Nu smäller det! Nej, jag klarade det, igen. Jag skulle kunna skriva en bokserie om hur många gånger det har varit nära att gå åt fanders för mig bakom en ratt. Eftersom jag tävlat i olika typer av fordon sedan jag var tolv år, är det inte konstigt. Ett par decennier av tävlande har gett mig så mycket mer än körfärdigheter och adrenalinkickar. Det har gett mig insikt i hur ett ögonblicks verk kan bli livsavgörande – vilket både kan vara fascinerande och skrämmande. Livet och dess njutning, på bekostnad av dess förgänglighet.
När jag fick barn började jag omvärdera mitt risktagande. Plötsligt fick jag ansvar över det mest värdefulla, älskvärda och sköra. Det fick mig att reflektera över den viktiga roll man har som förälder. Den består av att beskydda, men också ge frihet att utforska – utan att överskölja dem med förmaningar och rädsla. Detta är en balans som jag dagligen reflekterar över. Att låta dem leka fritt och leva sig in i fantasins värld, och samtidigt lära dem skärpa sin medvetenhet när det krävs. Att bygga självförtroende, behärska farorna och bli självständiga.
Just nu introducerar jag mina små pojkar till trafikens värld. Hittills har vi mest berört trafikvett inifrån bilkupén – som att använda bältet på rätt sätt och inte leka att man är en slingrande orm i bilstolen. Vi har lärt oss att inte slå varandra i huvudet med ritplattor, kasta bananskal på framrutan, eller plötsligt starta ”fight club” i baksätet. Under barnens första levnadsår har jag och min man mest fokuserat på att få dem att förstå vikten av en lugn miljö i bilen. Att köra bil samtidigt som man ska förhindra urklösta ögon är en miljö som snarare hör hemma i ett dårhus än i en bil.
Insikten om ett ögonblicks verk är något jag alltid bär med mig när jag kör bil. Den obehagliga ilningen i bröstet när framvagnen tappar grepp, eller tankar som övergår i slow-motion medan bilen åker på tvären mellan träden. Att köra bil kan vara det roligaste som finns, men slarvar du med koncentrationen kan det också vara det farligaste som finns. Mobiltelefoner, trötthet och distraktioner i trafiken kan lätt stjäla ditt fokus – för att inte tala om rastlösa barn.
Jag vet inte hur många gånger jag fått stanna bilen på parkeringsfickor för att gå ut och andas, innan jag fått tillbaka en tillräckligt vuxen och sansad hjärna för att pedagogiskt kunna förklara för mina barn: ”Lilla vän, man gallskriker inte helt plötsligt, eller kastar Spindelmannen i huvudet på mamma medan hon kör”. Vi har två olika typer av söner; den yngre, foglige, och den äldre, rebellen. För att rebellen ska lyssna, krävs tydlig information – och ibland av större mått.
All annan typ av information tas emot likt en teflonpanna. Efter att ha skapat en inflation av skarpa tillsägningar, var det dags att göra något mer radikalt. Så jag tog med rebellen i framsätet, spände bältet hårt och gjorde en full ABS-inbromsning i 100 km/tim, samtidigt som jag svängde och stöttade hans lilla huvud mot nackstödet med min ena hand. När vi stannade tittade han på mig med stora ögon och öron. Bilen var inte längre bara en mysig liten fartfarkost med popmusik där man kan bete sig hur som helst. Vi pratade länge och väl om fartens betydelse, vad som kan hända om man tappar koncentrationen, krockar, eller blir påkörd. Jag lyckades nog plantera ett viktigt frö i hans huvud, eftersom bilfärderna efter den dagen varit betydligt lugnare. När det handlar om potentiell fara ska man inte linda in saker i bomull, jag tror snarare det är viktigt för barnen att få en sann bild av verkligheten så snart de är kognitivt redo. Står man tryggt och stadigt som förälder och vägleder dem rätt och ärligt – och ibland krasst – förbereder man dem för det verkliga livet, utan att det ska komma likt en käftsmäll när de blir äldre.
Nu när våra barn (äntligen) fått grundläggande trafikvett, är det dags att introducera dem i trafikens värld utanför bilens kaross. Vår äldsta älskar att åka på cykelturer och den yngsta hänger gärna på med sin lilla sparkcykel. ”Människor är mjuka och bilar är hårda, titta till höger och vänster flera gånger, cykla längs kanten”, och så vidare. Vi bor på landet vid en väldigt lugn väg, men även den trafikeras av dårar ibland. Det mest dyrbara jag har ska nu ge sig ut för att träna balans, simultanförmåga, ansvar och trafikvett på en och samma gång. Viktigt för dem, skitjobbigt för en riskmedveten trafikant som mig. Samtidigt som mitt inre går på fullvarv, fokuserar jag på att inge ett utvändigt lugn inför mina barn. ”Vad bra det går, blicken framåt, det klarar du!”, hör jag mig ropa. Men inombords vill jag bara skrika ”biljävel!” och sparka in karossen på den passerande bilen som kör alldeles för nära mina älskade barn.
Små porslinskroppar på var sin cykel. Det linblonda håret fladdrar under hjälmen. Kinderna är spända som blänkande små äpplen med leenden upp till öronen. Titta mamma vad fort jag kan! Jag blir hökmamman som spetsar alla mina sinnen, huvudet far åt alla håll, ögonen flackar, hjärnan riskbedömer och tänker ut A-, B- och C-lösningar. Jag slår ut mina vingar och formar den osynliga säkerhetszon jag vill att mina barn ska ha, men inte vara medvetna om, för att lära sig tänka själva. Vi tränar på att gå över vägen och att se oss omkring. Höger, vänster, och så en gång till. Jag försöker att inte förmana för mycket – dock alltid med en vinges avstånd för att kunna grabba tag i kragen om det så behövs. En gång fick höken grabba tag hårt. Sonen glömde att se sig för, och tog sats för att springa över en trafikerad väg. Jag ryckte tag i hans lilla jacka, hukade mig ner och spände ögonen i honom. ”Pang! Där kunde du dött!” En skärrad liten pojke fick gråten i halsen. Sedan dess ser han sig noggrant för. Livets läxa gör ont en liten stund, men gör dig klokare och starkare.
Jag biter ihop hårt när mina grabbar klättrar, slår volter och åker skateboard. Ibland vill jag blunda och kisa mellan fingrarna när jag tänker på hur illa de kan slå sig. Men jag vet att de måste få utveckla sin motorik, testa gränser, bygga självförtroende, få ut sin energi. Så jag biter mig oftast i tungan istället för att tjatande ropa ”försiktiiigt!” till döva öron. Men trafiken är fasen ingen lek, och här väljer jag att vara dramatisk om det så krävs. Vi föräldrar är ytterst ansvariga för det ögonblicks verk som kan utgöra livets knivskarpa gräns. Förbereder vi dem med båda fötterna i verkligheten kan vi sakta men säkert släppa taget – allt eftersom riskmedvetenhet och ansvar biter sig fast i den lilla trafikantens ryggmärg.
Prenumerera för 99 kr/mån!