I centrala delarna av norra Afrika ligger “Afrikas döda hjärta” som Tchad ibland välförtjänt kallas. Här ligger världens andligt, politiskt och ekonomiskt fattigaste länder, alla i mitten av Sahel-regionen. Politisk oro är legio och korruptionen är närmast självklar.

Efter 30 år på posten dog Tchads tidigare president Idriss Déby, 68 år gammal, i augusti 2021. Déby tog makten i en militärkupp 1990 och dog på slagfältet i strider mot rebellgrupper. Sonen Mahamat har sedan faderns död styrt landet som ledare för ett militärt råd, tillsatt av landets armé, men har nu utnämnt sig till president och skjutit fram presidentvalet till oktober 2024 preliminärt.

Att han nu utropat sig till landets president utan val har lett till oro inte bara bland medborgarna utan även Afrikanska unionen visade sitt missnöje genom att inte närvara under installationsceremonin. En ceremoni där Mahamat valde att visa upp sig i den traditionella vita oubou-klädnaden i syfte att understryka att han är en civil ledare och inte en militär. Det kommer nog att krävas mer än ett enstaka framträdande utan uniform för den fyrstjärniga generalen för att övertyga om den saken.

Hur Frankrike kommer att ställa sig till Déby juniors styre återstår att se. Pappa Idriss var en för Frankrike och Europa stabil och förutsägbar samarbetspartner mot jihadisternas frammarsch i Sahel-regionen och den rollen kan även junior axla med stöd från Europa i ryggen. Dock kan man vara helt säker på att Tchad kommer att fortsätta vara ett land där en stark man leder och håller så kallade demokratiska val, vilka egentligen är ren teater, och fortsätta se till att hålla statligt monopol på alla samhälls- och infrastrukturfunktioner. Oljan som landet producerar landar i den absoluta toppens fickor.

Under en inflygning till huvudstaden N’Djamena för några år sedan, under en orolig tid i Tchad, kom jag på mig själv med att fundera över vad i hela världen det fanns i all sand att slåss om. Men det spelar naturligtvis ingen roll vilka resurser som erbjuds så länge makt kan uppnås. I torsdags utbröt våldsamma demonstrationer på gatorna i staden. Minst 50 dödade och närmare 300 skadade i konfrontationer mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor. Demonstranterna tände eld på bildäck och försökte blockera gatorna med allsköns bråte i syfte att protestera mot Mahamats beslut att skjuta upp de utlovade demokratiska valen. Demonstranter passade även på att attackera infartsposteringen vid den amerikanska ambassaden vilket kostade fyra personer livet.

Stämningen i landet är lättantändlig och vi riskerar en våldsam period i “Afrikas döda hjärta”.

Etiopien

Inbördeskriget i Etiopien kan bli mer utdraget och komplicerat än vad åtminstone den här skribenten först trodde. Nu lutar det mot att kunna bli en mångårig konflikt som riskerar att spilla över till att bli ett fullskaligt krig inte bara mellan regeringsstyrkorna och Tigray People’s Liberation Front (TPLF) utan även mot tredje part. De eritrianska styrkornas inblandning kan leda till TPLF:s fortsatta strider mot Eritrea om de först antingen vinner inbördeskriget eller om de två etiopiska sidorna ingår fred.

Det kommer löpande rapporter om flygattacker i Tigray-regionen och som vi har rapporterat tidigare riskerar situationen urarta i extrem svältkatastrof och enorma flyktingströmmar. Rapporterna om trupprörelserna från Eritrea in i Etiopien blir också fler och fler. Den kommunistiska diktaturen i Eritrea kommenterar som vanligt ingenting om vad den håller på med men det står helt klart att det sker omfattande militär inblandning från Eritrea med både män och materiel.

Frågan man bör ställa sig nu är huruvida den här från början interna konflikten riskerar ett spridas till grannländerna. Vilka kommer övriga parter vara som blandar sig i konflikten? Den gångna veckan har regeringsstyrkorna hävdat att de tagit kontrollen över tre städer i Tigray-regionen: Shire, Alamata, och Korem. Shire som är ett samhälle med tiotusentals flyktingar från andra delar av regionen och befolkningen är oroliga över vad som kommer att hända om regeringsstyrkorna beslutar sig för att besätta staden med militär. Priserna på matvaror andra förnödenheter rusar och den kanske dystraste konsekvensen mellan Tigray och de styrande i Addis Abeba kan bli att möjligheten till det regionala självbestämmande som existerar i dag i de olika regionerna riskerar att bli ersatta av totalt styre från huvudstaden.

Etiopien befinner sig nu långt från sin glansperiod med det aksumitiska riket, med hjärtat i Tigray, och skulle kanske åter behöva en negus negesti (kejsare) för att kunna lämna sin oroliga samtidshistoria.

Uganda

Det senaste Ebola-utbrottet i Uganda är inte det enda som är aktuellt i landet. Muhoozi Kainerugaba, son till Ugandas president Yoweri Museveni har blivit befordrad från generallöjtnant till general. Det var efter ett antal inlägg på Twitter där dåvarande generallöjtnanten Kainerugaba hotade att invadera Kenya som han inte bara befordrades utan också fråntogs ansvaret för landets armé och istället får äran att vara presidentens rådgivare för militära specialoperationer.

General Kainerugaba fick dock mer internationell uppmärksamhet för sin tweet om att han erbjöd 100 Nkore-kor för att äkta Giorgia Meloni efter hennes framgång i Italiens val. Det kanske säger en del om hur lite media i väst bryr sig om vad som händer här nere i Afrika när ett erbjudande om eventuell hemgift ges mer utrymme än ett direkt hot om invasion av ett grannland.

“Det skulle inte ta mig och min armé två veckor att erövra Nairobi!” skrev han på Twitter.

Dessutom är Nkore-kor inget att förakta. Absolut inte i ett antal om 100. Fina kreatur med imponerande horn. Det är att räkna som ett gott bud för ett bra fruntimmer i Uganda. Många kan bara drömma om en liknande hemgift.

Dock verkar hans fokus ha förflyttats från invasion av diverse grannländer efter hans befordran till general. Nu twittrar Kainerugaba istället mest om hur han ser sig själv som näste president och föreställer sig hur firandet längs Kampala Road kommer att glädja nationen.

Blandningen av megalomani och släktskap med landets ledning är ett slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd här i Afrika. Man är garanterad jobb så länge släkten har makt, likt att jobba i public service eller på ett departement i Sverige. Med tanke på att president Yoweri Museveni har haft makten i 36 år kan vi nog förvänta oss att idén att hans uppenbart galne son skall ta över efter pappa redan satt kupptankar i huvudet på flera intressenter.

Roland Casselbrant