Att arbeta med händerna är ett grundläggande mänskligt behov – på institutet Sätergläntan i Dalarna förs de svenska hantverkstraditionerna vidare av snickarmästaren Beth Moen, men den som drömmer om att tälja dalahästar får söka sig någon annanstans

Om du vill få den bästa utbildningen i svenskt hantverk ska du söka dig till Dalarna – till Institutet för slöjd och hantverk på Sätergläntan utanför Insjön.

Det finns andra utbildningar för den som vill bli slöjdare eller hantverkssnickare, på till exempel Västerbergs folkhögskola i Storvik och Bäckedals folkhögskola i Sveg, men många som har gått där kommer sedan till Sätergläntan för att bli ännu bättre.

Beth Moen tog sina första staplande skär med täljkniven när hon som liten slöjdade med sin farfar, och nu är hon ambassadör för knivtillverkaren Morakniv. Uppvuxen i Skåne flyttade hon till Dalarna i trettiårsåldern, 1989, och hon har varit huvudlärare på träutbildningen på Sätergläntan sedan 1998.

Moen kan titulera sig snickarmästare, och hon svarar ja på frågan om Sätergläntan utgör spjutspetsen inom svenskt hantverk.

– Ja, det skulle jag säga, absolut inom vårt gebit. Inom slöjden, säger hon, och lägger till att det samma gäller övriga inriktningar som lärs ut på Sätergläntan – sömnad, vävning och smide.

Omkring 16–17 elever studerar trähantverk varje läsår, och vare sig de går grundåret eller år två eller tre, så arbetar de alla samtidigt i träverkstaden. De tillåts ibland “fuska” och ta hjälp av eldrivna verktyg, men till allra största delen handlar det om att använda handverktyg. De arbetar “unplugged”, som Beth Moen kallar det, vilket kan vara ett ord hon tagit med sig från alla workshops hon hållit i utlandet.

De tar sig an hela processen, från ax till limpa, och det börjar med att de hugger ned de träd som de ska arbeta med. Det blir mycket björk och furu men också andra träslag, som sälg, al och körsbär.

Enligt Moen är valet av träslag den tydligaste skillnaden om man studerar gammalt allmogehantverk från olika delar av Sverige. Man använde det material som fanns nära till hands.

Hantverkets framtid

Intresset för att lära sig ett hantverk har gått lite upp och ner genom åren. Ibland har Sätergläntan inte kunnat fylla alla utbildningsplatser, men de senaste åren har det gått. Söktrycket är inte jättestort men det är fler som söker än det finns platser.

– De säger att det är ett ökande intresse, men det tycker jag att jag hört ända sedan 80-talet. Men jag tror att det är ganska grundläggande mänskligt att hålla på med hantverk. Så jag tror aldrig det kommer att försvinna, säger Beth Moen.

Men du köper inte riktigt att intresset ökar?

– Jo, det märker man på till exempel slöjdfester och skedtäljning. Det är väldigt stort runt om i världen, får man säga. Det är festivaler lite överallt, med täljning och kurser och workshops. Och det här med internet har gjort att intresset har spridits väldigt mycket. Jag har haft workshops i USA och England en hel del, och där är intresset jättestort.

Intresset för just skedtäljning är extra stort, berättar Moen. Ett besök på det där internet bekräftar hennes påstående. På Youtube hittar man film efter film med miljontals visningar där någon täljer en träsked.

Jag hade tänkt fråga varför intresset ökar, men då har du redan svarat internet?

– Ja, det är väl inte bara internet. Det är ett grundläggande mänskligt behov, och ju mer folk jobbar bara vid datorn desto mer kanske de saknar det. Och när man väl börjar då är man fast.

– Det heter ju inte gröna vågen längre, men många vill nog klara av saker själv. Man vill kunna bygga sina möbler, sitt hus och sina husgeråd, och väva sitt tyg. Man vill liksom klara sig själv.

Den som fullföljer tre år på Sätergläntan ska, enligt deras egen marknadsföring, inte bara kunna klara sig själv. Då ska man också ha tillräckliga kunskaper för att kunna starta eget, och för att kunna bygga ett nytt kök åt grannen.

Livsviktiga skålar

Har du ett behov av att hålla på med trä?

– Ja. Det är ett enkelt svar. Annars skulle jag förmodligen vara väldigt olycklig. Och rastlös. Det är en stor del av mitt liv, kan man säga.

Du gör allt från grovarbete till att snida. Från stort till smått. Är det något särskilt du finner extra tillfredsställelse i?

– Jag hugger mycket skålar. Det trivs jag väldigt bra med att göra. Att använda yxa och tjäckel och olika skärande verktyg.

Med skärande verktyg, menar du täljknivar?

– Det är täljknivar, skölpar och skavare. Och hyvlar. Så det är ganska mycket.

Inga hästar

Snickarmästaren Beth Moen berättar utförligt om hantverket, men när hon till slut får frågan som kanske alla undrar över blir hennes svar märkbart kortare.

Avslutningsvis, gör du fina dalahästar?

– Nej, jag gör inga dalahästar.

Har du aldrig gjort någon?

– Jag har väl gjort någon dalahäst, men det finns det andra som gör.

Är det en bra symbol för slöjdandet i Dalarna?

– Nja, det vet jag inte … Det är ju en bra symbol, men jag vet inte om det är en bra symbol för slöjdandet i Dalarna. Det är inte så att folk som har gått på Sätergläntan täljer så mycket dalahästar, slår hon fast.