näringslivet.

Men all den makt som männen har, har inte gjort dem lyckligare. Kvinnor är lyckligare, slår Marcal fast.

Samtidigt har kvinnorna accepterat att “kvinnlighet” inte innebär strävan efter lycka, utan är det som “blir över”, när männen har konstruerat sin värld. Männen “definierar” dem.

Männen själva däremot, måste göra något aktivt för att uppnå sin manlighet.

Vad är det då, manlighet?

När det gäller män, finns det, enligt Katrin Marcal, endast tre känslor som deras gärningar kretsar kring, att vara arg, att vara kåt och att vara hungrig.

Men deras känsloliv är mer komplext än så. Det har Marcal själv bevisat genom att i sitt yrke som journalist (Marcal är utrikeskorrespondent i London för DN, sedan 2017) intervjua män. Hon brukar fråga dem vilken som är deras superhjälte. Om de svarar medeltida riddare berättar svaret en sak om männen. Om de svarar Batman, berättar det något annat.

Just i filmens och fantasins värld kommer man närmare kärnan i Marcals budskap. Filmen som är en bra måttstock på männens “karaktär”, är, enligt Marcal, “Rädda Menige Ryan. Filmen utspelas under landstigningen i Normandie. Menige Ryans samtliga tre bröder har dödats under den inledande delen av landstigningen och själv har Ryan tillfångatagits av tyskarna. En general i USA får denna information samt får veta att brödernas mor ska få reda på dödsfallen samma dag. Generalen ordnar en räddningsexpedition, under ledning av Kapten Miller (Tom Hanks) som ska befria Ryan och skicka tillbaka honom i amerikanska händer. Expeditionen lyckas men Kapten Miller får betala räddningsoperationen med sitt liv. Han yttrar sina sista ord, direkt till menige Ryan:

“Förtjäna det.”

Budskapet är att Ryan måste ta konsekvenserna av att andra har gjort uppoffringar, för att han ska få leva.

Ryan måste se till att hans liv blir ett liv som var värt att rädda.

Männen har kommit på något som kvinnorna har missat:

Att livet är värt att kämpa för.

Men männen kämpar i vanmakt, anser Marcal, för den rikedom och makt de uppnår, blir på bekostnad av lyckan, eftersom de ger avkall på sina känslor.

Männen ska bli “hela”, säger hon.

Marcal exemplifierar “halvheten” hos männen genom att berätta att hon ser “döda män” i Londons tunnelbana varje morgon. De är inte döda på riktigt men psykologiskt är de det och de utgör levande (döda!) exempel på människor (läs; män) som offrat sina riktiga känslor för att bli rika och framgångsrika.

Rika och mäktiga men döda, därför att de har stoppat undan sina känslor i en säck och ställt fram ett lik istället, som har tjänat pengarna och fått makten.

Jag tror faktiskt (som Marcal själv säger många gånger om männen i sitt Sommarprogram) att hon har rätt.

Människor är “döda” och olyckliga. Men varför skulle det inte också gälla kvinnorna?

Marcal kanske trodde att den liberala demokratin, när hon såg de utbrända och “döda” männen i tunnelbanan, hade fått en lättare släng av influensa och nu hade hon hittat ett botemedel mot den: Det behövdes bara att männen skulle gå i terapi och bli “hela” igen. Kvinnorna hade varit kuranta hela tiden, där behövdes inga åtgärder.

Men att männen, och kvinnorna, skulle gå i terapi är en intressant tanke eftersom terapi, väldigt allmänt betraktad, är ett sätt att bygga relationer. Terapeuten ersätter under en timme och i flera års tid mamman ( i dennas relation med spädbarnet och barnet) och den vuxne patienten som går terapi regredierar och blir ett barn, fast bara en stund. Om det går bra har terapeuten, efter några års tid, “lärt” patienten att han/hon kan hantera åtminstone en relation, nämligen den till terapeuten själv.

Sedan kan “patienten” gå ut i livet och bygga nya och egna relationer. Som håller, den här gången. Men för att det inte även i framtiden ska bli fullt i terapeutens väntrum, är det lika bra att densamme (terapeuten) håller en övergripande föreläsning om grundläggande mänskliga relationer som varar i längden och bygger upp ett starkt samhälle.

Sådana relationer bygger på att mamma och pappa och barn går i symbios under flera års tid, och tar hela ansvaret för barnens uppfostran, och bygger upp en familj.

För det är ju därför som de döda männen i tunnelbanan är döda.

Därför att deras första och viktigaste terapeut i livet, mamman, eller varför inte pappan, hade lite för bråttom att lämna dem i hemmet, där de annars kunde ha fått hjälp med att få kontakt med sina känslor.

Men om det stämmer, då har ju Katrin Marcal “klätt av sig naken” i alla fall, fast hon var noga med att hon inte skulle göra det. Hon har ju berättat att hon har tillbringat dagarna i London, där hon har intervjuat män om deras känsloliv, för Dagens Nyheters räkning, istället för att vara i huset på landet, och ta hand om sina egna barns känslor.

Hon säger i radion att livet är “episkt och stort, fullt av svåra val, omöjliga situationer som du måste marschera fram genom ändå, kamratskap, svek, attacker som kommer från andra sidan stranden när du minst anar det, ära, smärta, eld, magi, segrar som känns som luft eller en reträtt som blir en triumf.”

Det låter som att hon jämför sitt eget hittills avverkade 38-åriga liv med Kapten Millers (Tom Hanks) vedermödor att rädda menige Ryan.

Men den jämförelsen skulle bara gälla om Marcal hade gjort precis som kaptenen, nämligen offrat sitt eget liv, sitt ego, för att, på vinst eller förlust, liv eller död, rädda någon annans. Så hade också kunnat ske om Marcal hade väntat med att skriva “böcker om kvinnor och ekonomi” (som har blivit översatta till flera språk) tills barnen hade blivit stora nog (hennes två egna barn är, i skrivande stund 6 och 3 år gamla medan det äldsta barnet är pappans från första äktenskapet) att förstå att de hade en öm och tydlig ledare i sin mamma och därför så småningom skulle kunna psykologiskt klippa navelsträngen.

Då hade hon också gjort ett “svårt val”, från hennes ord ovan. Kanske också en “reträtt som blir en triumf.”

Att livet är “stort och episkt” betyder att man inte kan gå genvägar för att känna att man är en bra människa. Man måste först ta ansvar för sig själv och det betyder,att man ibland måste ta ansvar för andras, läs barnens. Man måste göra det även om regeringen och Expressen hamrar in ett annat budskap.

Annars kommer vi aldrig att bli av med döda människor i tunnelbanan. Och de där människorna är ju inte mer levande i Stockholms tunnelbana, om Katrin Marcal eventuellt trodde det.