Att den katolska kyrkans påve skulle vara ofelbar är något som andra kristna trosuppfattningar ofta finner vara en ganska märklig idé. Antje Jackelén som varit Svenska kyrkans ärkebiskop i åtta år och som gick i pension 30 oktober verkar dock, trots att hon är protestant, gilla tanken på att ett kyrkans överhuvud ska betraktas som ofelbart. Åtminstone när det gäller henne själv.
När Upsala Nya Tidning kontaktade Antje Jackelén för en avskedsintervju inför att hon skulle lämna sitt uppdrag som ärkebiskop fick reportern svaret att frågorna skulle lämnas in en vecka i förväg. Kan verka vara en lite udda begäran för från en medievan offentlig person inför en intervju av det här slaget. Men reportern biföll ärkebiskopens önskan, kanske var han rädd för att annars bli tillrättavisad från predikstolen nästa gång Jackelén klev upp i en sådan.
Intervjun klaras av – Jackelén får läsa den och och går i kyrktaket. Hon skriver ett långt brev till tidningen och kräver en ny intervju, eller att den gamla hamnar i papperstuggen.
Hon tycker att hon inte blivit tillräckligt vördnadsfullt framställd, och finner det därför nödvändigt att i sitt brev påpeka hur framgångsrik hon är:
”Det blir ju lite osvenskt, men det känns ändå nödvändigt att säga det. Jag har varit och är en respekterad ledare nationellt och internationellt. Jag är och har varit en eftersökt talare på många olika arenor – inte bara i Almedalen och på Bokmässan utan också inom akademi och näringsliv. Förutom min egen doktorsexamen har jag tre internationella hedersdoktorat (kanske inte helt ointressant i en akademikerstad) och fått en utmärkelse av överhuvudet för den anglikanska kyrkogemenskapen, Ärkebiskopen av Canterbury, för mitt ekumeniska arbete. Jag sitter i exekutivkommittén för Religions for Peace och är vice ordförande inom den världsvida Lutherska kyrkogemenskapen, Lutherska världsförbundet. I din artikel framstår jag som dåligt grundad teolog som just inte åstadkommit något egentligen, annat än att strö tveksamheter omkring sig.” (Brevet i sin helhet finns här, liksom en del övrig korrespondens i ärendet som Kyrklig dokumentation begärt ut.)
Jackelén som framträtt på otaliga seminarier – nämner också ett exempel på sina framträdanden – att hon talat på samma ”webbinarium” som Ing-Marie Wieselgren; som mördades i Visby under Almedalsveckan 2022. Att hon väljer just det blir obegripligt, om inte Jackelén på något sätt tror sig kunna plocka poäng på att nämna ett mordoffers namn, och därmed själv vinna någon slags sympati.
Det hela slutar med att UNT publicerar en artikel vars inledning till stora delar kan antas vara den ursprungliga intervjun, dels en kompletterande ny avslutning som är en uppföljning där Jackelén får möjligheten att lägga ut texten en gång till.
Att den första intervjun gjort Jackelén upprörd är svårt att förstå, där ställs rimliga frågor. Reportern redovisar den kritik som ständigt funnits mot Jackelén alltsedan hon tillträdde – bland annat att hon är för vänligt inställd till islam.
Ärkebiskopen slår ifrån sig:
”Saker jag kunde säga obehindrat när jag blev biskop har plötsligt blivit kontroversiella. Ingen har kritiserat mig för att ha ätit lunch med Dalai Lama och ha bjudit honom till Lunds domkyrka, eller för ha umgåtts med en vän och rabbin i Israel, men när jag talar med en muslim anklagas jag nu för att “islamisera kyrkan”, vad nu det skulle vara.”
Här önskar man att reportern kanske ställt några motfrågor. Dalai Lama är en person som representerar en religiös riktning som är så menlöst fredlig att den får radikalpacifistiska kväkare att framstå som krigshetsare. De länder som ingår i den muslimska kulturkretsen kännetecknas däremot av inre förtryck och ofta aggression mot andra länder.
Dalai Lama representerar tibetaner som har fullt upp med att värja sitt land och sin kultur mot Kina, och antalet tibetaner i Sverige är synnerligen, synnerligen begränsat.
Jämförelsen Jackelén gör är fånig.
Jackelén framhåller gärna och ofta vilken framstående teolog hon är, men hon måste skolkat från kursmomenten om kristen ödmjukhet. Hon är fast förvissad om att hennes gärning varit bra för kyrkan, och på frågan om hur Svenska Kyrkan ”mår” svarar hon:
”I stort sett bra. Just i en sådan här tid med så mycket oro i världen vet vi varför vi har kyrkan. Hit kan man gå med sin vrede och frustration men lämna med hopp och mötas inför det som är större.”
Siffrorna talar dock ett annat språk. Medlemsantalet i kyrkan minskade med 94 000 personer mellan 2020 och 2021. Det verkar som om människor väljer att gå någon annanstans med sin vrede och frustration än till den Svenska Kyrkan.
När Jackelén nu går i pension kommer hon kanske ägna mer tid åt att umgås med sin make Heinz – också han präst. Kanske kommer de att tillsammans få tid att utveckla nya strategier för att hålla efter meningsmotståndare. Heinz är inte främmande för att likt hustrun utöva påtryckningar på media. Vid minst två tillfällen har han till medarbetare på magasinet Axess framfört att de ska sparka prästen Annika Borg som skribent, föga spelade det roll att Borg var teologie doktor och kyrkoherde i Årjäng – Heinz hade kommit fram till att ”Hon är inte kristen och har en svart själ.” Orsak: hon kritiserar Antje Jackelén.
Heinz verkar inte ha läst sin hustrus debattinlägg i DN i augusti 2021 där hon skriver:
”Hat är ofta relaterat till självhat. Hataren är beroende av sin fiendebild för att kunna leva och vårda sin egen image som hjälte. Därför är det så svårt att komma åt hataren med argument. Förenklingar spelar hatarna i händerna, för de kan eller vill inte ta till sig komplexa sammanhang som får även fienden att framstå som en medmänniska.”
Vi ser här en tydlig strategi. Angrip motståndare hårt. Möts du av motangrepp, slå tillbaka och kalla motståndaren för ”hatare”, alternativt mal ner motståndare med ett antal möten på Ofvandahls konditori i Uppsala (vilket var Antje Jackeléns metod gentemot UNT:s ledning efter den första intervjun).
Kanske kan Heinz uppenbara obalans bero på den sorts självhat hans hustru tar upp i artikeln. Han kanske inte kan förlåta sig själv för att han tillsammans med en kamrat stal en kanot i Ängbybadet 1964. Han satt häktad i två veckor, antagligen för att det var svårt för polisen att fastställa hans identitet. Han hade märkligt nog råkat tappa sitt västtyska pass. Domen blev en månad villkorligt.
Kanske lades grunden för paret Jackeléns problem med att lugnt diskutera Svenska kyrkans problem den där dagen för några årtionden sedan då Heinz tillsammans med en tysk kompis snodde affärsbiträdet Berit Lönns kanot och paddlade i väg på Mälaren.
Prenumerera för 99 kr/mån!